Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från mars, 2012

Jordgubbar och vispgrädde

Apropå gårdagens inlägg om jobbiga möten där isbitar och taggtråd ackompanjerar samtalet - och möten som känns som jordgubbar med vispgrädde, så tänkte jag bara visa det mejl en lärare skickade till sin elevs föräldrar... 


Att höras ofta och att höras både när det går bra och mindre bra och kring saker som är svåra och som är lätta är väldigt viktigt för att få till en bra relation.


"Hej,

Vill bara säga att det var längesen jag såg XX så glad som idag. Hon och YY pratade glatt om allt möjligt på lektionen. Jag fick ännu ett bevis på att XX kan småprata. Man måste ju ha någon att småprata med för att kunna det! De pratar om allt möjligt och viktiga saker, som man behöver bolla med någon. Skillnad på tjejer och killar- hur man ser olika på vissa saker, kalas, föräldrar etc.  De hann räkna lite också.  Duktigt av henne att göra två prov. XX är verkligen en go tjej!

Trevlig helg!

...och vad tror ni att elevens föräldrar gör? De bara myyyyyyser...  Och med det så önskar jag alla er blog…

Om misslyckade möten och fluffig grädde med jordgubbar

Möten som gäller barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Jag menar hyresgästföreningsmötet, kollonilottsföreningens möte eller mötet som hålls i båtföreningens regi kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med npf-svårigheter ofta gör.

Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld...

Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten...

Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar...

Vad är skillnaden? Är det tecken på något?

Enkelt kan m…

Gott och blandat

Igår var jag på stormöte. Det var jag, personal från Dotterns skola, samt personalen som gjorde den senaste utredningen. Sju personer var vi runt bordet. Sju personer som samarbetade, som hade samma, positiva, hjälpande tankar kring min dotter. Det är en skön känsla att gå till ett möte när man vet att det kommer att bli så. Det är lika skönt att gå ifrån mötet när det varit så positivt...



Det är flera faser som skall forceras, som måste komma, som är jobbiga när det gäller att se, förstå och hjälpa barn/ungdomar och vuxna med svårigheter som som går under samlingsnamnet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De hade varit lättare att ta sig igenom om inte människor runtomkring la så mycket skuld på familjen - som "grädde på moset". Man har ju fullt upp som det är ändå, liksom... Vi har numera kommit förbi de där "stoppklossarmötena", men jag vet hur det känns och jag vet att det ofta blir möten som inte är vidare positiva när man skall ta upp problem och …

Tog jag i för mycket igår?

Jag föreläste igår, men det är inte det jag undrar om jag tog i för mycket på... Tog jag i för mycket när jag skrev mitt inlägg igår?

Själv tycker jag att det kändes väldigt skönt att få skriva av mig lite kring saker som jag sällan pratar om, eftersom jag egentligen inte tror att det är någon positiv kraft eller mening i att ta upp. Ändå kändes det väldigt bra att skriva om det. Många är ni som hört av er kring det jag skrev, dels här, men också på min facebooksida och till min mejl. Många av er tycker att det var befriande att läsa. Många känner igen sig i min beskrivning av upplevelser. Att inte bli trodd. Att människor fortfarande har förutfattade meningar om npf. Att det ändå ligger kvar en slöja av "om det var mitt barn så hade det inte blivit så..." efter ett samtal med någon som egentligen skall hjälpa.

Det är lätt att känna sig kränkt. När jag ställt mitt eget liv på "paus" under flera år, anpassat mig till min dotter så att hon skall få växa upp utan att …

Om "vi" och "dem" och om förbjudna tankar

Jag skall till Båstad och föreläsa ikväll. Jag skall, precis som jag brukar under mina föreläsningar, lägga mycket vikt på nyttan av att hitta en gemensam plattform för att kunna hjälpa barn, ungdomar och vuxna med npf-svårigheter. Jag kommer också att lägga mycket krut på det viktigaste - att vi vuxna som befinner oss runt människan har förtroende för varandra, att vi odlar positiva bilder av varandra, att vi inte börjar misstro varandra.

