torsdag 29 augusti 2013

Minska INTE på stödet


Många föräldrar vittnar om att, trots att deras barn fått utredning, diagnos, stöd och hjälp hemma och i skolan så blir det bara bättre tillfälligt. Misslyckanden fortsätter sedan att trilla in i en aldrig sinande ström. Många barn med npf-diagnoser "hittas" inte förrän på högstadiet. Jag tror att de bägge delarna hänger ihop med varandra, nämligen så här:


Om man har med i tanken att barn med npf ofta mognar senare än sina jämnåriga (ungefär 30%, menar forskarna) så är det inte så konstigt att barnen hittas på högstadiet och redan utredda barn, trots stöd och hjälp, ändå misslyckas när de kommer upp på högstadiet och gymnasiet.

Fortfarande tror många att adhd/add och liknande "växer bort" när man blir vuxen. Tyvärr är det sällan så. Hyperaktiviteten försvinner hos en del. Impulsiviteten lägger sig kanske hos andra, men svårigheter finns kvar. Att man upplevs som att ha "växt ifrån" sina svårigheter handlar nog istället om att man lärt sig strategier och man har lärt sig att dölja de svåra för andra människor. Att bli vuxen tar, för barn med adhd/add längre tid eftersom mognaden tar längre tid. Jag har pratat med föräldrar till barn som just fyllt 18 år om föräldrars oro för sina barns mobillån till olika saker. En artonåring behöver inte alls vara arton i sitt tankesätt kring pengar, till exempel.

Varför det blir så svårt, när man blir tonåring kanske till stor del beror på att vi förväntar oss att nu när barnet blir äldre och får hjälp så kan man förvänta sig att han/hon skall klara så mycket mer - och så blir kraschen och frustrationen desto starkare.

Vissa skolor tänker att man sätter in massor av resurser när eleven kommer som sjundeklassare. I åttan får de också mycket stöd och så i nian tar man bort lite eller mycket av stödet, för då har man liksom "gett eleven en plattform att stå på", men om man betänker att elevens mognad är som bilden nedan där den svarta linjen är den "förväntade utvecklingen på ett barn", den gröna är ett "vanligt" barns utveckling och den röda är utvecklingen för ett barn med, säg add.


Det säger ju sig självt att man inte kan minska på stödet, bara för att eleven är äldre. Eller att vi kan förvänta oss att eleven skall ha kommit i kapp sina klasskamrater bara för att den fått stöd. I gymnasiet är det likadant. Man förväntar sig saker av eleven som den faktiskt inte kan leva upp till eftersom mognaden släpar efter i förhållande till klasskamraterna. Så hur mycket eleven, föräldrarna, lärarna och andra stödpersoner än kämpar så kommer ändå eleven att misslyckas. Resultatet blir ilska och frustration hos alla inblandade. När vi inser detta och följer elevens utveckling så som vi kan förvänta oss - kommer eleven att lyckas och vi alla slipper frustrationen och ilskan.

Just därför är det så viktigt att resursskolorna finns eftersom barn ju äldre de blir riskerar att "trilla ur" skolan, familjen, samhället och i värsta fall - livet när man misslyckats tillräckligt många gånger bara för att man inte mognar som förväntas och därför att man därför inte gör och förmår så som förväntas. Det måste finnas alternativ för de elever - för barn - för alla barn!

onsdag 28 augusti 2013

Jan Björklund har svarat!



...eller det var väl egentligen inte Jan själv som svarade på det öppna brev som jag skrev till honom, men ändå - jag fick ett svar och det var väl bra, eller?

"Låt mig inledningsvis be om ursäkt för att svaret har dröjt. Utbildningsdepartementet har tagit del av ditt mail angående skolan och mental ohälsa. Jan Björklund har bett mig att framföra ett stort tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och synpunkter. Han har även bett mig, som medarbetar i den politiska staben, att svara på det.

