lördag 31 mars 2012

Jordgubbar och vispgrädde

Apropå gårdagens inlägg om jobbiga möten där isbitar och taggtråd ackompanjerar samtalet - och möten som känns som jordgubbar med vispgrädde, så tänkte jag bara visa det mejl en lärare skickade till sin elevs föräldrar... 


Att höras ofta och att höras både när det går bra och mindre bra och kring saker som är svåra och som är lätta är väldigt viktigt för att få till en bra relation.


"Hej,

Vill bara säga att det var längesen jag såg XX så glad som idag. Hon och YY pratade glatt om allt möjligt på lektionen. Jag fick ännu ett bevis på att XX kan småprata. Man måste ju ha någon att småprata med för att kunna det! De pratar om allt möjligt och viktiga saker, som man behöver bolla med någon. Skillnad på tjejer och killar- hur man ser olika på vissa saker, kalas, föräldrar etc.  De hann räkna lite också.  Duktigt av henne att göra två prov. XX är verkligen en go tjej!

Trevlig helg!


...och vad tror ni att elevens föräldrar gör? De bara myyyyyyser...  Och med det så önskar jag alla er bloggläsare en trevlig helg:)

fredag 30 mars 2012

Om misslyckade möten och fluffig grädde med jordgubbar

Möten som gäller barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Jag menar hyresgästföreningsmötet, kollonilottsföreningens möte eller mötet som hålls i båtföreningens regi kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med npf-svårigheter ofta gör.

Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld...

Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten...

Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar...

Vad är skillnaden? Är det tecken på något?

Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen  mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet...

När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp.

Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger;
"vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär".

Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med npf-svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så.

Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt).

Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar?

Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar.

Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete.

Är det bara personalens ansvar?

Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar.

Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på.

Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter.

Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn.

Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!

torsdag 29 mars 2012

Gott och blandat

Igår var jag på stormöte. Det var jag, personal från Dotterns skola, samt personalen som gjorde den senaste utredningen. Sju personer var vi runt bordet. Sju personer som samarbetade, som hade samma, positiva, hjälpande tankar kring min dotter. Det är en skön känsla att gå till ett möte när man vet att det kommer att bli så. Det är lika skönt att gå ifrån mötet när det varit så positivt...

Efter möten tänker jag ofta väldigt mycket, så mycket så att "pannan krullar sig". Maken tycker att jag tänker för mycket ibland, men det kan man väl aldrig göra - tänka för mycket...?


Det är flera faser som skall forceras, som måste komma, som är jobbiga när det gäller att se, förstå och hjälpa barn/ungdomar och vuxna med svårigheter som som går under samlingsnamnet neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. De hade varit lättare att ta sig igenom om inte människor runtomkring la så mycket skuld på familjen - som "grädde på moset". Man har ju fullt upp som det är ändå, liksom... Vi har numera kommit förbi de där "stoppklossarmötena", men jag vet hur det känns och jag vet att det ofta blir möten som inte är vidare positiva när man skall ta upp problem och försöka lösa dem.

Igår kom det ett extra trevligt mejl till mig. Det var kvinnan, som efter att ha varit på min öppna föreläsning i Helsingborg, snabbt ordnade en föreläsning för hela skolan. Det känns alltid roligt att höra att det jag jobbar med gör nytta, sätter hjärnor i arbete kring hur man skall möta barn som är annorlunda, som har svårigheter (men också fantastiska lättheter så klart).



Kommande vecka lägger jag mitt schema för nästa termin. Vet du någon skola som vill ha en studiedag med mig där mycket fokus läggs på bemötande och tankar kring barn med npf-svårigheter, så mejla mig gärna på; malene.larssen@aduct.com; . Och om du bor, eller känner någon som bor i Falun, Västerås, Köping och Trollhättan - som vill gå på min föreläsning. Tipsa om den här länken då.  

onsdag 28 mars 2012

Tog jag i för mycket igår?

Jag föreläste igår, men det är inte det jag undrar om jag tog i för mycket på... Tog jag i för mycket när jag skrev mitt inlägg igår?

Själv tycker jag att det kändes väldigt skönt att få skriva av mig lite kring saker som jag sällan pratar om, eftersom jag egentligen inte tror att det är någon positiv kraft eller mening i att ta upp. Ändå kändes det väldigt bra att skriva om det. Många är ni som hört av er kring det jag skrev, dels här, men också på min facebooksida och till min mejl. Många av er tycker att det var befriande att läsa. Många känner igen sig i min beskrivning av upplevelser. Att inte bli trodd. Att människor fortfarande har förutfattade meningar om npf. Att det ändå ligger kvar en slöja av "om det var mitt barn så hade det inte blivit så..." efter ett samtal med någon som egentligen skall hjälpa.

Det är lätt att känna sig kränkt. När jag ställt mitt eget liv på "paus" under flera år, anpassat mig till min dotter så att hon skall få växa upp utan att misslyckas mer än nödvändigt - precis som alla andra barn. Då är det lätt att känna sig kränkt när människor som inte förstår - fast de tror att de gör det, säger att "det är miljön som startar en npf-svårighet". Det är lätt att känna sig kränkt när man inte gör annat än anpassar miljön för sin dotter...

Det är lätt att känna sig kränkt när människor ifrågasätter svårigheterna. Ingen annan sjukdom/funktionsnedsättning ifrågasätts så kraftfullt och av så många som just npf-svårigheter. Jo, de apatiska barnen, som det stod så mycket om för några år sedan. Experten från migrationsverket (som visade sig ha nazistiska sympatier) gick ut och sa att barnen som låg som grönsaker i sängarna hemma hos föräldrarna eller på sjukhus, spratt upp ur sängen så fort vårdare gått hem för dagen - sa mannen som visade sig ha nazistsympatier. Jag kan förstå hur kränkta de föräldrarna kände sig...

För lite så är det för oss som lever i bubblan i eller kring npf-svårigheter. Vi ifrågasätts alldeles för ofta- synligt eller osynligt av andra som befinner sig utanför, trots att vi måste anstränga oss och jonglera så många fler bollar kring våra familjer, än vad man behöver när man har barn som fungerar i skolan, bland kompisar, på fritiden.

Jag pratade med en kvinna under och efter föreläsningen i Båstad igår. Hon och ett par barn i hennes familj hade alla utretts och fått diagnoser nyss. Hon kände igen sig i så mycket jag berättade, sa hon. Att vara mamma med en diagnos som ingen vet om eller ser, med barn som har diagnoser som ingen vet om eller ser - måste vara fruktansvärt jobbigt.

Hon pratade just om att hålla många bollar i luften samtidigt. Hur svårt det var och att ibland kom det "spikbollar" från t ex socialen eller någon annanstans som man måste försöka ta emot utan att skada sig alltför mycket. Eller en glasboll från skolan o s v. Att förhålla sig till alla bollar och lyckas fånga dem är oerhört svårt för någon utan npf-svårigheter, men det måste ju vara dubbelt så svårt för någon med svårigheterna.

Man ska inte tycka synd om människor med npf-svårigheter - men det hade varit härligt om man fick förståelsen, acceptans och respekt. Det är ju svårigheter på många sätt som man kämpar med - men det är ju också lättheter, om man får tid och ork att utveckla dem!

Idag skall jag samtala med en mamma till ett "npf-barn". Skall se om vi kan hitta strategier och lösningar för att få deras vardag att fungera bättre.

Sedan skall jag till BNK (barnneurologiska kliniken) här i Göteborg för att ha ett stormöte med skola och BNK - för ett sammanfattande möte efter att min dotter också fått diagnosen Atypisk autism.

Ha en skön dag i solen och njut av våren här och nu!

tisdag 27 mars 2012

Om "vi" och "dem" och om förbjudna tankar

Jag skall till Båstad och föreläsa ikväll. Jag skall, precis som jag brukar under mina föreläsningar, lägga mycket vikt på nyttan av att hitta en gemensam plattform för att kunna hjälpa barn, ungdomar och vuxna med npf-svårigheter. Jag kommer också att lägga mycket krut på det viktigaste - att vi vuxna som befinner oss runt människan har förtroende för varandra, att vi odlar positiva bilder av varandra, att vi inte börjar misstro varandra.

Jag kommer inte prata så mycket om de "förbjudna tankarna" och om mötena som ibland blir mer i form av "vi" och "dem", snarare än "oss". Det finns många saker som jag aldrig skriver om här, som jag aldrig tar upp på min föreläsning.