Jag kommer inte prata så mycket om de "förbjudna tankarna" och om mötena som ibland blir mer i form av "vi" och "dem", snarare än "oss". Det finns många saker som jag aldrig skriver om här, som jag aldrig tar upp på min föreläsning.

Fast ibland blir jag väldigt sugen. Ibland kan jag inte stoppa mig.

Som idag till exempel. Idag lyfter jag en gnutta på locket och berättar vad jag ser det ibland.

Som det ojämna maktförhållandet som råder mellan "proffsen" och "amatörerna", alltså de som arbeta…

Men nu i tonåren...

Jag får ibland frågan;

- Vad är det som är npf-svårigheter och vad är det som är vanliga tonårsproblem?

Den som ställer frågan brukar undra om man ens barn/elev "utnyttjar" att vara tonåring, att man blir "blåst" för att man curlar för mycket kring barnet, som blivit tonåring - som kanske utnyttjar situationen, och det inte alls är npf-svårigheterna som spökar...

Jag brukar svara med Ross Greenes gamla käpphäst, nämligen "Kids do well if they can" (barn gör bra om de kan) och utöka det till att det även gäller tonåring och till väldigt stor del vuxna också.

Vi människor vill göra bra, vill göra rätt, vill lyckas - om vi kan.

Den enda skillnaden mellan ganska små barn och ganska mycket större barn är nog att man ofta fått lära sig att man är dålig, att man inte duger, när man blivit tonåring - efter många år av misslyckanden och hopplöshet.

Så...

Ungdomar vill också lyckas!

Hej hopp

Det börjar bli kväll. Familjen tittar på "Så ska det låta" och jag passar på att skriva dagens blogginlägg. Idag har jag, som de flesta i detta land antar jag, vårgrejat hela dagen. Fröer har såtts, träd har klippts, rabatter har rensats. Tänk vilken energi man får av vår, värme och sommartid!

Imorgon är det fokus på kognitivt beteendeterapi. Det ser jag fram emot. Ikväll sover mormor över för att ta hand om Dottern så hon kommer till skolan när jag inte är hemma (eftersom Dotterns klass har sovmorgon varje måndagsmorgon). Det ser jag också fram emot. 
Till er som väntar på åhörarkopior eller svar på mejl ni skickat. Jag har inte glömt er, men jag har inte varit på kontoret på en vecka och kommer inte att komma dit förrän på onsdag. Föreläsningen i Båstad på tisdag gör att jag bara gör en "mellanlandning" på kontoret innan jag sticker till Båstad. 
På onsdag kommer jag däremot att vara hela dagen på kontoret. Då har jag all tid i världen att skicka iväg allt som li…

Olika liv

Jag satt på en tågstation. Det var tidig morgon. Jag hade precis satt tänderna i en fantastiskt god baguette när jag såg henne. Hon var runt åtta år och lutade sig mot ryggstödet med halvslutna ögon. Hon såg apatisk ut. Runt henne stod påsar och plastväskor på golvet. En kvinna, som nog var hennes mamma satt en liten bit ifrån flickan. Mamman lutade sig också mot ryggstödet. Mamman hade också halvslutna ögon. Apatisk. En man stod en bit bort och pratade i telefon. Han gick och satte sig vid kvinnan. Pratade kort med henne innan han la ansiktet i sina händer. Han var tyst där han satt. Förtvivlad.

Mamman tog upp en skiva bröd ur en påse. Hon delade brödet noga. Drog noga bort kanten från det ljusa brödet i mitten. Såg gav hon mittbiten till den lilla flickan. Flickan, med de halvslutna ögonen började mekaniskt äta på brödskivan utan kanter. Mamman tuggade i sig kantdelen av brödet. Inget får slängas när man inte har något.

Människor runt dem fortsatte att dricka sitt kaffe och äta sin …

Hopp för framtiden

Har precis avslutat min femte föreläsning på lika många dagar och får nog erkänna att jag är lite trött på min egen röst just nu...

Igår eftermiddag var jag på en skola i Helsingborg och föreläste för hela arbetsgruppen på skolan. Elevstödsteamet på skolan var på min föreläsning i Helsingborg tidigare i vår och hörde av sig. Vi hittade en dag då vi kunde både skolan och jag och så gick det så snabbt att ordna. Att föreläsa för alla som jobbar på en skola är det absolut bästa - för då har man en gemensam plattform att diskutera vidare hur man skall jobba med frågor som rör neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och förhållningssätt.