Det är oerhörd viktigt att det finns personal i skolan som kan möta och hjälpa de elever som behöver någon form av extra stöd. Regeringen har tidigare  gett Skolverket i uppdrag att genomföra insatser för en förstärkt elevhälsa. Uppdraget innebär bland annat att skolhuvudmän kan ansöka om statsbidrag till personalförstärkningar inom elevhälsan och till speciallärare. Skolverket ska också erbjuda utbildningsinsatser till elevhälsans personal om elevhälsans inriktning och organisation, psykisk ohälsa samt barn som far illa eller riskerar att fara illa och att vid behov utarbeta material om regelverk och evidensbaserad praktik. Den här satsningen går det att läsa mer om på Skolverkets hemsida.



Med vänliga hälsningar

Sigrid Rydell Johnson
Brevsvarare
Departementsledningen
Utbildningsdepartementet
Regeringskansliet
103 33 Stockholm
08-4051850
www.regeringen.se"


Fast egentligen, Jan, var brevet jag fick av dig, eller av Sigrid, som är din brevsvarare inget svar som imponerar. Jag ställde två frågor i mitt brev till dig, men varken du eller Sigrid svarade på frågorna, de två frågor som är direkt avgörande för flera tusen barn och deras familjers i Sverige liv och mående. Kanske kan man inte begära mer av Sverige utbildningsminister, eller? 

Frågorna jag ställde, som jag fortfarande inte fått något svar på, är: 

När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter, på riktigt, i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter?  (Svaret var kanske att ni inte har någon plan för det och det hade varit väldigt tråkigt i så fall, men det hade varit bra att veta så många tusen barn och deras föräldrar vet vad de har att vänta sig närmaste åren i skolan.) 

Och

Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? (Svaret på den frågan är förmodligen att man nu ute i kommunerna istället stänger till ännu mer kring möjligheterna att få gå i en mindre resursskola där kunskap finns och där barn med npf-svårigheter som inte klarar av att gå i den "vanliga" grundskolan kan få en ny chans och det är ju tråkigt, men det hade varit bra att få höra det så att många tusen barn och deras föräldrar kan ställa in sig på det eller fortsätta kämpa för att få behålla sina resursskolor.)


Mvh 
Malene Larssen

lördag 24 augusti 2013

Politikerna sparkar på dem som redan ligger

Jag känner en tjej som precis i dagarna börjat gymnasiet. Hon såg fram emot att börja skolan igen. Längtade dit. Det har inte alltid varit så, eller rättare sagt; det har, så gott som, aldrig varit så. I år känner hon glädje inför skolstarten. Tjejen har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Hon gick inkluderad i en vanlig klass alla skolår. Under alla år i grundskolan var det en kamp för tjejen att passa in och för föräldrarna att hjälpa henne så hon orkade gå, få lärarna att förstå och få stopp på mobbningen av henne.

Förra året gick tjejen i en liten grupp, på en liten skola och läste in några grundskoleämnen. Hon gick med andra elever som också kämpat i grundskolan, som varit utanför, utsatta, vars föräldrar fört en ständig kamp för sitt barn. Plötsligt, efter tio års kamp i grundskolan, fick tjejen vänner. Hon fick stöd och hjälp, hon var inte annorlunda längre. Självkänsla och glädje började växa i henne. Tio års kamp, trots lärare som verkligen försökte hjälpa henne och så på bara någon månad ändrades allt. Tjejen behövde inte kämpa desperat, utan hopp längre. Föräldrarna kunde gå till jobbet utan oro, för första gången på tio år! I år ska hon fortsätta på skolan. Hon ska läsa i sin takt de ämnen som man gemensamt kommit fram till att hon klarar tillsammans med andra som liknar henne, som hon kan spegla sig i och finna kraft i.