Fast ibland blir jag väldigt sugen. Ibland kan jag inte stoppa mig.

Som idag till exempel. Idag lyfter jag en gnutta på locket och berättar vad jag ser det ibland.

Som det ojämna maktförhållandet som råder mellan "proffsen" och "amatörerna", alltså de som arbetar med det som vissa av oss lever med dygnet runt, alla årets timmar.

Som klappen på huvudet jag ibland får efter att jag berättat att jag föreläser OCH är förälder, alltså inte "proffs" på convent och större arrangemang jag besökt.

Om psykologen jag lyssnar på som jobbat med barn i olika svårigheter, som menar att det alltid är miljöpåverkan, när barn inte mår bra (jag antar att hon inte har några egna barn med npf-svårigheter).

Om psykologen som avslutar efter att ha berättat om en klient som nästan tog livet av sig att "klientens föräldrar ändå var rätt vettiga", precis som om det skulle vara en världssensation att föräldrar till barn som går med självmordstankar KAN vara föräldrar som är "vettiga" och att det ibland KAN ligga i barnets svårigheter och den miljöpåverkan från framförallt skolan och samhället som gör att barnet mår så dåligt. Att föräldrarna kanske går på knäna för att få barnet att överleva, helt enkelt.

Om kuratorn som liksom hummar till varje gång man pratar om att det är föräldrarnas "fel" att ett barn mår dåligt, som för att understryka att det är just så det är.

Om diskussionerna som alltid kommer, som ett brev på posten, om att det väl ändå måste vara miljön som påverkar i slutändan när det gäller människor med npf. Att miljön är den "utlösande faktorn", som att "vi som inte har npf-svårigheter i familjen minsann har en bra uppväxtmiljö för våra barn" (varför diskuteras inte det kring barn som utvecklar astma, allergi, cancer. Vad är skillnaden?).

Att man, utan ödmjukhet så ofta säger att "förr visste man inte så mycket om detta, men numera har vi blivit sååå bra på att möta de här barnen och deras föräldrar" (hur kommer det sig då att jag dagligen får mejl av föräldrar som stångar huvudet blodigt mot betongväggar för att hjälpa sina barn?).

Om känslan jag så ibland får, att man ändå, trots allt man säger, från det professionella hållet tänker och känner att det är "vi" som är de kloka och förståndiga som skall hjälpa "dem", de hopplösa och de som inte får ihop vardagen - för att de inte orkar, vill eller bryr sig. (Kanske för att jag själv tänkte så innan min dotter kom...?).

Nej, jag skall inte skriva om de här tankarna för jag vet att det är så många som tar illa vid sig.

Eller så skriver jag om det just idag, för att jag känner att jag har ett uppdämt behov av att berätta om det jag ibland upplever, att vi fortfarande är så mycket "vi" och "dem".

Så länge vi delar upp oss så. Så länge vi tror att "vi" är bättre och ge "dem" hjälp för "vi" vet hur det är - så kommer vi aldrig att kunna förändra, så kommer människor med annorlundahet, vad än annorlundaheten må kallas för - att känna sig utanför, att känna sig som andra klassens medborgare.

Det är förbjudna ord det här. Inte politiskt korrekta ord och tankar.

Det är mina ord och mina tankar. Idag. I morgon lovar jag att skriva om något politiskt korrekt igen...

Eller något riktigt bra och viktigt. Kanske Ross Greene och något som har att göra med hans arbete och hans synsätt att barn (och för det mesta vuxna också tror jag) gör BRA om de KAN. Kom gärna med förslag på något riktigt positivt jag kan lyfta imorgon, känner att det kanske behövs som motvikt till det här inlägget...

måndag 26 mars 2012

Vill bara tacka...

Lovidora som gjort en sådan fin header till min blogg. Tack, Lovidora!

Men nu i tonåren...

Jag får ibland frågan;

- Vad är det som är npf-svårigheter och vad är det som är vanliga tonårsproblem?

Den som ställer frågan brukar undra om man ens barn/elev "utnyttjar" att vara tonåring, att man blir "blåst" för att man curlar för mycket kring barnet, som blivit tonåring - som kanske utnyttjar situationen, och det inte alls är npf-svårigheterna som spökar...

Jag brukar svara med Ross Greenes gamla käpphäst, nämligen "Kids do well if they can" (barn gör bra om de kan) och utöka det till att det även gäller tonåring och till väldigt stor del vuxna också.

Vi människor vill göra bra, vill göra rätt, vill lyckas - om vi kan.

Den enda skillnaden mellan ganska små barn och ganska mycket större barn är nog att man ofta fått lära sig att man är dålig, att man inte duger, när man blivit tonåring - efter många år av misslyckanden och hopplöshet.

Så...

Ungdomar vill också lyckas!

söndag 25 mars 2012

Hej hopp

Det börjar bli kväll. Familjen tittar på "Så ska det låta" och jag passar på att skriva dagens blogginlägg. Idag har jag, som de flesta i detta land antar jag, vårgrejat hela dagen. Fröer har såtts, träd har klippts, rabatter har rensats. Tänk vilken energi man får av vår, värme och sommartid!

Imorgon är det fokus på kognitivt beteendeterapi. Det ser jag fram emot. Ikväll sover mormor över för att ta hand om Dottern så hon kommer till skolan när jag inte är hemma (eftersom Dotterns klass har sovmorgon varje måndagsmorgon). Det ser jag också fram emot. 

Till er som väntar på åhörarkopior eller svar på mejl ni skickat. Jag har inte glömt er, men jag har inte varit på kontoret på en vecka och kommer inte att komma dit förrän på onsdag. Föreläsningen i Båstad på tisdag gör att jag bara gör en "mellanlandning" på kontoret innan jag sticker till Båstad. 

På onsdag kommer jag däremot att vara hela dagen på kontoret. Då har jag all tid i världen att skicka iväg allt som ligger och väntar. 

lördag 24 mars 2012

Olika liv

Jag satt på en tågstation. Det var tidig morgon. Jag hade precis satt tänderna i en fantastiskt god baguette när jag såg henne. Hon var runt åtta år och lutade sig mot ryggstödet med halvslutna ögon. Hon såg apatisk ut. Runt henne stod påsar och plastväskor på golvet. En kvinna, som nog var hennes mamma satt en liten bit ifrån flickan. Mamman lutade sig också mot ryggstödet. Mamman hade också halvslutna ögon. Apatisk. En man stod en bit bort och pratade i telefon. Han gick och satte sig vid kvinnan. Pratade kort med henne innan han la ansiktet i sina händer. Han var tyst där han satt. Förtvivlad.

Mamman tog upp en skiva bröd ur en påse. Hon delade brödet noga. Drog noga bort kanten från det ljusa brödet i mitten. Såg gav hon mittbiten till den lilla flickan. Flickan, med de halvslutna ögonen började mekaniskt äta på brödskivan utan kanter. Mamman tuggade i sig kantdelen av brödet. Inget får slängas när man inte har något.

Människor runt dem fortsatte att dricka sitt kaffe och äta sin fralla, sin kaka. Min baguette smakade inte gott längre. En liten flicka, yngre än mitt yngsta barn, sitter mitt ibland oss och tuggar på en brödskiva som frukost. Kostcirkeln, som är så viktig för "våra" barn, gäller inte här.

Ingen såg något. Ingen brydde sig. Eller. Kanske såg de. Kanske brydde de sig, men vad skall man göra liksom?

Pappan tog bort händerna från ansiktet, han sa något till sin fru som pratade med dottern. Föräldrarna gick iväg en stund. Flickan satt ensam kvar. Då passade jag på. Jag reste mig och gick de få stegen till flickan med de halvslutna ögonen. Hon kunde ingen svenska. Jag pratade ändå med henne.

- Detta är till dig, jag hoppas ni får den hjälp ni behöver! Hej då.

Jag tryckte en hundralapp i hennes lilla hand. Flickan tittade på sedeln. Hon log mot mig. Alla hennes små tänder i munnen var svarta vid tandhalsarna. Hon log mot mig. Hon blev glad. Jag hade gett henne en hundralapp. Den betyder egentligen inget för mig. En indragen lunch i veckan. En present mindre till barnen efter resan. Ett fredagsmys. För flickan betydde den mer, kanske allt, det såg jag på henne.

Jag undrar var hon är nu. Jag undrar om hon får hjälp?


fredag 23 mars 2012

Hopp för framtiden

Har precis avslutat min femte föreläsning på lika många dagar och får nog erkänna att jag är lite trött på min egen röst just nu...