Idag var jag på Göteborgs folkhögskola och föreläste för blivande fritidsledare och vilken underbar grupp det var. Känns väldigt hoppfullt när jag tänker på att de där unga människorna (och halvunga) skall ut och möta barn med npf i sitt blivande jobb!

Nu skall jag äta lucnh och sedan blir det transport av Dottern till Ågrenska och världens bästa läger.…

Hektisk vecka

Hemma i Göteborg igen efter tre intensiva dagar. Nu dusch och klädbyte innan jag hoppar in i bilen för en föreläsning i Helsingborg. Det är tur att inte alla veckor ser ut som denna, för det hade varken jag eller familjen klarat av, fast kul var det att träffa så många människor och så många av er som läser min blogg!

Vi hörs imorgon igen.

Om sen mognads dilemma

Jag träffade en liten grupp människor här i Sundsvall igår. Det blev en trevlig föreläsning med många frågor och mer samtal än vad det brukar vara. Attention-Sundsvall var med och visade upp sig. Jag som inte varit i Sundsvall på säkert 20 år, slogs av att man har grusvägar vid tågstationen, där jag kom dragandes på min resväska - innan jag insåg att det var grus som lagts ut för alla snö som faller här på vintern.

Allt vi tolkar och allt vi upplever tolkas genom vårt förfilter. Där vi har redan upplevda saker, vår grundantaganden om livet. Jag som kommer från Göteborg där vi sällan har mer snö än att man lägger ut lite grus ett par gånger per säsong fnissade tyst åt mig själv när jag insåg mitt tankefel.

Test av sexåringar för att hitta barn med svårigheter, tycker jag är en bra idé så länge man inte låter barnen märka att det är tester som görs. Så att det inte blir som för barnen i trean... Där får man reda på innan de nationella proven kommer vad man skall träna på så man får hö…

Om lättheters viktighet

Efter en trevlig tågresa då jag inte behövde göra mer än läsa lite bok, dricka lite te och svara i telefonen några gånger så är jag nu i Sundsvall. Det är ett jobb att föreläsa, men de här resorna där jag åker bort och sover över natten - vilket jag inte gör särskilt ofta eftersom det blir svårt hemma - är lika mycket semester för mig...

Jag ringde min pappa för att fråga hur hoppningen gick igår då jag satt och väntade på tåget. Han som aldrig blir orolig, lät orolig i telefonen.

- Det är höga hinder, hon har aldrig hoppata så här högt tidigare, jag vet inte om hon kommer att klara det, sa han till mig i telefonen innan han var tvungen att lägga på för hennes tur började närma sig.

Jag satt som på nålar. Hade vi tagit oss vatten över huvudet. Hade det varit bättre att glömma hoppningen och låta Dottern göra det nationella provet i fysik på skolan istället. Skulle hon uppleva sig misslyckad, ge upp, åka hem och inte ha klarat av just det som är hennes lätthet. Hon hade aldrig hoppat …

Lättheterna skapar självkänsla

Oj, jag skulle ändra en bokstav, men då försvann hela inlägget. Ledsen för det. Återkommer när jag sitter på bussen till Sundsvall. Det snöar i Stockholm idag. Vart tog våren vägen?!

Lättheter och semester

Dottern har precis åkt iväg på sin första hopptävling i livet. Hon såg informationen om tävlingen på skolan för ett halvår sedan. "Skolmästerskap i hoppning". Det ville hon delta på, det var hon säker på!

Min dotter som sällan har den kraften att göra något så målinriktat som att anmäla sig till något, eller få något gjort utan stöttning - anmälde sig själv.

Idag är hon på väg, med nyputsade ridstövlar. Morfar kör och skall vara med henne hela dagen och jag, jag kommer att sitta på tåget och hålla tummarna hårt, hårt så det vitnar för att det skall gå bra för henne. Att hon skall våga delta och att hon skall vara nöjd med sin insats efteråt.