Jag jobbar som lärare på en liten resursskola för elever med diagnoser här i Göteborg. Skolan har funnit i ett år och än så länge är vi en bit ifrån den perfekta skolan för elever med diagnoser, som jag hade önskat, men vi är på god väg. Jag har följt skolans elever under ett års tid. Jag kan se att deras utveckling följer utvecklingen hos tjejen jag känner. Först är de brutna, ledsna, ensamma, misstänksamma, har ont överallt när de kommer till skolan. De flesta är sköra efter många år av misslyckanden och utanförskap. Så börjar det hända grejer. Eleverna landar, de får vänner, de tillhör en grupp, de är inkluderade, de är inte undangömda i en skrubb på en stor skola. De skrattar. De är numera normen på skolan - inte de som alla tycker är konstiga. De har vänner, de behöver inte smyga längst skolväggen, av rädsla för att bli utsatta. Eleverna berättar hur de haft det och skillnaden är enorm. Inte alla elever med npf-diagnoser upplever det så här i den vanliga grundskolan, inte alla elever med npf-diagnoser behöver gå i resursskolor, men de som behöver - måste få möjligheten!

I Göteborg, Stockholm och i många andra delar av Sverige har man beslutat att dra in tilläggsbeloppen för elever som går i resursskolor. Det gör att många elever inte får gå i de skolor de så väl behöver gå i. När de allra flesta elever i Sverige under hela sommarlovet vetat vart de ska gå i skolan till hösten så har eleverna med stort behov av förförståelse och förberedelse inte ens nu när skolorna börjat - någon aning om var de ska tillbringa sitt nästa skolår. Det är bedrövligt. Det talar så tydligt om hur lite kunskap och förståelse man som politiker i Sverige har om de här barnen.

I Stockholm har man den senaste veckan startat demonstrationer för att försöka påverka politikerna. Vi behöver göra det samma i Göteborg, men inte bara Göteborg behöver göra det. Vi behöver gå samman och reagera på det här över hela landet!

Vad politikerna inte förstår, som vi måste få dem att förstå är att man skadar så många barns framtid av att inte ge dem chansen till en skolgång som är okej. Därmed förlorar inte bara individen utan också samhället enormt mycket, framförallt pengar på blivande vuxna som redan innan de vuxit upp är utstötta ur samhället. På kort sikt kanske man tror att man tjänar in pengar på att stoppa tilläggsbeloppen och tvinga tillbaka elever till sina "vanliga" skolor, men i det långa loppet förlorar man så mycket mer.

I en demokrati som värnar om alla människors lika rätt att existera och leva ett gott liv är det inte okej att sparka på människor som redan ligger ner. Låt resursskolorna fortsätta hjälpa de elever som behöver det!

Vi kommer att försöka starta demonstrationer för skolor i Göteborgsområdet, precis som man gjort i Stockholm och det är bra om fler städer reagerar! Vill du vara med och påverka? Gå in på facebook och läs på gruppen "Npf-valet 2014". Läs också debattartikel i ämnet här. Jag skrev en debattartikel i Aftonbladet som handlade om detta. Den kan du läsa här.

Dela gärna detta för att sprida informationen.

fredag 23 augusti 2013

Morgonrutiner så här kring skolstart


Att komma upp och iväg till skolan är ofta ett problem för familjer där det finns barn (och kanske vuxna) med någon form av npf-svårigheter. Hur gör man då för att få en någorlunda bra morgon? Går det?

Jag tror att det är svårt, ibland näst intill omöjligt att få till en bra morgon. Inte för att barnet och föräldrarna tycker att det är roligt att ha en kaosmorgon, men för att det är så många delar som påverkar morgonen för oss. Med inspiration från Ross Greenes föreläsning skall jag försöka beskriva hur jag tänker om hur man kan lösa, eller i alla fall minska "morgonkaoset".

Första steget till en bra morgon är nog att acceptera att morgonen inte fungerar bra och att det är små steg som måste tas för att förändra.

Andra steget är att se vilka komponenter som gör att morgonen inte fungerar, att barnet inte kommer upp ur sängen/ inte kommer iväg till skolan.

För att hitta orsakerna till morgonkaoset måste man sitta ner och ta reda på vad barnet tycker är svårt inte då när allt är kaos, men en eftermiddag eller helgförmiddag som berörda planerar in och är förberedda på. Fundera på vilka bitar gör det så svårt på morgonen. Lyssna på barnet, barn är ofta klokare än vi vuxna förstår...