Igår eftermiddag var jag på en skola i Helsingborg och föreläste för hela arbetsgruppen på skolan. Elevstödsteamet på skolan var på min föreläsning i Helsingborg tidigare i vår och hörde av sig. Vi hittade en dag då vi kunde både skolan och jag och så gick det så snabbt att ordna. Att föreläsa för alla som jobbar på en skola är det absolut bästa - för då har man en gemensam plattform att diskutera vidare hur man skall jobba med frågor som rör neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och förhållningssätt.

Idag var jag på Göteborgs folkhögskola och föreläste för blivande fritidsledare och vilken underbar grupp det var. Känns väldigt hoppfullt när jag tänker på att de där unga människorna (och halvunga) skall ut och möta barn med npf i sitt blivande jobb!

Nu skall jag äta lucnh och sedan blir det transport av Dottern till Ågrenska och världens bästa läger. Efter det blir det aerobicträning innan jag skall mysa i soffan och bara vara senare ikväll.

Inget intressant inlägg idag, f´låt, men ibland har jag inte ork att tänka...

Syns imorgon!

torsdag 22 mars 2012

Hektisk vecka

Hemma i Göteborg igen efter tre intensiva dagar. Nu dusch och klädbyte innan jag hoppar in i bilen för en föreläsning i Helsingborg. Det är tur att inte alla veckor ser ut som denna, för det hade varken jag eller familjen klarat av, fast kul var det att träffa så många människor och så många av er som läser min blogg!

Vi hörs imorgon igen.

onsdag 21 mars 2012

Om sen mognads dilemma

Jag träffade en liten grupp människor här i Sundsvall igår. Det blev en trevlig föreläsning med många frågor och mer samtal än vad det brukar vara. Attention-Sundsvall var med och visade upp sig. Jag som inte varit i Sundsvall på säkert 20 år, slogs av att man har grusvägar vid tågstationen, där jag kom dragandes på min resväska - innan jag insåg att det var grus som lagts ut för alla snö som faller här på vintern.

Allt vi tolkar och allt vi upplever tolkas genom vårt förfilter. Där vi har redan upplevda saker, vår grundantaganden om livet. Jag som kommer från Göteborg där vi sällan har mer snö än att man lägger ut lite grus ett par gånger per säsong fnissade tyst åt mig själv när jag insåg mitt tankefel.

Test av sexåringar för att hitta barn med svårigheter, tycker jag är en bra idé så länge man inte låter barnen märka att det är tester som görs. Så att det inte blir som för barnen i trean... Där får man reda på innan de nationella proven kommer vad man skall träna på så man får höga poäng på proven. Men de nationella proven skall väl visa på om det finns barn i klassen som behöver extra stöd. Då skall man väl inte extraträna på det som lärarna tror/vet kommer på de nationella, eller?

Jag träffade en mamma igår och en pappa i förrgår som båda tog upp det svåra i att veta om ens barns svårigheter beror på de neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som de har eller om det "bara" är tonårstrots och rent allmänt utnyttjande av diagnosen.

Det är inte lätt att veta och egentligen är det kanske inte så intressant heller för det att barnet/ungdomen inte lyckas som de andra barnen eller eleverna är ju signal nog på att man måste hjälpa honom/henne, föra upp på det synliga planet, prata om - inte bara en gång, men många och försöka lösa. Ibland kanske det är så att det inte går att lösa. Då gäller det att acceptera och förhålla sig till det som är.

Att barn med npf i allmänhet mognar senare än sina jämnåriga ställer till stora problem när man blir tonåring och tidig vuxen. 30 procent senare är en riktsiffra om man tänker på mognadsutvecklingen hos barn med npf-svårigheter. Tänk om du är 18 i år räknade, men bara 12 i mognad. Det är klart att det är mycket du inte vill eller kan göra då - och samtidigt står vi vuxna och tycker att du borde klara det. Du är ju ändå 18 år och borde fixa det... 12 år är inte stort - om man jämför med 18 år...

Nu skall jag äta frukost och sedan är det bussen till Umeå som gäller. Det skall bli extra kul att komma till Umeå. Ser fram emot föreläsningen och att träffa flera "bloggvänner" där uppe.

tisdag 20 mars 2012

Om lättheters viktighet

Efter en trevlig tågresa då jag inte behövde göra mer än läsa lite bok, dricka lite te och svara i telefonen några gånger så är jag nu i Sundsvall. Det är ett jobb att föreläsa, men de här resorna där jag åker bort och sover över natten - vilket jag inte gör särskilt ofta eftersom det blir svårt hemma - är lika mycket semester för mig...

Jag ringde min pappa för att fråga hur hoppningen gick igår då jag satt och väntade på tåget. Han som aldrig blir orolig, lät orolig i telefonen.

- Det är höga hinder, hon har aldrig hoppata så här högt tidigare, jag vet inte om hon kommer att klara det, sa han till mig i telefonen innan han var tvungen att lägga på för hennes tur började närma sig.

Jag satt som på nålar. Hade vi tagit oss vatten över huvudet. Hade det varit bättre att glömma hoppningen och låta Dottern göra det nationella provet i fysik på skolan istället. Skulle hon uppleva sig misslyckad, ge upp, åka hem och inte ha klarat av just det som är hennes lätthet. Hon hade aldrig hoppat så höga hinder förut, sa min pappa, när han såg hindren. Skule hon inte våga säga ifrån utan hoppa, fast hon inte vågar, trilla av för att hon inte kunde kliva av. Femton minuter och tankarna hinner virvla ganska ordentligt på en nervös, stackars mamma.

Till slut kunde jag inte hålla mig längre. Ringde igen. Beredd på allt möjligt.

- Hon klarade alla hinder galant, berättade min pappa i telefonen.

Och jag började gråta där på centralstationen i Göteborg.

Inga ledsna tårar. Lyckotårar. Hon klarade det! Fast hon inte tränat direkt på att hoppa hinder på den ridskolan hon går på. Hon klarade det! Galant. Tårarna kom för jag kunde se framför mig hur mycket det gör för hennes självkänsla att lyckas med något som de flesta av hennes klasskamrater inte behärskar. Hon får så ofta uppleva tillkortakommanden och misslyckanden. Nu fick hon vara stolt över sig själv.

Jag grät och jag gråter en skvätt när jag tittar på filmen. Hon har lätt för att rida. Att vara med djur.

- Hon måste få börja träna på att hoppa, hon är ju så duktig på det, säger min pappa till mig i telefonen på väg upp till Sundsvall.

Och han har så rätt. Vi måste hjälpa henne att utveckla sina lättheter. Det är så viktigt för det är de som bygger en människas självkänsla. En trasig självkänsla är svår att reparera, men har du en självkänsla som säger att du duger, då kan du bli en tillgång, både för dig själv och för andra.

Här kommer filmen som morfar filmade igår. http://www.regatta.nu/





Lättheterna skapar självkänsla

Oj, jag skulle ändra en bokstav, men då försvann hela inlägget. Ledsen för det. Återkommer när jag sitter på bussen till Sundsvall. Det snöar i Stockholm idag. Vart tog våren vägen?!

måndag 19 mars 2012

Lättheter och semester

Dottern har precis åkt iväg på sin första hopptävling i livet. Hon såg informationen om tävlingen på skolan för ett halvår sedan. "Skolmästerskap i hoppning". Det ville hon delta på, det var hon säker på!

Min dotter som sällan har den kraften att göra något så målinriktat som att anmäla sig till något, eller få något gjort utan stöttning - anmälde sig själv.

Idag är hon på väg, med nyputsade ridstövlar. Morfar kör och skall vara med henne hela dagen och jag, jag kommer att sitta på tåget och hålla tummarna hårt, hårt så det vitnar för att det skall gå bra för henne. Att hon skall våga delta och att hon skall vara nöjd med sin insats efteråt.

Idag har alla niondeklassare nationellt prov i fysik, men vi valde att avstå det eftersom just denna dagen, just denna hopptävling är så otroligt viktig för henne. Det är hennes lätthet. Lättheter är viktiga saker i livet. Inget man kastar bort hur som helst. Därför bestämde jag och en av lärarna på skolan att fysikprovet faktiskt får vänta till en annan dag...



Själv sitter jag på tåget till Stockholm om ett par timmar. Semester från allt som rör familjen, dottern och funktionsnedsättningar. Jobb. Föreläsningar. Först i Stockholm idag. Sedan i Sundsvall i morgon och så Umeå på onsdag. På torsdag är jag i Helsingborg och föreläser och på fredag har jag en föreläsning här i Göteborg.