Idag har alla niondeklassare nationellt prov i fysik, men vi valde att avstå det eftersom just denna dagen, just denna hopptävling är så otroligt viktig för henne. Det är hennes lätthet. Lättheter är viktiga saker i livet. Inget man kastar bort hur som helst. Därför bestämde jag och en av lärarna på skolan att fysikprovet faktiskt får vä…

Skolk i betyget?

Tre kommunalpolitiker skriver i en debattartikel i GT att de tycker att skolk bör finnas med i betyget. David Lega och hans två kollegor tror att man genom att föra in skolk i betygen kommer att öka närvaron bland de elever som sällan kommer till skolan.

Det är så så sorgligt att man fortfarande år 2012, tror att man kan hota och skrämma barn som inte mår bra - till skolan. Jag skall berätta varför det inte fungerar och varför idén på att införa skolk i betygen är så fullständigt ologiskt, kränkande och kontraproduktivt för många barn och deras familjer.

Den amerikanske psykologen, Ross Greene säger många kloka saker, bland annat säger han; "Barn gör bra om de kan" i sin bok "Explosiva barn". Så länge du bär med dig den tanken, så blir det förståeligt att skolk i betyget är orimligt. Om du däremot fortfarande går omkring och tror att barn som inte kommer till skolan i allmänhet bara "behöver skärpa sig lite" och kanske "få en spark i röven så de blir…

Om att livet kan vara ganska jobbigt

För tillfället får jag nog erkänna att jag är mer på den "skuggade sidan" än den med sol på livets promenad. Men så får jag så fina mejl och kommentarer som gör att jag orkar jobba vidare, orkar hjälpa min dotter, orkar stötta andra föräldrar, orkar jobba för att människor med npf skall bli förstådda i vårt samhälle. Som det här mejlet, som kom igår, det gör att jag orkar lite till, fast jag egentligen inte orkar;

"Hej Malene.
Vill ursäkta mig med att jag skriver till dig, vet att du har mycket att göra och mycket i ditt liv. Men jag har varit nere i den där "källaren", som en mamma skrev på din blogg, i flera veckor. Allt har varit så tungt. Det har varit så många kontakter med skola, hab och annat. Sedan skall man hinna jobba, hinna med det andra barnet och hennes läxor också. 


Igår blev jag så irriterad på sonen, brukar inte bli det, han kommer hem från skolan och lägger sig på soffan och tittar på tv. Detta hör till hans vanliga rutiner, vet att han är trött.…

Det gäller att inte ha svårigheter- för att orka ha en funktionsnedsättning...

När min bonusdotter var 17 år reste hon till Brussel och bodde där i sex veckor. Hon gick andra året på ett tekniskt gymnasium här i Göteborg och lyckades få en av de eftertraktade utomlandspaktikplatserna som skolan stod för. Det var nog tufft på många sätt för henne att vara där, men också väldigt lärorikt och roligt. Hon kände sig nog stolt och duktig när hon kom hem igen, med en självkänsla som puttrade på.

Min biologiska dotter som nu också är 17 år om en månad tränar på att åka spårvagn ensam. Det går så där än så länge. Hon går sista året på högstadiet och både vi och skolan kämpar för att hon skall få godkänt i så många ämnen som möjligt. Hur hennes självkänsla är kan man ju bara gissa...

Det är två barn, från samma familj, med två olika förutsättningar. En började ett år tidigare än beräknat och en har gått om ett år. Det är svårt att förstå och det är så svårt att förklara det här med min biologiska dotter. Det tar så mycket kraft och energi, både för henne och för mig.

Ja…

Vikten av att "lovebomba" barn som sällan får höra att de är bra

Jag föreläste i Varberg igår. Jag träffade många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser. En mammas ord tog mig hårt. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.…

Nationella prov och npf

Idag är det en av väldigt många dagar då eleverna i nian skriver nationella prov. Idag är det fysik som gäller. Jag har hört att man planerar införa nationella prov i så gott som alla ämnen. Kontrollskolan skall kontrollera ännu mer.

Kontrollera för vem, undrar jag.