Många saker gör det svårt att få till en okej morgon. Allt går inte att lösas på en gång. Sikta in er på en eller två delar som skall förbättras och lösas. Att det är jobbigt i skolan är en väldigt stor del, den kan inte ni lösa. Ert mål måste vara att lösa delen att komma upp, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna, borsta håret. Om barnet inte vill gå till skolan efter det, då är det nästa del, men den kan ni inte lösa själva. Ni siktar in er på att lösa morgonen, så att den blir bra.



När svårigheterna benats ut, så bestämmer ni i familjen tillsammans vilken del/vilka delar som ni kan underlätta/samarbeta kring. Det kan vara att barnet får eventuell medicin i sängen innan han/hon går upp. Att frukosten serveras i sängen, att kläderna är framlagda kvällen innan, att väskan är packad kvällen innan, att allt som skall göras i badrummet står på skyltar som tas bort efter att de har genomförts och så vidare. Ingen familj är den andra lik, lösningarna ser därför olika ut. Hitta sätt att underlätta det som känns jobbigt för barnet och samarbeta i det att få till en bra morgon.

Beröm när det går bra. Skäll INTE när det inte funkar.

Kom alltid ihåg att barn gör bra saker om de kan. Barn vill inte misslyckas.

tisdag 20 augusti 2013

Leta lösningar


Jag försöker ofta prata"lösningar på svårigheter" med människor, vilket inte är en lätt uppgift. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?

När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.

När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.

Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!

Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, föräldrar, lärare, rektorer, sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra vuxna börja snegla åt lösningshållet. Alldeles för ofta stannar vi där, i problemområdet och kikar på dem vältrar oss i det, gnäller och klagar över saker som inte går, som inte fungerar, som är "omöjliga".

Lämna problemen, titta på det som kan lösas istället och BJUD IN BARNET. Hur skulle du vilja ha det? Hur kan vi underlätta för att det skall bli lättare för dig att t ex göra läxan? Barnet kan ofta svara på sådana frågor själv. Lösningen finns ofta där i samtalet mellan oss som vill hjälpa och barnet som behöver hjälp.

Leta lösningar idag och berätta gärna här, hur du/ni löst svåra saker för barn med svårigheter (så att de kan använda sig av sina lättheter istället)?

Nu skall jag cykla till jobbet och kommer inte att vara här när min dotter ska i väg till sin skola. Förr var  vår lösning på problemet "svårt att komma iväg till skolan", att jag försökte finnas där när  hon skulle gå. Numera räcker det ofta med att jag går att nås på telefon och att vi förberett allt kvällen innan.

Det finns andra lösningar också, massor av lösningar. För alla fungerar inte den lösningen som vi hittar, för oss fungerar inte den lösningen som någon annan hittar.

Därför måste vi leta.

Leta!

måndag 19 augusti 2013

Inför skolstarten: Vem ska hjälpa diagnosbarnen?!

Idag börjar de flesta av Sveriges barn och ungdomar skolan. För en ganska stor grupp barn är skolan inte förknippad med angenäma eller ens behagliga upplevelser. Det räcker att man är ett uns annorlunda än normbarnen, att man har något som skiljer ut, något som gör dig avvikande, ett annat sätt att lära saker på, men det kan också vara så att man har en funktionsnedsättningen - så blir skolan ett mindre eller större helvete.

En som beskriver detta utanförskap är Amira Khalil. Hon vill berätta för oss vuxna om hur det är när man inte följer mallen, när man inte får en plats, när man får ångest bara av att tänka på att skolstarten närmar sig.

Läs Amiras text, ta den till dig och försök förstå, så kanske barn, tack vare Amira som själv är tonåring med funktionsnedsättningar,  kan få det lättare i skolan!