Som tur är, är inte alla veckor så hektiska. Men å andra sidan är detta lite av semester för mig, ändå...

Förresten, sprid gärna gårdagens inlägg vidare på facebook. Det är viktigt att prata om förståelsen och oförstående kring människor med npf. Hjälp mig därför gärna att sprida svaret på debattinlägget om "skolk i betygen" vidare. Tack.

Vi ses i Stockholm!

söndag 18 mars 2012

Skolk i betyget?

Tre kommunalpolitiker skriver i en debattartikel i GT att de tycker att skolk bör finnas med i betyget. David Lega och hans två kollegor tror att man genom att föra in skolk i betygen kommer att öka närvaron bland de elever som sällan kommer till skolan.

Det är så så sorgligt att man fortfarande år 2012, tror att man kan hota och skrämma barn som inte mår bra - till skolan. Jag skall berätta varför det inte fungerar och varför idén på att införa skolk i betygen är så fullständigt ologiskt, kränkande och kontraproduktivt för många barn och deras familjer.

Den amerikanske psykologen, Ross Greene säger många kloka saker, bland annat säger han; "Barn gör bra om de kan" i sin bok "Explosiva barn". Så länge du bär med dig den tanken, så blir det förståeligt att skolk i betyget är orimligt. Om du däremot fortfarande går omkring och tror att barn som inte kommer till skolan i allmänhet bara "behöver skärpa sig lite" och kanske "få en spark i röven så de blir som folk" så känns förmodligen skolk i betygen som en vettig lösning.

När ett barn inte kommer iväg till skolan beror det på något, det finns en anledning, det säger oss något. För alla barn vill höra att de är bra, alla barn vill känna sig lyckade. Tyvärr är det så att efter att ha upplevt sig som hopplöst under lång tid så blir det till slut lättare för barnet att vara "bäst på att vara dålig". En del ger upp skolan och väljer att stanna hemma. Andra har inget alternativ, energin är slut.

Det är vi vuxna, föräldrar, skola, samhälle som har ett ansvar att se till att barn trivs så bra i skolan att de vill gå till skolan. När ett barn inte kommer iväg till skolan måste vi fundera på vad som är fel kring barnet. När ett barn inte kommer iväg till skolan signalerar hon/han att saker inte fungerar.

Jag håller med skribenterna i det att vi behöver verktyg som mäter när barn mår dåligt, gärna innan de börjar skolka. Vi behöver verktyg som mäter när barn är borta från skolan. Men jag håller inte med om att vi behöver lägga mer skuld på barnet och dess föräldrar än vad som redan är.

Vad vi behöver är nya sätt att samarbeta kring barnen som inte mår bra. Vi behöver plocka bort skulden, skammen och stressen hos de barn som misslyckas så ofta i skolan att de väljer att inte gå. Vi behöver öka kunskapen kring varför barn stannar hemma.

Mellan 3 - 6 procent av alla skolbarn har svårigheter som diagnostiseras som adhd. Ytterligare ungefär fem procent har liknande svårigheter, men de är inte tillräckligt grava för att barnet ska få en diagnos. Utöver de tio procenten barn har vi barn och ungdomar med andra diagnoser, andra svårigheter som gör det svårt att lyckas i skolan, på fritiden och bland kamrater. Jag skulle tro att det är i ovanstående grupper som vi hittar de flesta hemmasittarna/skolkarna. Där hjälper inte hot om skolk i betyget. Där stjälper man istället för hjälper när man lägger ytterligare sten på börda.

Man avslutar debattartikeln så här; "Alla barn omfattas av den allmänna skolplikten och har rätt till en kvalificerad och gedigen utbildning. Det är vårt uppdrag som huvudman för skolan att se till att vi gör allt man kan för att få tillbaka en frånvarande elev till klassrummet.
Det vinner alla på."

Jag håller med i det de skriver, det är fina ord, men inser också att de inte förstått någonting när det gäller barn med funktionsnedsättningar i det neurpsykiatriska området. Med hot och piska är risken stor att du ökar hemmasittandet, genom stress och oro. Du ökar utanförskap och i förlängningen ökar du andra sjukdomar så som depressioner, självskadebeteende och självmord. 

Nej, vuxna som anser sig vara förståndiga och kloka måste inse att vi är de som måste ta ansvar. Vi kan inte skjuta över skulden på barnen. När ett barn misslyckas genom att inte orka/vilja gå till skolan - är det vi vuxna som misslyckats i vårt förhållningssätt. Då är det istället vi som skall ta skulden och inte lägga den skulden på barnet, som redan är sönderstressat som det är. 

Slutligen rekommenderar jag artikelförfattarna att läsa boken "Explosiva barn" av Ross Greene och kanske ännu hellre hans andra bok som heter "Vilse i skolan". Kanske kan förståelsen hos de tre öka för människor som inte har en hjärna som gör att livet flyter på som det gör för de flesta av oss.

Om inte förståelsen ökar då, så föreslår jag en "praoperiod" hos oss eller någon annan familj där barn med npf-svårigheter finns, en vecka eller så - då är jag övertygad om att förståelsen kommer att öka...
Vi behöver öka förståelsen och respekten för människor som har svårigheter, vare sig det är npf-svårigheter eller andra saker - inte straffa dem för saker de inte kan hjälpa. 

lördag 17 mars 2012

Om att livet kan vara ganska jobbigt

För tillfället får jag nog erkänna att jag är mer på den "skuggade sidan" än den med sol på livets promenad. Men så får jag så fina mejl och kommentarer som gör att jag orkar jobba vidare, orkar hjälpa min dotter, orkar stötta andra föräldrar, orkar jobba för att människor med npf skall bli förstådda i vårt samhälle. Som det här mejlet, som kom igår, det gör att jag orkar lite till, fast jag egentligen inte orkar;

"Hej Malene.
Vill ursäkta mig med att jag skriver till dig, vet att du har mycket att göra och mycket i ditt liv. Men jag har varit nere i den där "källaren", som en mamma skrev på din blogg, i flera veckor. Allt har varit så tungt. Det har varit så många kontakter med skola, hab och annat. Sedan skall man hinna jobba, hinna med det andra barnet och hennes läxor också. 


Igår blev jag så irriterad på sonen, brukar inte bli det, han kommer hem från skolan och lägger sig på soffan och tittar på tv. Detta hör till hans vanliga rutiner, vet att han är trött. Men under några veckor, ligger hon där till sdet är dags att lägga sig och så pratar han knappt. Jag försöker fråga vad det är, om något inte är bra. Han rycker bara på axlarna. På måndag har han prov i teknik. Han har inte kommit ihåg att ta med boken på hela veckan... har tyvärr ingen dubbelupplaga av den hemma, trots att jag bett läraren om detta. Han vet heller inte vad han skall kunna inför provet. Läraren har säkert informerat honom, men han vet inte...


Har bönat och bett klassföreståndaren, rektorn om att få ett veckomail. Men det går inte, det hinner inte lärarna med, de vill inte. Jag känner att de skulle vinna mycket på det också. Han skulle kunna få godkänt i flera ämnen. Men de vill inte ge oss en chans. Jag känner mig så ledsen, vill gråta, men kan inte... 


Jag fattar inte i dagens samhälle 2012, att det är så här. Det känns som om man ständigt stångar huvudet mot väggen. 


Vill i alla fall också skriva att du skrev tillbaka till min son, han blev så lycklig och det höll i sig i många dagar. Tack Malene, jag uppskattar det så jättemycket. Vi försöker ordna bidrag nu så han kan åka på lägret du tipsade om, så vi hoppas!


Tack för allt du gör för oss föräldrar och våra barn! Kom ihåg att du gör skillnad för många!
kram XX"

Jag gråter ibland i dessa dagar, får jag nog erkänna. Jag är inne i en sådan fas... Nu gråter jag igen, fast bara för att jag blir rörd. Tack till dig som hörde av dig och berättade detta. Det gör mig glad och det gör mig ännu mer säker på att det jag jobbar med är viktigt, att jag måste fortsätta!

Idag fick jag ett förslag på en ny header av en tjej som tycker att min blogg är bra, men att min header kan vara bättre (vilket jag ju så klart helt håller med om eftersom jag är ganska värdelös på sådana saker). Andra mejl damp ner idag som också gjorde mig glad och säker på att jag måste fortsätta jobba med de här frågorna. Tack till er alla som hör av er till mig - det betyder oerhört mycket för mig.