Finns det inte finare och mjukare verktyg för att hitta eleverna med svårigheter? Att göra en rättvisare skola för eleverna så de får "rätt" betyg efter vad de "presterar", tror jag inte att proven bidrar så mycket med. Lärare har i allmänhet en ganska god bedömningsförmåga för vilka kunskaper eleverna besitter. Men de skapar oro. De skapar panik och ångest. De skapar ett väldigt merarbete för lärarna som håller i proven och de skapar ett arbetsklimat halvåret innan som inte är vidare positivt.

Jag minns att jag (när jag fortfarande jobbade som lärare) och mina kollegor hade en oro för att eleverna på skolan inte skulle få tillräckligt höga poäng från de nationella proven. Låga poäng gjorde att vi inte …

Vinnaren korad!

För en tid sedan bad jag er föreslå städer ni tycker skall få besök av mig och min föreläsning till hösten. I potten låg ett par biljetter till föreläsningen.

Nu är lotten dragen och den som vinner två biljetter till valfri föreläsning är Angelika Vicente. Du föreslog Borlänge eller Falun och eftersom jag har en föreläsning i Falun senare i vår föreslår jag att du går in och kikar på datum på biljettplatsen.se eller här och mejlar mig på malene.larssen@aduct.com om du vill komma. Du är hjärtligt välkommen - och så klart alla andra också.

Städer jag kommer till den här terminen är; Varberg (imorgon), Stockholm, Sundsvall, Umeå (nästa vecka), Västerås, Falun, Båstad, Köping, Töreboda och Trollhättan.

Jag jobbar stenhårt på att inte bli bitter!

Jag vet att jag har så oerhört mycket att vara tacksam för i livet. Jag har så mycket lycka och så många fantastiska människor omkring mig.

Ändå trillar jag ner i det kolsvarta hålet av bitterhet ibland.

Det var ett tag sedan nu. Jag jobbar väldigt aktivt på att acceptera det som kommer i livet. Ofta går det bra. Ibland klarar jag inte av det. Känner du igen dig?

Varför man trillar ner i avgrunden kan te sig som små eller stora saker för dem som står bredvid. Vad som orsakar kraschen är personlig. Det är okej att krascha. Det viktiga är att man inte fastnar utan så småningom kravlar sig upp igen.

Senaste gången jag trillade ner var i helgen. Efter en vecka i Geilo där allt, i och för sig, fungerade väldigt bra, var jag ganska utmattad. Jag blir utmattad av att kontrollera all mat överallt så att min dotter inte får i sig minsta gnutta mjölk och därmed behöver sprutor, ambulanstranpsort och inläggning. Det kostar på att inte vara hemma där allt är säkert. Det kostar också på att sp…

Helt ointressant, snudd på extremt ointressant, faktiskt...

Här sitter jag och väntar på att John Blund skall behaga komma hem till mig. Under tiden jag väntar kikar jag på små kortafilmer som min pappa lagt ut från vår resa till Geilo förra veckan. Fullständigt ointressant, men ändå kul - i alla fall för oss som var där. (Personen i grön jacka som kör lite "mesigt" är jag och personen i orange/röda skidkläder är min farbror som är 70 år. Han går under namnet "Terminator"... ) En film från "hästavdelningen" i Geilo är kanske på sin plats, så den kommer här. 

Imorgon loooovar jag att skriva om något vettigt. Har du, som läser min blogg, förslag på vad jag skall skriva om imorgon så tar jag tacksam emot dem...

"Sov gott, macken":)

Samtal?

På väg till min utbildning i kbt skickar jag iväg en liten förfrågan så här i cyberrymden.

Jag har två platser kvar under våren till stödjande samtal för er med barn som har npf-problematik, eller som själva har en diagnos.

Känner du ett behov av att prata av dig, vrida och vända på problem som har med familjen och npf-problematik att göra, fundera över nya strategier och annat tänk för att få vardagen att fungera bättre för dig eller för ditt barn? Bor du i närheten av Göteborg? Är du intresserad?

Kontakta mig på mejl; malene.larssen@aduct.com för tidsbokning. Välkommen!

Varför bloggar du?

Jag fick en fråga på bloggen igår. En kvinna som funderar på att börja blogga undrade om jag någonsin är rädd att mitt bloggande ska skada min dotter. Det är en relevant fråga och den frågan finns ständigt med mig när jag bloggar.