Vem ska hjälpa diagnosbarnen?  
I skolans värld är det  jobbigt att passa in när man har en diagnos. Varje dag är en utmaning att gå till skolan när man vet att man inte får den hjälp man behöver och man vet inte själv vilken hjälp man behöver. Föräldrar och lärare tvingar mig att gå till skolan för att det är lag på det. Själv vill jag bara vara hemma i tryggheten. I skolan är jag inte trygg. Jag är ensam, ensam med mig själv. Jag är osynlig! Oftast kan det vara så att ingen hälsar eller tittar på mig på en hel skoldag. Lärare hälsar och några lärare pratar med mig dom säger att dom förstår…men det tror jag inte på.
Lärarna måste lära sig hur vi diagnosbarn fungerar och tänker. Det är viktigt att lärare får bra utbildning om oss! Det finns några lärare på min skola som är bra för mig. Dom bra lärarna ser mig och lär ut på ett bra sätt. Dom gör det inte så lätt eller för svårt. Lärarna talar tydligt till mig. Det är viktigt att skolan fungerar för diagnosbarnen! Vi är många timmar i skolan då måste vi trivas!

Av Amira Khalil, 16 år.


söndag 18 augusti 2013

Hur ska jag veta om jag curlar?

Jag fick den frågan "men hur ska jag veta om jag curlar eleven?" på min senaste föreläsning. Det är en väldigt vanlig fråga när man jobbar med barn/har barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området. Därför är det en väldigt vanlig fråga som jag får när jag föreläser. Det är också en relevant fråga och en mycket viktig fråga eftersom; a - numera gör vi föräldrar ofta mer för våra barn än vad som är nyttigt, b - om man inte gör saker för att man tror att man curlar, fast barnet/eleven egentligen behöver hjälpen så hamnar vi i ständiga konflikter som ju är väldigt onödiga och onyttiga för alla.

Hur ska man veta att man curlar, då?

Enklaste och bästa sättet är att sätta sig ner med barnet/eleven då när man inte håller på med det som man är orolig för är "curling". Eleven vet ju oftast bäst om den klarar en sak eller inte. Ta ett samtal med barnet/eleven om det du funderar på/är orolig för och berätta hur du tänker, med hjälp av bildstöd om man behöver och så förklarar du dina funderingar så enkelt och tydligt. Du är inte frustrerad vid tillfället, du dömer inte, du försöker lämna personliga känslor och åsikter utanför samtalet. Du säger vad du ser, te x;

"Jag har märkt att du har svårt för att gå ut och hämta väskan i hallen, du brukar fråga mig. Jag undrar om det beror på något särskilt att det är svårt?".

Eleven/barnet har alltid kloka saker att säga och kan ofta i situationer när den inte känner sig "inklämd" eller frustrerad ofta berätta varför det är svårt. Då får du ofta reda på om det är curling eller om det är att barnet verkligen inte kan hämta väskan, som det är i det här fallet.

Om samtalet visar att det inte är curling så är det bra. Då kan ni bestämma att ni fortsätter att göra så som ni gjort ett tag till. Om det visar sig att det är curling så kan du berätta varför du inte tror att det är bra att du hämtar väskan. Då är det bra om du tänkt ut vilka anledningar som gör att det är bra om barnet hämtar sin väska själv (har du ingen logisk anledning till varför, så blir samtalet inte så bra...).

Du frågar barnet/eleven om hen vet något sätt ni kan göra för att hen ska lyckas och så serverar du egna förslag som ni kan fundera över.

Så fungerar det!

Kanske en dag eller en vecka...

Sedan får man ta ett nytt samtal, för det mesta. Allt behöver man inte samtala kring, men man kan välja en sak som man försöker få barnet/eleven att utveckla, en sak åt gången och så hjälps man åt. På så sätt kan man känna sig mer säker på när man curlar (om man vill veta det och göra det) och när man inte curlar.

Ibland säger människor till mig "det där hinner inte jag", fast det är faktiskt så fantastiskt att när man väl kommer in i de här samtalen så "tjänar" man tid - på att det blir färre situationer då det blir bråk och misslyckanden.

(Mer om detta kan du läsa i Ross Greens böcker, han är grymt duktig på detta och en inspiration för mig).

lördag 17 augusti 2013

Träna knoppen!

