Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2013

Minska INTE på stödet

Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:

Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.
Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och …

Jan Björklund har svarat!

...eller det var väl egentligen inte Jan själv som svarade på det öppna brev som jag skrev till honom, men ändå - jag fick ett svar och det var väl bra, eller?
"Låt mig inledningsvis be om ursäkt för att svaret har dröjt. Utbildningsdepartementet har tagit del av ditt mail angående skolan och mental ohälsa. Jan Björklund har bett mig att framföra ett stort tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och synpunkter. Han har även bett mig, som medarbetar i den politiska staben, att svara på det.
Det är oerhörd viktigt att det finns personal i skolan som kan möta och hjälpa de elever som behöver någon form av extra stöd. Regeringen har tidigare  gett Skolverket i uppdrag att genomföra insatser för en förstärkt elevhälsa. Uppdraget innebär bland annat att skolhuvudmän kan ansöka om statsbidrag till personalförstärkningar inom elevhälsan och till speciallärare. Skolverket ska också erbjuda utbildningsinsatser till elevhälsans personal om elevhälsans inriktning och organisation, p…

Politikerna sparkar på dem som redan ligger

Jag känner en tjej som precis i dagarna börjat gymnasiet. Hon såg fram emot att börja skolan igen. Längtade dit. Det har inte alltid varit så, eller rättare sagt; det har, så gott som, aldrig varit så. I år känner hon glädje inför skolstarten. Tjejen har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Hon gick inkluderad i en vanlig klass alla skolår. Under alla år i grundskolan var det en kamp för tjejen att passa in och för föräldrarna att hjälpa henne så hon orkade gå, få lärarna att förstå och få stopp på mobbningen av henne.

Förra året gick tjejen i en liten grupp, på en liten skola och läste in några grundskoleämnen. Hon gick med andra elever som också kämpat i grundskolan, som varit utanför, utsatta, vars föräldrar fört en ständig kamp för sitt barn. Plötsligt, efter tio års kamp i grundskolan, fick tjejen vänner. Hon fick stöd och hjälp, hon var inte annorlunda längre. Självkänsla och glädje började växa i henne. Tio års kamp, trots lärare som verkligen försökte hjälpa henne och…

Morgonrutiner så här kring skolstart

Att komma upp och iväg till skolan är ofta ett problem för familjer där det finns barn (och kanske vuxna) med någon form av npf-svårigheter. Hur gör man då för att få en någorlunda bra morgon? Går det?
Jag tror att det är svårt, ibland näst intill omöjligt att få till en bra morgon. Inte för att barnet och föräldrarna tycker att det är roligt att ha en kaosmorgon, men för att det är så många delar som påverkar morgonen för oss. Med inspiration från Ross Greenes föreläsning skall jag försöka beskriva hur jag tänker om hur man kan lösa, eller i alla fall minska "morgonkaoset".
Första steget till en bra morgon är nog att acceptera att morgonen inte fungerar bra och att det är små steg som måste tas för att förändra.
Andra steget är att se vilka komponenter som gör att morgonen inte fungerar, att barnet inte kommer upp ur sängen/ inte kommer iväg till skolan.
För att hitta orsakerna till morgonkaoset måste man sitta ner och ta reda på vad barnet tycker är svårt inte då när allt…

Leta lösningar

Jag försöker ofta prata"lösningar på svårigheter" med människor, vilket inte är en lätt uppgift. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?
När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.
När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.
Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!
Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vux…

Inför skolstarten: Vem ska hjälpa diagnosbarnen?!

Idag börjar de flesta av Sveriges barn och ungdomar skolan. För en ganska stor grupp barn är skolan inte förknippad med angenäma eller ens behagliga upplevelser. Det räcker att man är ett uns annorlunda än normbarnen, att man har något som skiljer ut, något som gör dig avvikande, ett annat sätt att lära saker på, men det kan också vara så att man har en funktionsnedsättningen - så blir skolan ett mindre eller större helvete.

En som beskriver detta utanförskap är Amira Khalil. Hon vill berätta för oss vuxna om hur det är när man inte följer mallen, när man inte får en plats, när man får ångest bara av att tänka på att skolstarten närmar sig.

Läs Amiras text, ta den till dig och försök förstå, så kanske barn, tack vare Amira som själv är tonåring med funktionsnedsättningar,  kan få det lättare i skolan!


Vem ska hjälpa diagnosbarnen?   I skolans värld är det  jobbigt att passa in när man har en diagnos. Varje dag är en utmaning att gå till skolan när man vet att man inte får den hjälp man …

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag fick den frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" på min senaste föreläsning. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en väldigt vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så …

Träna knoppen!

Att röra sig i området neuropsykiatri innebär, tyvärr ofta frustration. Frustration för att saker inte blir som man tänkt sig, frustration över att framtiden kan kännas mörk, frustration över saker som gjordes fel innan man fick kunskap, men kanske framförallt frustration över andra människors okunskap.

Jag föreläste för Kullaviks rektorsområde igår eftermiddag. Rektorerna hade ordnat en hel dag för all personal. Hela dagen gick i hälsans tecken. Innan de fick välja på aktiviteter som handlade om kroppens välbefinnande så hade jag en föreläsning som handlar om hur man kan ta hand om "knoppen" på bästa sätt. Det var en trevlig föreläsning som jag tror att många kände var givande nu inför höstens alla händelser som komma ska.