Numera är jag försiktigare med det jag skriver eftersom jag vet att t ex lärare på min dotters skola går in här och läser ibland och eftersom jag vet att det som jag skriver kan tolkas på många olika sätt. Föräldrar till barn på min sons skola läser också, det vet jag, men vilka som läser i övrigt känner jag väldigt lite till. 

Jag har ett krav på det jag lägger ut här och det är att jag bara skriver sådant som jag skulle kunna berätta för er som läser - i verkliga livet. Jag står för vart enda ord som finns nedpräntat på denna blogg och på mina tidigare bloggar.

Jag har ett mål med min blogg. Ett mål. Inget annat än detta. Nämligen att öka förståelsen i allmänhet för människor som är annorlunda och för att öka förståelsen för bokstavsdiagnoser i synnerhet…

Klokare med åren

Förr i tiden trodde jag att vissa saker bara måste göras. Vissa saker skulle göras på ett sätt och inget annat. Vissa saker fick man inte missa. Skidåkning var en sådan sak. Man måste åka skidor från morgonen till kvällen när man var på skidsemester - det hör man ju på namnet, liksom. Man måste utnyttja skidsemestern till just skidåkning. På längden och på höjden.

Jag har blivit klokare med åren...

Nu förstår jag att det egentligen inte finns några måsten annat än att när vi väl har blivit födda till denna jord, så måste vi förr eller senare dö.

Tack vare denna insikt slipper jag och kanske framförallt min dotter, väldigt mycket stress som annars kunde ha lagrats på och gjort livet jobbigare för henne.








Idag åkte vi som ville åka slalom, upp till skidbackarna. Då stannade de som inte ville (Dottern) kvar på hotellet. Sedan åkte jag ner till hotellet vid halv tolv för att hämta upp Dottern som skulle få sig en ridtur på fjället.

Jag kasade runt på mina längdskidor där i spåret och prata…

Dagen i bilder

Idag har det snöat i Geilo, men som min gamle idrottslärare på Idrottshögskolan alltid envisades med att säga; "det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder" så är det ju faktiskt så. Därför har vi åkt både längd och utför idag.

Dagen började med att jag stötte på "Darth wader" i korridoren... 




Om en mamma som inte kunde somna och vikten av vila

Igår kväll hann jag precis somna innan Dottern väckte mig och berättade att hon kände ångest inför att vara här i Geilo. Nytt och okänt skapar oro och ibland ångest hos oss alla, men för vissa ska det mindre till för att dra igång ångestkänslor i kroppen. Jag gjorde som jag brukar, pratade med Dottern om vad som kändes jobbigt och varför det kändes jobbigt. Jag berättade att vår hjärna är programmerad, sedan urminnes tider, på att reagera på nya saker, bli rädd för okända saker. Det är en av anledningarna till att mänskligheten överlevt. Jag pratade på där, förklarade och plockade bort ångesten bit för bit, tror jag - för efter tio minuter kunde jag höra dotterns sovande andetag bredvid mig.






Då var det så dags för mig att somna om... En timme tog det nog, men så småningom hade jag lyckats övertala min egen hjärna att koppla ner och koppla av.

I morse var det tvärtstopp för Dottern och skidåkning. Med tiden har jag lärt mig att inte hetsa upp mig över det utan tänka så som Dottern sa o…

Geilo!

Efter många timmars packningselände styrde vi kosan mot Geilo igår. Idag kan jag konstatera att det var värt allt att komma hit. Solsken och vindstilla och mestadels glada barn gör livet enkelt att leva.



Efter att ha "brottat ner" chefskocken i partär (som det heter på brottarspråk) på hotellet så att han äntligen förstod hur jättesjuk Dottern kan bli om hon får minsta gnutta mjölk i maten får att vi numera fantastisk service och omtankte...

Nu skall jag gå och lägga mig. Vila mina trötta ben inför morgondagen. Då kommer en av mina farbröder och han är ruskigt duktig på skidåkning så då gäller det att vara laddad. Kanske blir det lite längdåkning imorgon också...

Sov gott, var du än befinner dig:)

(Det här inlägget lägger jag ut nu på tisdags morgon fast jag skrev det igår, eftersom kontakten med yttervärlden, alltså nätet, inte fungerar riktigt bra här på Geilohotell).