Att röra sig i området neuropsykiatri innebär, tyvärr ofta frustration. Frustration för att saker inte blir som man tänkt sig, frustration över att framtiden kan kännas mörk, frustration över saker som gjordes fel innan man fick kunskap, men kanske framförallt frustration över andra människors okunskap.

Jag föreläste för Kullaviks rektorsområde igår eftermiddag. Rektorerna hade ordnat en hel dag för all personal. Hela dagen gick i hälsans tecken. Innan de fick välja på aktiviteter som handlade om kroppens välbefinnande så hade jag en föreläsning som handlar om hur man kan ta hand om "knoppen" på bästa sätt. Det var en trevlig föreläsning som jag tror att många kände var givande nu inför höstens alla händelser som komma ska.

Alla människor mår bra av att bli medvetna om hur hjärnan fungerar, men jag tror att människor som lever i mer stress än vad man egentligen orkar med verkligen behöver tänka på hur hjärnan fungerar och verkligen behöver få hjälp med att hitta strategier för att minska stress och frustration och därmed minska risken för utbrändhet.

Föreläsningspresent: En jättefin t-shirt och en lika fin bok med bilder. Vilket fotavtryck vill du lämna till nästa generation?


Att hitta ett sätt att ta kontroll över sitt liv och slippa känna sig som en trasdocka som far hit och dit efter vad andra bestämmer och säger är en mycket viktig ingrediens för att må bra.

Den andra ingrediensen är att hitta sätt att acceptera sådant man inte kan kontrollera.

Kontroll och acceptans går faktiskt hand i hand i ett liv som fungerar - trots att så mycket i livet blir fel, om du förstår hur jag menar.


onsdag 14 augusti 2013

Musik gör saker så mycket lättare

Jag sitter hemma i min stol, tar ett glas vin (jag vet att det bara är onsdag, men vi firar tioårig bröllopsdag imorgon jag och min älskling och det vill man ju verkligen fira). Jag har ändrat utseende på bloggen och det gör jag för att jag fick flera kommentarer på mejl och på facebook om att det inte gick att kommentera på den mallen jag hade tidigare. Nu har jag bytt så nu ser jag fram emot alla kommentarer som kommer att trilla in:)

Cykelturerna till och från jobbet är igång igen och jag har skaffat ny spellista som jag tänkte dela med mig av:

Alltså jag kliver upp på pedalen och trampar ner i samma ögonblick som jag trycker på första låten som är mjuk och följsam. Laughing with med Regina Spector strömmar ur hörlurarna soft som mjukglass.
När raksträckan är gjord och första uppförsbacken närmar sig börjar det bli dags för låt nummer två som är en afrikans låt, Solobombe heter den. Den finns inte på youtube, men på spotify kan du leta upp den om du vill lyssna. Då börjar det rycka lite i benen och den räcker hela vägen upp för backen, hela vägen ner för backen och hela vägen upp för nästa back.

Då kommer Petter och "Början på allt" och jag suuuuusar ner för backen, förbi systembolaget och under bron bort mot Klippans båthållplats.

Där tar den låten slut och "Get lucky" med Daft Punk tar över. Inget kan stoppa mig vid detta laget och jag trampar på som en symaskin upp för nästa backe och hinner nästan ikapp en elcyklare, men bara nästan.

Vid Fiskehamnen håller Medina mig sällskap ett tag och de sjunger både "Miss Decibel" och "Sista minuten" och då är det verkligen sista minuten för ungefär när den låten är slut så ställer jag cykeln i cykelstället, låser cykeln och plockar upp väskan. Jag avslutar morgonturen med Jonas Gardell (jag älskar allt den mannen gör) med "Mitt enda liv" (kan lyssnas och ses på här från filmen "Torka aldrig tårar utan handskar" också: .
Hjälm är naturligtvis obligatorisk både i uppförs- och i nerförsbacke. 