Kram
Malene

fredag 16 mars 2012

Det gäller att inte ha svårigheter- för att orka ha en funktionsnedsättning...

När min bonusdotter var 17 år reste hon till Brussel och bodde där i sex veckor. Hon gick andra året på ett tekniskt gymnasium här i Göteborg och lyckades få en av de eftertraktade utomlandspaktikplatserna som skolan stod för. Det var nog tufft på många sätt för henne att vara där, men också väldigt lärorikt och roligt. Hon kände sig nog stolt och duktig när hon kom hem igen, med en självkänsla som puttrade på.

Min biologiska dotter som nu också är 17 år om en månad tränar på att åka spårvagn ensam. Det går så där än så länge. Hon går sista året på högstadiet och både vi och skolan kämpar för att hon skall få godkänt i så många ämnen som möjligt. Hur hennes självkänsla är kan man ju bara gissa...

Det är två barn, från samma familj, med två olika förutsättningar. En började ett år tidigare än beräknat och en har gått om ett år. Det är svårt att förstå och det är så svårt att förklara det här med min biologiska dotter. Det tar så mycket kraft och energi, både för henne och för mig.

Jag tänkte på det igår då jag var på ett av alla miljontals möten jag varit på med min dotter. Möten som syftar till att hjälpa henne med något. Möten som så ofta har goda intentioner, men som så ofta mynnar ut i noll och ingenting. Väldigt ofta häpnar jag över hur lite kunskap det finns bland "proffsen" kring människor som min dotter.

Igår gällde det sjukgymnastik på habiliteringen, men det kunde egentligen gällt vad som helst (utom möte med specialpedagogerna på skolan för de FÖRSTÅR). Vi kom in i ett rum, träffade en kvinna med sjukhuskläder som började ställa frågor till min dotter. Varför hon hade kommit, vad hon ville ha ut av mötet, vad hon trodde att sjukgymnasten kunde hjälpa henne med.

Eftersom min dotter har svårt att svara direkt på frågor som ställs till henne, precis som andra människor med hennes svårigheter ofta har och eftersom hon tycker att det är lite pinsamt att vara "svag" så blev varje svar "vet inte" eller "kanske" snabbt efterföljt av ett litet snett leende. Som vanligt gick jag in för att förtydliga och förklara. Som vanligt uppfattades jag som en mamma som inte lät min dotter prata - det kan man höra på rösten och på kroppsspråket där personen som ställer frågorna vänder sig mot min dotter och liksom utestänger mig, just för att ge min dotter plats. Fast efter att ha väntat på svar en längre stund så vände sig sjukgymnasten till mig igen, för att få lite svar.

Efter att ha fått förklarat för sig att min dotter har ont på många ställen, ofta. Att min dotter inte kommer iväg och kan träna något (fast gudarna skall veta att vi försökt). Att min dotter verkligen behöver röra på sig, få hjälp med det eftersom hon är alldeles för svag för sitt eget bästa så ställde sjukgymnasten en fråga;

- Du kanske kan börja träna på det där programmet som du fått hem från den andra sjukgymnasten, varje dag en stund?

- Ja och så kan du be henne åka till månen när du ändå är igång, sa jag och skrattade lite.

Jag vill inte vara dum och jag tror inte att sjukgymnasten uppfattade mig som det, men ibland blir man lite trött på att man aldrig träffar någon som verkligen förstår och verkligen kan hjälpa...

Mötet tog slut. Vi åkte hem. Två timmar hade vi, jag och min dotter lagt på mötet, och resultatet blev som så ofta - noll.

"Det gäller att vara frisk för att orka vara sjuk", finns det ett talessätt som låter. Det skulle kunna gälla för människor med funktionsnedsättningar också. Nämligen;

"Det gäller att inte ha några svårigheter, för att orka ha en funktionsnedsättning".

Idag är det fredag. I helgen skall jag vila mig. På måndag åker jag till Stockholm för att föreläsa. På tisdag och onsdag får Sundsvall och Umeå besök av mig. Det ser jag verkligen fram emot!

torsdag 15 mars 2012

Vikten av att "lovebomba" barn som sällan får höra att de är bra

Jag föreläste i Varberg igår. Jag träffade många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser. En mammas ord tog mig hårt. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

onsdag 14 mars 2012

Nationella prov och npf

Idag är det en av väldigt många dagar då eleverna i nian skriver nationella prov. Idag är det fysik som gäller. Jag har hört att man planerar införa nationella prov i så gott som alla ämnen. Kontrollskolan skall kontrollera ännu mer.

Kontrollera för vem, undrar jag.

Finns det inte finare och mjukare verktyg för att hitta eleverna med svårigheter? Att göra en rättvisare skola för eleverna så de får "rätt" betyg efter vad de "presterar", tror jag inte att proven bidrar så mycket med. Lärare har i allmänhet en ganska god bedömningsförmåga för vilka kunskaper eleverna besitter. Men de skapar oro. De skapar panik och ångest. De skapar ett väldigt merarbete för lärarna som håller i proven och de skapar ett arbetsklimat halvåret innan som inte är vidare positivt.

Jag minns att jag (när jag fortfarande jobbade som lärare) och mina kollegor hade en oro för att eleverna på skolan inte skulle få tillräckligt höga poäng från de nationella proven. Låga poäng gjorde att vi inte kunde sätta höga slutbetyg på niorna. I förlängningen gör ju låga slutbetyg att föräldrar till barn som skall välja högstadieskola - väljer en annan skola. Vilket i den yttersta förlängningen gör att skolan får färre elever...

Oron för elevers låga poäng gör att de flesta skolor tränar på gamla nationella prov halvåret innan. Det halvåret hade man, tänker jag, kunnat göra mycket mer intressanta och viktiga arbeten än att träna på gamla nationella prov. För vad lär man sig och vad blir man bra på av att göra nationella prov? Jo, man blir bra på att göra nationella prov, eftersom man blir bra på det man tränar...

Lillagubben skulle också ha nationellt prov i idag, som den tredjeklassare han är. Han berättade för mig att läraren sagt att om man fick ett fel på en provdel så var det okej, men annars skulle det bli för mycket och då skulle man behöva jobba mer och få mer hjälp. Det måste ju finnas andra sätt att ta reda på om en elev har svårigheter, eller?

Fler ämnen som skall ingå i de "nationella nätverket". Fler ämnen som skall tränas innan. Kontrollskola. Jag vet inte vad Björklund är så rädd för. Varför han måste kontrollera allt så mycket. Varför ämnen som är kreativa, de praktiska och de estetiska ämnena förminskas till förmån för andra.

Det blir en fyrkantigare skola, en gråare en skola. En skola som i än högre grad sorterar ut de elever som inte "duger" i samhällets ögon. De elever, som om de bara får blomma i sina ämnen och sin personlighet, kan vara otroliga bidrag till samhället, sorteras bort och får aldrig chansen i den skolan Björklund strävar efter.

Ikväll skall jag till Varberg och föreläsa, undrar om jag inte skall prata om detta lite då...

tisdag 13 mars 2012

Vinnaren korad!

För en tid sedan bad jag er föreslå städer ni tycker skall få besök av mig och min föreläsning till hösten. I potten låg ett par biljetter till föreläsningen.

Nu är lotten dragen och den som vinner två biljetter till valfri föreläsning är Angelika Vicente. Du föreslog Borlänge eller Falun och eftersom jag har en föreläsning i Falun senare i vår föreslår jag att du går in och kikar på datum på biljettplatsen.se eller här och mejlar mig på malene.larssen@aduct.com om du vill komma. Du är hjärtligt välkommen - och så klart alla andra också.

Städer jag kommer till den här terminen är; Varberg (imorgon), Stockholm, Sundsvall, Umeå (nästa vecka), Västerås, Falun, Båstad, Köping, Töreboda och Trollhättan.

Jag jobbar stenhårt på att inte bli bitter!

Jag vet att jag har så oerhört mycket att vara tacksam för i livet. Jag har så mycket lycka och så många fantastiska människor omkring mig.

Ändå trillar jag ner i det kolsvarta hålet av bitterhet ibland.

Det var ett tag sedan nu. Jag jobbar väldigt aktivt på att acceptera det som kommer i livet. Ofta går det bra. Ibland klarar jag inte av det. Känner du igen dig?