Här snöar det lite lätt. Nu ut i backen!

Ha en skön dag! Vi hörs ikväll.

Om tårar som inte går att förklara

Vasaloppet idag! För er som inte vet det så är jag en väldigt känsloslam person när det kommer till sport och blåbär. Alltså. Inte blåbärssoppan i sig, men alla amatörer som kämpar sig genom skogarna där uppe i Moratrakten. Jag gråter alltid när jag ser de där människorna i spåret på tv. Tjocka, smala, långa, korta, vältränade, mindre vältränade, män och kvinnor.

Fast det spelar ingen roll egentligen om det är skidåkning eller någon annan sport - jag gråter alltid. Här i Göteborg har vi något som heter "Göteborgsvarvet" som drar över 20 000 deltagare varje år. Tävlingen innebär att man springer en halv maraton runt Göteborg.

Jag tar alltid på svarta solglasögon när vi cyklar för att titta på "varvet" eftersom jag vet att jag kommer fälla  tårar. Jag försöker att inte gråta, men det går bara inte!

När jag åkte Vasaloppet och när jag sprang Göteborgsvarvet så grät jag inte en endaste tår själv - fast jag var mitt uppe i det. Kanske för att jag var tvungen att koncent…

Stora packardagen

Idag packas det för fullt här i det gula tegelhuset. Imorgon börjar vår skidsemester i Geilo och redan idag smygstartar Dottern semestern genom att åka med morfar upp till Oslo och hälsa på släktingar. Det gör att bilresan, som Dottern hatar när det blir långt, känns mindre besvärlig för henne!

Nu skall jag fortsätta städa, packa, handla hönsmat, köra till träning, packa igen, städa igen, sätta på takbox, städa lite igen och packa det sista - innan jag skall drösa ner min lekamen i soffan och titta på "andra chansen". Björn Ranelid skall bli en fröjd att se på ännu en gång. Kärleken är...!

Kanske skriver jag ett mer spännande inlägg då - om kärlek eller om PACKNING och vad den kan göra med en människa...

Solen skiner här i Göteborg, förresten - både ute och inne.

Skolverket och nationella prov

Bägge mina yngsta barn går i årskurser där man har nationella prov. Bägge har också fått olika uppgifter där de skall "träna" på de nationella proven. Dottern, som går i nian, har tränat (de dagar hon varit i skolan) på de kommande proven. Lärarna har sagt att "det är inte så mycket att stressa upp sig för", men jag tycker att det är det enda man pratat om de senaste månaderna - vad och hur man skall träna till de nationella proven.

Dottern som är en mycket lättstressad person har varit väldigt stressad av detta. Vi har mött det med att försöka ta ner det på jorden, men det har inte varit lätt, det skall gudarna veta...

Lillagubben som precis joggade iväg till skolan i solskenet fick hem lite information om de NATIONELLA PROVEN!!!!! (jo, jag är utbildad lärare i idrott och svenska och har själv lett de nämnda proven för niondeklassare). Vi fick också information från klassläraren där det stod vad vi skulle kunna träna hemma på inför de nationella proven, förutom de…

Energiförluster och vinster och en råtta

Alla människor har nog fler än en gång upplevt att energin i kroppen tagit slut, att bensintanken är fnösketorr. Jag kan känna det på kvällarna, bensinen börjar sina, eller andra tillfällen då mycket energi gått åt och det är dags att "fylla på". På kvällen är det fullt "normalt" att energin tar slut. Då skall kroppen vila upp sig inför nästa dag. Om bensintanken blir tom på dagen, när alla förväntar sig att du skall vara pigg, alert och med på vad som behöver presteras, blir det däremot problem.

Nåkkve Ballini har skrivit en mycket intressant text i ämnet. Att tänka energiförlust och energivinst och förhålla sig till det, gör det lättare att disponera dagen för människor som inte bara får slut på bensinen när det börjar mörkna ute. Läs gärna länken först och om du inte tar dig igenom alla fyra sidor, så scrolla ner till sista sidan där det finns en tydlig tabell som du kan använda dig av själv om du vill börja räkna energiförlust och energivinst idag.

Denna vecka…