Då, just då, är jag helt redo för en ny dag. Musik och rörelse gör livet så mycket lättare för mig. Vad gör livet lättare för dig?

tisdag 13 augusti 2013

Kreativa lösningar för elever som behöver det

Vi är inne på andra förberedelseveckan på skolan för elever med npf-diagnoser där jag jobbar. Det är mycket som ska planeras och förberedas inför att eleverna börjar på måndag. Det slår mig, varje dag, hur lite kunskap man har om elever med npf-svårigheter hos dem som skriver lagar, paragrafer för skolans värld. Det är mycket som man som lärare och skola SKA göra, som går stick i stäv med vad elever med npf-svårigheter BEHÖVER. Hur gör man då? Man får skarva, vara kreativ och hitta speciallösningar...





Jag känner en tjej som haft en oerhört tuff skoltid. Inte förrän hon började gymnasiet (individuellt program på en skola där man har inriktning djur, häst och hund i kombination med studier) och hamnade bland elever som hon äntligen kunde spegla sig i slapp hennes mamma kämpa för att få henne att behålla sin självkänsla. Flickan slapp, efter många års kamp, från föräldrar, några lärare och flickan själv att bli utsatt för mobbning och utanförskap.

Flickan fick reda på att hon kommer att få gå kvar på skolan, fast hon är behörig för gymnasiet. Man har varit kreativ och lyhört för flickans behov och för flickans bästa. Att börja i en vanlig klass på ett vanligt gymnasiet var ganska mycket dömt att misslyckas och det förstod flickans lärare och rektor. En dag ringde en lärare till flickans mamma och berättade lite om höstterminens som komma skulle. Flickan ska läsa individanpassat. Lagom för att hon ska orka. För att hon ska lyckas. Dessutom hade man kommit på något väldigt kreativt. Flickan, som är duktig med hästar och som läste och blev godkänd i "hästkunskap" förra terminen ska denna terminen förmodligen få vara hästlärarens "lärarassistent" åt de elever som börjar på skolan detta läsår. Alltså kreativa lösningar som har elevens bästa i fokus, vi måste sträva efter det - annars har vi fullständigt missuppfattats med vårt uppdrag som lärare. När jag en gång i världen läste till lärare gjorde jag det för att hjälpa elever att utvecklas. Det måste alla elever får chans att göra, även de som inte följer normelevens sätt att vara på.

Det tycker i alla fall jag. Vad tycker du?

fredag 9 augusti 2013

"Ta med Pocka"

När jag skulle på möte angående en föreläsning jag ska hålla för ett rektorsområde i närheten av Göteborg om en vecka med temat; "starta om, nu börjar hösten, orka vara positiv", så frågade min ena dotter vart jag skulle. Jag berättade för henne vad jag skulle göra. Hon frågade vad jag skulle prata om. Jag svarade att jag kommer att prata om hur vi kan träna hjärnan att se saker lite mer positivt för att må bättre och orka med hösten.

- "Var positiv" kommer det att handla om mycket, sa jag.

- Då ska du ta med dig Pocka för hon vet hur man tänker positivt, kom det blixsnabbt från min dotter.

Hon hade så rätt, min dotter. Vi kan lära oss mycket av hundarna när det gäller att må bättre...

Kanske inte riktigt alltid positiva, Pocka och Molly, men tar dagen som den kommer "finns inga bekymmer, man är lycklig var dag", som de sjunger i "Djungelboken".
Jag hinner inte fördjupa mig i detta mer i dag, men hoppas och tror att jag kommer få tid att skriva något om detta viktiga ikväll eller imorgon nu inför hösten när allt sätter igång igen och hjärnan snart går i 120 knyck för de flesta av oss.

Ha en skön dag!

söndag 4 augusti 2013

En upplevelse ur olika perspektiv

Jag hade ett viktigt samtal med en klok, liten pojke häromdagen. Vi pratade om den kommande skolstarten. Jag frågade hur många klasskamrater han har. Han sa att han inte var riktigt säker, för en elev kanske inte kommer.