Varför man trillar ner i avgrunden kan te sig som små eller stora saker för dem som står bredvid. Vad som orsakar kraschen är personlig. Det är okej att krascha. Det viktiga är att man inte fastnar utan så småningom kravlar sig upp igen.

Senaste gången jag trillade ner var i helgen. Efter en vecka i Geilo där allt, i och för sig, fungerade väldigt bra, var jag ganska utmattad. Jag blir utmattad av att kontrollera all mat överallt så att min dotter inte får i sig minsta gnutta mjölk och därmed behöver sprutor, ambulanstranpsort och inläggning. Det kostar på att inte vara hemma där allt är säkert. Det kostar också på att specialfixa allt så att hon har det bra. Att acceptera att hon inte följer med i backen, fast hon fått både skidor och liftkort. Hon har ju inte bett om att få det, faktiskt. Det kostar på att arrangera andra saker, när de andra är i backen så att min dotter inte känner sig ensam och utanför. Det kostar på att driva henne framför mig hela tiden. Det kostar på att se alla andra barn som, i mina ögon, verkar ha det så lätt...

Vi stannade i Oslo en natt. Mest för att bilresan inte skulle bli så jobbig, men också för att hälsa på våra släktingar i staden. Vi skulle äta middag på någon av stadens restauranger, hade vi tänkt. Jag förstår inte egentligen varför jag utsätter mig och resten av familjen för det, för det är så väldigt laddat med orolig energi. Till slut hittade vi en restaurang där vi tänkte att de nog kunde grilla en köttbit och frittera pomfritt, vilket är det absolut säkraste för min dotter när vi äter ute på restaurang.

Vi satte oss ner och skulle beställa, samtidigt som vi pratade med servitrisen om vår dotters svåra mjölkallergi. Hon försvann in i köket en liten stund innan hon kom ut igen och meddelade att man inte kunde garantera att maten skulle vara allt igenom mjölkfri. Vi som sett Mc Donalds i närheten föreslog att vi kunde gå och köpa hamburgare till vår dotter som hon kunde äta ihop med oss på restaurangen. (Mc Donalds är den enda restuarang där vi vet, utan att fråga att vår dotter får mjölkfri mat när vi beställer).

Servitrisen sa att hon var ledsen för det, men att så kunde vi inte göra. Så vi blev helt enkelt tvugna att resa på oss och gå i väg, ut ur restaurangen. Vi blev, kände jag det, utslängda på grund av att min dotter är extremt mjölkallergisk. Jag kände mig oerhört kränkt å min dotters vägnar.

Kvällen slutade med att våra två barn först åt hamburgare på vår "favoritrestaurang" innan vi följde dem till hotellet och sedan åt jag och maken, under tystnad middag på ett ställe bredvid hotellet.

Nästa morgon skulle vi äta god hotellfrukost, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi hade med oss eget smör, brödet var slut sedan en dag tillbaka. Inget bröd kunde garanteras mjölkfritt på hotellet och inget annat heller egentligen. Vid det här laget var jag på ganska god väg ner i "hålet". Min dotter uppmärksammade nog det och sa därför att det var helt okej att äta de fem inlagda päronhalvor hon fått på en tallrik...

På väg till min farbror och hans familj stannade vi och handlade lite grejor att ha med till lunchen för min dotter.

När vi till slut satte oss i bilen och började köra mot Göteborg igen kände jag mig oerhört trött och ganska bitter. Över Svinesundsbron, som går mellan Norge och Sverige började det hamra lite smått bakom höger öga. Maken tog över körningen. Sista timmen till Göteborg slog migränen ut i full blom. Jag ramlade ner i sängen, pumpade mig full med migränmedicin samtidigt som tårarna rann.

Klockan var sex på kvällen när jag la mig. Nio nästa morgon vaknade jag och då mådde jag faktiskt riktigt bra igen.

När vi är ute och reser jobbar jag stenhårt på att allt skall fungera. Det får jag betala när vi är på väg hem.

Det är okej att trilla ner i hålet, det är okej att prata om sådant. Om vi pratade mer om när vi mår dåligt, så skulle det förmodligen inte vara så jobbigt att må dåligt...

Det är också väldigt skönt att komma upp igen:)

Har du trillat ner i hålet på sistone? Vad gör du för att kravla dig upp igen?

måndag 12 mars 2012

Helt ointressant, snudd på extremt ointressant, faktiskt...

Här sitter jag och väntar på att John Blund skall behaga komma hem till mig. Under tiden jag väntar kikar jag på små korta filmer som min pappa lagt ut från vår resa till Geilo förra veckan. Fullständigt ointressant, men ändå kul - i alla fall för oss som var där. (Personen i grön jacka som kör lite "mesigt" är jag och personen i orange/röda skidkläder är min farbror som är 70 år. Han går under namnet "Terminator"... ) En film från "hästavdelningen" i Geilo är kanske på sin plats, så den kommer här. 

Imorgon loooovar jag att skriva om något vettigt. Har du, som läser min blogg, förslag på vad jag skall skriva om imorgon så tar jag tacksam emot dem...

"Sov gott, macken":)

Samtal?

På väg till min utbildning i kbt skickar jag iväg en liten förfrågan så här i cyberrymden.

Jag har två platser kvar under våren till stödjande samtal för er med barn som har npf-problematik, eller som själva har en diagnos.

Känner du ett behov av att prata av dig, vrida och vända på problem som har med familjen och npf-problematik att göra, fundera över nya strategier och annat tänk för att få vardagen att fungera bättre för dig eller för ditt barn? Bor du i närheten av Göteborg? Är du intresserad?

Kontakta mig på mejl; malene.larssen@aduct.com för tidsbokning. Välkommen!

söndag 11 mars 2012

Varför bloggar du?

Jag fick en fråga på bloggen igår. En kvinna som funderar på att börja blogga undrade om jag någonsin är rädd att mitt bloggande ska skada min dotter. Det är en relevant fråga och den frågan finns ständigt med mig när jag bloggar.

Numera är jag försiktigare med det jag skriver eftersom jag vet att t ex lärare på min dotters skola går in här och läser ibland och eftersom jag vet att det som jag skriver kan tolkas på många olika sätt. Föräldrar till barn på min sons skola läser också, det vet jag, men vilka som läser i övrigt känner jag väldigt lite till. 

Jag har ett krav på det jag lägger ut här och det är att jag bara skriver sådant som jag skulle kunna berätta för er som läser - i verkliga livet. Jag står för vart enda ord som finns nedpräntat på denna blogg och på mina tidigare bloggar.

Jag har ett mål med min blogg. Ett mål. Inget annat än detta. Nämligen att öka förståelsen i allmänhet för människor som är annorlunda och för att öka förståelsen för bokstavsdiagnoser i synnerhet.

Via andra kanaler har jag förstått att en familj där adhd-diagnoser försvårar vardagen, drabbats av det värsta man kan drabbas av. Ett barn i familjen har valt att lämna detta liv.

Jag är övertygad att om vi samhällsmedborgare, du och jag, blev bättre på att förstå, acceptera och respektera människor med "annorlundahet" så skulle färre människor drabbas av depression, självskadebeteende, ångest, självmordstankar och som sista utväg självmord.

Vi kan aldrig acceptera att människor hamnar i utanförskap, depression och ångest för att andra människor inte förstår.

Vi har kommit en bit i förståelse och acceptans, men vi har lång väg kvar att vandra. Det kommer att bli bättre. Det måste bli bättre!

Det ska bli bättre och om jag kan hjälpa till att förändra, förbättra, så gör jag gärna det. Jag bloggar för att öka förståelsen. Jag föreläser för att öka förståelsen. Jag skriver böcker för att öka förståelsen. Jag kommer att fortsätta med det.

Ju mer vi sprider kunskap om detta som så många människor saknar kunskap kring - desto lättare kommer det bli att leva, för alla. Vi måste sträva dit, alla vi som har möjlighet att påverka. Vi måste förändra, förbättra, informera, förklara.

Pojken, som var en del av en familj. En familj som sörjer idag, som drabbats av det fullständigt obegripliga, som för alltid kommer att påverkas av det vi andra, som inte varit med om ett självmord i familjen, någonsin riktigt kan förstå - är värd att vi fortsätter kämpa.

För ökad förståelse, acceptans och respekt.

torsdag 8 mars 2012

Klokare med åren

Förr i tiden trodde jag att vissa saker bara måste göras. Vissa saker skulle göras på ett sätt och inget annat. Vissa saker fick man inte missa. Skidåkning var en sådan sak. Man måste åka skidor från morgonen till kvällen när man var på skidsemester - det hör man ju på namnet, liksom. Man måste utnyttja skidsemestern till just skidåkning. På längden och på höjden.