Alla människor mår bra av att bli medvetna om hur hjärnan fungerar, men jag tror att människor som lever i mer stress än vad man egentligen orkar med verkligen behöver tänka på hur hjärnan fungerar och verkligen behöver få hjälp med att hitta strategier f…

Musik gör saker så mycket lättare

Jag sitter hemma i min stol, tar ett glas vin (jag vet att det bara är onsdag, men vi firar tioårig bröllopsdag imorgon jag och min älskling och det vill man ju verkligen fira). Jag har ändrat utseende på bloggen och det gör jag för att jag fick flera kommentarer på mejl och på facebook om att det inte gick att kommentera på den mallen jag hade tidigare. Nu har jag bytt så nu ser jag fram emot alla kommentarer som kommer att trilla in:)

Cykelturerna till och från jobbet är igång igen och jag har skaffat ny spellista som jag tänkte dela med mig av:

Alltså jag kliver upp på pedalen och trampar ner i samma ögonblick som jag trycker på första låten som är mjuk och följsam. Laughing with med Regina Spector strömmar ur hörlurarna soft som mjukglass.
När raksträckan är gjord och första uppförsbacken närmar sig börjar det bli dags för låt nummer två som är en afrikans låt, Solobombe heter den. Den finns inte på youtube, men på spotify kan du leta upp den om du vill lyssna. Då börjar det rycka…

Kreativa lösningar för elever som behöver det

Vi är inne på andra förberedelseveckan på skolan för elever med npf-diagnoser där jag jobbar. Det är mycket som ska planeras och förberedas inför att eleverna börjar på måndag. Det slår mig, varje dag, hur lite kunskap man har om elever med npf-svårigheter hos dem som skriver lagar, paragrafer för skolans värld. Det är mycket som man som lärare och skola SKA göra, som går stick i stäv med vad elever med npf-svårigheter BEHÖVER. Hur gör man då? Man får skarva, vara kreativ och hitta speciallösningar...





Jag känner en tjej som haft en oerhört tuff skoltid. Inte förrän hon började gymnasiet (individuellt program på en skola där man har inriktning djur, häst och hund i kombination med studier) och hamnade bland elever som hon äntligen kunde spegla sig i slapp hennes mamma kämpa för att få henne att behålla sin självkänsla. Flickan slapp, efter många års kamp, från föräldrar, några lärare och flickan själv att bli utsatt för mobbning och utanförskap.

Flickan fick reda på att hon kommer att …

"Ta med Pocka"

När jag skulle på möte angående en föreläsning jag ska hålla för ett rektorsområde i närheten av Göteborg om en vecka med temat; "starta om, nu börjar hösten, orka vara positiv", så frågade min ena dotter vart jag skulle. Jag berättade för henne vad jag skulle göra. Hon frågade vad jag skulle prata om. Jag svarade att jag kommer att prata om hur vi kan träna hjärnan att se saker lite mer positivt för att må bättre och orka med hösten.

- "Var positiv" kommer det att handla om mycket, sa jag.

- Då ska du ta med dig Pocka för hon vet hur man tänker positivt, kom det blixsnabbt från min dotter.

Hon hade så rätt, min dotter. Vi kan lära oss mycket av hundarna när det gäller att må bättre...

Jag hinner inte fördjupa mig i detta mer i dag, men hoppas och tror att jag kommer få tid att skriva något om detta viktiga ikväll eller imorgon nu inför hösten när allt sätter igång igen och hjärnan snart går i 120 knyck för de flesta av oss.

Ha en skön dag!

En upplevelse ur olika perspektiv

Jag hade ett viktigt samtal med en klok, liten pojke häromdagen. Vi pratade om den kommande skolstarten. Jag frågade hur många klasskamrater han har. Han sa att han inte var riktigt säker, för en elev kanske inte kommer.

- Ett tag kom hon inte alls och sedan kom hon någon gång då och då. Hennes mamma skickade ett mejl till vår lärare som hon läste upp för oss. Där stod det att vår klasskamrat kände sig mobbad av några i klassen, men de säger att de är jätteschyssta mot henne.

En konflikt i upplevelsen mellan en flicka som känner sig så mobbad och utanför att hon inte vill gå till skolan längre och en pojke och hans klasskamrater som upplever/tycker/säger att flickan inte alls är utanför. Så här ser det ofta ut i livet, en upplevelse tolkas/upplevs inte på samma sätt för mig som för min granne, eller för dig. När det gäller mobbning och utanförskap så skulle jag säga att det alltid ser ut så här. Hade det inte gjort det, hade upplevelsen varit den samma för alla parter i mobbningssitua…

Faktiskt borde du som protesterar, skämmas lite grann

Jag läser i tidningarna, bland annat här, att människor som bor i områden där kommuner planerar LSS-boenden och andra typer av boenden för människor som inte kan bo i egna lägenheter ofta protesterar och försöker få boendena stoppade.

Det är egentligen inte konstigt att ni gör det, för vi människor är programmerade, sedan tidernas begynnelse, att reagera för saker vi inte känner till. Det ligger liksom i våra gener för att öka chansen för oss att överleva. Vi har med oss det sättet att reagera på, för att överleva, sedan vi bodde i grottor och jagade djur med spjut.

Men.

Vi är inte grottmänniskor längre, eller vi vill i alla fall tro det, de flesta av oss.

Egentligen är det så enkelt för oss människor att vi kan gå tillbaka till oss själva och tänka "om det var min son eller min syster som behövde hjälp i sitt boende för att hen är så funktionsnedsatt/har sådana svårigheter att hen inte kan bo själv - hur hade jag velat att man bemötte mig och hen?".

Fundera på det ett tag o…