- Ett tag kom hon inte alls och sedan kom hon någon gång då och då. Hennes mamma skickade ett mejl till vår lärare som hon läste upp för oss. Där stod det att vår klasskamrat kände sig mobbad av några i klassen, men de säger att de är jätteschyssta mot henne.

En konflikt i upplevelsen mellan en flicka som känner sig så mobbad och utanför att hon inte vill gå till skolan längre och en pojke och hans klasskamrater som upplever/tycker/säger att flickan inte alls är utanför. Så här ser det ofta ut i livet, en upplevelse tolkas/upplevs inte på samma sätt för mig som för min granne, eller för dig. När det gäller mobbning och utanförskap så skulle jag säga att det alltid ser ut så här. Hade det inte gjort det, hade upplevelsen varit den samma för alla parter i mobbningssituationen så hade inte mobbningen existerat.

Jag som stått på den andra sidan, med en dotter som var mobbad och utsatt under många år och genom många barn och ungdomar jag träffat under åren, i och med mitt arbete, med liknande upplevelser som dem min dotter har, där de andra, de som mobbar inte ser/säger sig se samma sak fick ett intressant och viktigt samtal med pojken börjar samtalet med pojken, om mobbning och olika upplevelser kringdet - där.

Det är vårt ansvar, vi vuxna att förstå och förmedla att när ett barn, en ungdom, ja även en vuxen känner sig mobbad - så är personen mobbad. Visst händer det ibland att någon överreagerar på saker och man kanske kan rycka på axlarna och säga "det där var ju inte så farligt egentligen", men alldeles för ofta rycker vi på axlarna fast vi egentligen borde reagera och agera.

Jag och den lille, kloke killen pratade om det som hänt och hur det kan se ut ur olika perspektiv. Vi pratade om hur det hade känts för killen om det var han som inte ville gå till skolan, som känt sig mobbad. Så kom killen fram till att han skulle höra av sig till sin klasskamrat och stötta henne om hon kom till skolan.

Vi börjar där så får vi se vart det leder.

fredag 2 augusti 2013

Faktiskt borde du som protesterar, skämmas lite grann

Jag läser i tidningarna, bland annat här, att människor som bor i områden där kommuner planerar LSS-boenden och andra typer av boenden för människor som inte kan bo i egna lägenheter ofta protesterar och försöker få boendena stoppade.

Det är egentligen inte konstigt att ni gör det, för vi människor är programmerade, sedan tidernas begynnelse, att reagera för saker vi inte känner till. Det ligger liksom i våra gener för att öka chansen för oss att överleva. Vi har med oss det sättet att reagera på, för att överleva, sedan vi bodde i grottor och jagade djur med spjut.

Men.

Vi är inte grottmänniskor längre, eller vi vill i alla fall tro det, de flesta av oss.

Egentligen är det så enkelt för oss människor att vi kan gå tillbaka till oss själva och tänka "om det var min son eller min syster som behövde hjälp i sitt boende för att hen är så funktionsnedsatt/har sådana svårigheter att hen inte kan bo själv - hur hade jag velat att man bemötte mig och hen?".

Fundera på det ett tag och sedan är liksom resten klart. Inte hade du velat att människor protesterade mot att din son eller din syster skulle få möjlighet att bo i ett boende där hen fick stöd och hjälp att klara sig så att hen fick ett drägligt liv - trots sina svårigheter på, grund av att andra människor i området oroade sig för att villorna i områden skulle gå ner i pris...?

Behandla andra människor som du själv vill bli behandlad är en enkel regel att följa i livet. Den räcker inte alltid för ibland måste man tänka vidare och "behandla andra människor som DE vill bli behadlade...", men i det här fallet räcker det faktiskt att tänka på hur du hade velat bli behandlad om det var din son, eller din syster eller rent av du själv som behövde bo på det boendet som kommunen där du bor planerar.

Skäms en stund, ta tillbaka dina protester och låt människor som behöver hjälp bo där du bor - annars är du, som Astrid Lindgren brukade säga, "bara en liten lort", eller som jag säger - en grottmänniska.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...