Jag har blivit klokare med åren...

Nu förstår jag att det egentligen inte finns några måsten annat än att när vi väl har blivit födda till denna jord, så måste vi förr eller senare dö.

Tack vare denna insikt slipper jag och kanske framförallt min dotter, väldigt mycket stress som annars kunde ha lagrats på och gjort livet jobbigare för henne.

Morfar och kusin i sittliften.

Några av dem som tycker att slalom är kul.

Den i sällskapet som uppskattar ridning mycket mer än skidåkning.

Vackra omgivningar att rida i. Gullit hette hästen. 

Förvirrad mamma på sin färd mot stallet.  
Lillagubben tar en paus från slalomåkandet och provar pappas glasögon. 

Morfar har världens största skidglasögon. 

Njutbild. Sol och skidåkning. För några av oss är det himmelriket. 

Idag åkte vi som ville åka slalom, upp till skidbackarna. Då stannade de som inte ville (Dottern) kvar på hotellet. Sedan åkte jag ner till hotellet vid halv tolv för att hämta upp Dottern som skulle få sig en ridtur på fjället.

Jag kasade runt på mina längdskidor där i spåret och pratade med Monica, som var ridledare  och Dottern om hästarna och om livet i stort. Vi hade en underbar tur på fjället, i solsken, utan stress, med hästarnas hovtramp som enda ljudkuliss.

Sedan skulle ryttarna trava. Då sa jag att det kunde de visste det, för jag skulle lätt hitta tillbaka till hästgården. Lätt var det inte, men till slut kände jag hästlukt och strax efter det hade jag hittat tillbaka till stallet.

Efter det var Dottern helnöjd och jag också. Eftermiddagen har jag spenderat i slalombackarna med övriga sällskapet som gillar att åka slalaom. Dottern har tagit det lugnt på hotellet och nu skall vi snart äta middag ihop.

Det blir, som sagt, mycket lugnare och trevligare för alla då man inte har en massa krav och måsten som hela tiden skall uppnås.

Att göra det man vill, mår man bra av, även om det ser helt annorlunda ut än vad alla andra vill och tycker/tror är "rätt". När man accepterar och respekterar det blir livet mycket trevligare och mysigare  -  för alla!


onsdag 7 mars 2012

Dagen i bilder

Idag har det snöat i Geilo, men som min gamle idrottslärare på Idrottshögskolan alltid envisades med att säga; "det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder" så är det ju faktiskt så. Därför har vi åkt både längd och utför idag.

Dagen började med att jag stötte på "Darth wader" i korridoren... 

Fast egentligen var det bara Lillagubben som hade klätt sig för snöorkanen som han skulle möta på fjället... 

Jag, min syster och ett var av våra barn åkte längd på förmiddagen. Siktet var inställt på en hästgård som vi hört ryktas skulle ligga vid bergets fot. 

Ett tag höll Dottern på att ge upp turen, men väl framme fanns belöningen - hästarna. Vi bokade, på stående fot, en timmes ridning runt sjön imorgon. 

En del av eftermiddagen spenderade jag med min farbror runt sjön här i Geilo.  Fantomfarbror som är över 70 år är grym på allt som handlar om skidåknig så efter milen var jag rätt nöjd att vara hemma på hotellet igen... Nu väntar vi på middag och sedan blir det nog lite pingis i hotellets källare.
Syns imorgon igen! Då skall solen lysa här i Geilo. 

tisdag 6 mars 2012

Om en mamma som inte kunde somna och vikten av vila

Igår kväll hann jag precis somna innan Dottern väckte mig och berättade att hon kände ångest inför att vara här i Geilo. Nytt och okänt skapar oro och ibland ångest hos oss alla, men för vissa ska det mindre till för att dra igång ångestkänslor i kroppen. Jag gjorde som jag brukar, pratade med Dottern om vad som kändes jobbigt och varför det kändes jobbigt. Jag berättade att vår hjärna är programmerad, sedan urminnes tider, på att reagera på nya saker, bli rädd för okända saker. Det är en av anledningarna till att mänskligheten överlevt. Jag pratade på där, förklarade och plockade bort ångesten bit för bit, tror jag - för efter tio minuter kunde jag höra dotterns sovande andetag bredvid mig.

Tre av fyra barn var med ute och åkte skidor. De barnen var nöjda med dagen. Även Dottern som inte var med ute och åkte skidor, var nöjd med dagen. Vilodagar är lika viktiga som dagar med aktivitet för min dotter. 

När vi andra spelade tärningsspel innan läggdags, passade Lillagubben på att måla av oss. Vet inte om jag tycker att någon blev så lik sig, men roliga blev vi  i alla fall och det kan vara nog så trevlig!

Åktband som går upp kan man försöka ta sig ner på - om man orkar...

Idag var det ingen blå himmel över Geilo, men väldigt vackert, var det. 


Då var det så dags för mig att somna om... En timme tog det nog, men så småningom hade jag lyckats övertala min egen hjärna att koppla ner och koppla av.

I morse var det tvärtstopp för Dottern och skidåkning. Med tiden har jag lärt mig att inte hetsa upp mig över det utan tänka så som Dottern sa också.

- Ibland behöver jag vila upp mig för att inte bryta ihop, precis som jag behöver göra när jag går i skolan.

Därför hade Dottern en vilodag idag, medan vi andra rände upp och ner för Geilofjället. Jag har också slutat ha dåligt samvete för att min dotter inte får uppleva och göra samma sak som hennes syskon och kusiner. För de andra barnen fungerar det på ett sätt. För henne fungerar det på ett annat sätt. När man accepterar och faktiskt kan tillåta sig att njuta ändå, så mår alla bra.

Imorgon skall det snöa. Får se om det är någon som behöver en vilodag då. Kanske jag...

Geilo!

Efter många timmars packningselände styrde vi kosan mot Geilo igår. Idag kan jag konstatera att det var värt allt att komma hit. Solsken och vindstilla och mestadels glada barn gör livet enkelt att leva.
Packningseländet som kan få den gladaste gök på dåligt humör...


All packning är mödan värd när man kommer upp på fjället och njuter av utsikt och samvaro. Tjohoooo!

Efter att ha "brottat ner" chefskocken i partär (som det heter på brottarspråk) på hotellet så att han äntligen förstod hur jättesjuk Dottern kan bli om hon får minsta gnutta mjölk i maten får att vi numera fantastisk service och omtankte...

Nu skall jag gå och lägga mig. Vila mina trötta ben inför morgondagen. Då kommer en av mina farbröder och han är ruskigt duktig på skidåkning så då gäller det att vara laddad. Kanske blir det lite längdåkning imorgon också...

Sov gott, var du än befinner dig:)

(Det här inlägget lägger jag ut nu på tisdags morgon fast jag skrev det igår, eftersom kontakten med yttervärlden, alltså nätet, inte fungerar riktigt bra här på Geilohotell).

Här snöar det lite lätt. Nu ut i backen!

Ha en skön dag! Vi hörs ikväll.

söndag 4 mars 2012

Om tårar som inte går att förklara

Vasaloppet idag! För er som inte vet det så är jag en väldigt känsloslam person när det kommer till sport och blåbär. Alltså. Inte blåbärssoppan i sig, men alla amatörer som kämpar sig genom skogarna där uppe i Moratrakten. Jag gråter alltid när jag ser de där människorna i spåret på tv. Tjocka, smala, långa, korta, vältränade, mindre vältränade, män och kvinnor.

Fast det spelar ingen roll egentligen om det är skidåkning eller någon annan sport - jag gråter alltid. Här i Göteborg har vi något som heter "Göteborgsvarvet" som drar över 20 000 deltagare varje år. Tävlingen innebär att man springer en halv maraton runt Göteborg.

Jag tar alltid på svarta solglasögon när vi cyklar för att titta på "varvet" eftersom jag vet att jag kommer fälla  tårar. Jag försöker att inte gråta, men det går bara inte!

När jag åkte Vasaloppet och när jag sprang Göteborgsvarvet så grät jag inte en endaste tår själv - fast jag var mitt uppe i det. Kanske för att jag var tvungen att koncentrera mig så mycket på att över huvud taget komma runt...

Jag håller tummar och tår för alla som skidar idag, men några tårar kommer det inte att bli. Bilresan upp till Geilo gör att jag inte kommer att SE åkarna. Radioreferat = inga tårar. Radioreferat gör mig nämligen inte berörd - alls.

Vad gråter du för? Berätta!

lördag 3 mars 2012

Stora packardagen

Idag packas det för fullt här i det gula tegelhuset. Imorgon börjar vår skidsemester i Geilo och redan idag smygstartar Dottern semestern genom att åka med morfar upp till Oslo och hälsa på släktingar. Det gör att bilresan, som Dottern hatar när det blir långt, känns mindre besvärlig för henne!

Nu skall jag fortsätta städa, packa, handla hönsmat, köra till träning, packa igen, städa igen, sätta på takbox, städa lite igen och packa det sista - innan jag skall drösa ner min lekamen i soffan och titta på "andra chansen". Björn Ranelid skall bli en fröjd att se på ännu en gång. Kärleken är...!

Kanske skriver jag ett mer spännande inlägg då - om kärlek eller om PACKNING och vad den kan göra med en människa...

Solen skiner här i Göteborg, förresten - både ute och inne.

fredag 2 mars 2012

Skolverket och nationella prov

Bägge mina yngsta barn går i årskurser där man har nationella prov. Bägge har också fått olika uppgifter där de skall "träna" på de nationella proven. Dottern, som går i nian, har tränat (de dagar hon varit i skolan) på de kommande proven. Lärarna har sagt att "det är inte så mycket att stressa upp sig för", men jag tycker att det är det enda man pratat om de senaste månaderna - vad och hur man skall träna till de nationella proven.

Dottern som är en mycket lättstressad person har varit väldigt stressad av detta. Vi har mött det med att försöka ta ner det på jorden, men det har inte varit lätt, det skall gudarna veta...

Lillagubben som precis joggade iväg till skolan i solskenet fick hem lite information om de NATIONELLA PROVEN!!!!! (jo, jag är utbildad lärare i idrott och svenska och har själv lett de nämnda proven för niondeklassare). Vi fick också information från klassläraren där det stod vad vi skulle kunna träna hemma på inför de nationella proven, förutom de fem läxor klassen redan har i veckan.

Men då har jag bara en stilla undran:

Är inte meningen med de nationella proven (som det står i Skolverkets information) att "stödja en likvärdig och rättvis bedömning" samt "göra läraren uppmärksam på om en elev behöver särskilt stöd".

Alltså:

Har man inte missat poängen lite när alla (så gott som skulle jag tro, för det är inte bara mina barns skolor som jobbar så här) skolor i Sverige tränar inför de nationella proven? Är det inte så att proven skall mäta vad barnen kan och står? Som det är nu blir det korvstoppning för att lära sig just det som lärarna vet brukar komma på proven.


Skolverket säger så här.
Citat:
Vilket är syftet med proven?
Syftet med ämnesproven är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning. De ska ge läraren stöd vid bedömning av om eleven har godtagbara kunskaper enligt de kunskapskrav som finns för årskurs 3 i matematik, svenska och svenska som andraspråk. Proven ska också göra läraren uppmärksam på om en elev behöver särskilt stöd. Slut på citat.

Så här är det:
Skolornas elever måste få höga poäng på de nationella proven för då kan skolan vara rätt säker på att få elever till nästa läsår. Detta eftersom skolan kommer att finnas med över "bra skolor med höga poäng" när föräldrar och barn funderar över vilken skola barnen skall välja att börja på eller byta till.

Höga poäng på de nationella proven - ger möjlighet att ge höga betyg - ger möjlighet till fler sökande till skolan.

Elever har blivit en slags handelsvara där skolor tävlar i resultat.

Vem vill då ha de svaga barnen, tänker jag. De barn som drar ner poängen, invandrarbarnen, barnen med funktionsnedsättningar, barnen vars föräldrar inte orkar eller kan bry sig, barnen som är utsatta...?

Det är något slags systemfel här någonstans, kan inte riktigt se vart det är, men jag känner det i hela kroppen...

torsdag 1 mars 2012

Energiförluster och vinster och en råtta

Alla människor har nog fler än en gång upplevt att energin i kroppen tagit slut, att bensintanken är fnösketorr. Jag kan känna det på kvällarna, bensinen börjar sina, eller andra tillfällen då mycket energi gått åt och det är dags att "fylla på". På kvällen är det fullt "normalt" att energin tar slut. Då skall kroppen vila upp sig inför nästa dag. Om bensintanken blir tom på dagen, när alla förväntar sig att du skall vara pigg, alert och med på vad som behöver presteras, blir det däremot problem.

Nåkkve Ballini har skrivit en mycket intressant text i ämnet. Att tänka energiförlust och energivinst och förhålla sig till det, gör det lättare att disponera dagen för människor som inte bara får slut på bensinen när det börjar mörkna ute. Läs gärna länken först och om du inte tar dig igenom alla fyra sidor, så scrolla ner till sista sidan där det finns en tydlig tabell som du kan använda dig av själv om du vill börja räkna energiförlust och energivinst idag.

Denna veckan har Dottern varit hemma från skolan. Hon har varit sjuk. En vanlig vecka utan sjukdom är min dotter i skolan mellan tre och fem dagar beroende på hur dagsformen är. Vi har accepterat det för vi har förstått att det är det sätt hon behöver förhålla sig till skolan och till livet. För henne, som för andra människor med npf, tar energin slut så fort ibland, som en "burnout" på tio sekunder och sedan behövs det påfyllnad i ett par timmar.

Energivinster för min dotter; ridlektioner, läger på Ågrenska, hundarna, vara med mig och resten av familjen, sova, spela på datorn, vara med sin kompis och kusinerna, cykla, vara med sin stödkompis.

Energiförluster; skolan, läxor, prov, laga mat om hon inte själv vill, städa om hon inte själv vill, åka bil, göra nya saker.





"Energigivare" för min dotter.

I kategorin "energiförluster" är skolan den absolut, utan konkurrens största energislukaren. Där måste man hitta en balans så inte motorn "kokar torr" flera dagar i rad. När man tvingar någon som inte har energi, att vara aktiv så är risken väldigt stor att räkningen kommer så småningom. Den räkningen kan innehålla allt från utmattningssyndrom till depressioner och självmordstankar.

Det är allas vårt ansvar att se till att tanken alltid innehåller lite bensin på barn och ungdomar med npf. Även vuxna med npf behöver stöd i det att fylla på tanken så mycket åt gången att tanken aldrig blir tom, annat än vi läggdags och sådant.

Idag är det dimmigt och grått här i Göteborg, men våren är här - hönorna pickar gräs på vår gräsmatta!


Apropå hönor så måste jag bara berätta om min kreativa dotter, den riktigt sanna djurvännen, som trots sjukdom orkade rädda en råtta från döden...

Alltså, för er som inte vet det redan, familjen har sex hönor som lägger fina ägg varje dag. En nackdel med hönor är att de, trots att de inte får mat i trädgården, lockar till sig råttor. Vi ser tydliga spår efter råttor ibland och då ställer vi ut råttfällan (en bur med en liten spång som när råttan går på den fäller ner sidan på buren och råttan är infångad). Jag och maken har kallblodigt dödat fem råttor än så länge. Vår dotter är väldigt missnöjd med det, kan jag väl säga utan att överdriva...
Igår var det så dags igen. Råttan var infågad, men jag och maken var på jobbet och märkte alltså inte fångsten. Dottern var hemma. Insåg att en räddningsaktion måste dras igång för att klara livhanken på råttan.

Vad hon gör?

Ringer morfar och ber honom komma hem till oss.
Så när jag, Lillagubben och hundarna kommer hem utan nycklar (eftersom Dottern är hemma p g a sjukdom) upptäcker vi att huset är tomt. Jag ser morfars väska när jag kikar in i hallen och ringer därför honom.

- Vi är på hemligt uppdrag och kommer hem om en halvtimme ungefär, svarar han.

Vad de gjorde?

Råttornas befrielsearmé letade upp ett riktigt bra ställe för råttan att vara på, med rinnande sötvatten. Sedan snirklade Dottern upp fällan (utan att bli biten av råttan...) innan hon och morfar, nöjda som bara den, kunde iakta råttan som lilksom vädrade i luften, innan den struttade iväg mot närmsta ekollon, berättade Dottern nöjd när hon och morfar kom hem.

Själv är jag övertygad om att råttan bara tog ut kompassriktningen för åt vilket håll hönshuset ligger.

Tror du att min dotter fick eller blev av med energi på utflykten...?

Vad får du energi av och vad tar din energi?

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...