Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från september, 2014

Hjälp - eller det gäller att vara frisk för att vara "sjuk"

Den gamla klyschan "det gäller att vara frisk för att vara sjuk" passar bra in på vår familj just nu. Yngsta dottern som är nitton år vill ta körkort nu. Hon har ansökt om lämpa, som jag tror att det heter och hon är sugen på att få sätta igång. Hon går på naturbruksgymnasiet där hon lär sig köra traktor och andra fyrhjulingar. Hon är förmodligen den som är mest försiktig av alla elever, om jag känner min dotter rätt.

Nu kommer vi till kruxet där jag söker hjälp. Hon är ju inte sjuk i ordets rätta betydelse, min dotter, men hon har funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området. I och med det behöver hon ha ett läkarintyg från en specialistläkare inom npf-området. Utskriven från BNK i Göteborg (barnneurologiska kliniken), äter ingen medicin, har inga andra åkommor än svår astma och allergi. Har alltså ingen läkare för sina npf-diagnoser. Hur gör man då?

Jag vet inte. Jag har sökt BNK för att kanske ändå få hjälp därifrån, men nej, läkaren jobbar inte där och inte …

Om sjuåringen som hotade med kniv

"Sjuårig pojke knivhotade på skolan" kan man läsa i GP idag. Incidenten hände på en skola i Göteborg igår. Pojken är hemma på obestämd tid från och med idag, står det i tidningen.

Att hamna i en sådan situation är inte roligt. Jag har själv befunnit mig i situationer, inte riktigt som den beskrivna, men inte långt i från. Det är inte roligt, det är traumatiskt, för pedagogerna, för alla elever som upplevde hotet och för eleven som höll i kniven.

I alla situationer som går över styr kan man och ska man fundera på vad som skapade traumat. Det finns ALLTID ett förklaring till varför det blev som det blev. Förklaringen finns alltid något eller några steg innan det hotfulla kom in i bilden. Förklaringen handlar alltid om att något har skett runt eleven som eleven inte kan styra, som eleven känner sig osäker inför, som eleven hamnar i affekt inför. Förklaringen finns alltid i det som hände runt barnet som utför hotet. Barnet är reagerar sällan som "majoritetbarn" gör i a…

Flickor med adhd/add missas fortfarande alldeles för ofta

Den här artikeln i Lärarnas nyheter för egentligen inte med sig något nytt under solen, men det är sällan man hittar artiklar som belyser problemet med att flickor med adhd/add och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sällan hittas innan de kommer upp i den senare delen av tonåren. Då har de, utan att de eller någon annan vetat om deras svårigheter tampats med stress och misslyckanden som i sin tur skapat depressioner. Tyvärr blir man ofta behandlad för depressionen som ung tjej och får inte någon utredning som visar att man lider av npfsvårigheter.

Vi pratar om detta, men det verkar som om det här med tjejer och npf och deras sätt att vara och reagera på tar så mycket längre tid för människor att förstå. Förmodligen ska man titta i ett mycket vidare perspektiv vad som orsakar depressionen, ångesten eller självskadebeteendet hos flickor än vad man gör nu.

Fina Molly som hjälpte mig att orka

I förrgår var jag i Trelleborg och höll en föreläsning om ADD. Jag tar ibland ledigt från mitt lärarjobb för att åka ut och prata med föräldrar, lärare och andra människor som vill veta mer om barn och ungdomar med npf. Det var en väldigt trevlig kväll. Det var inte så många i publiken, men det hade nog lite att göra med att Annika Österberg var i staden och föreläste i en annan lokal, samma kväll.

En mamma som var mitt i det jobbiga med skola, barn och liv där inte allt går ihop, ställde en fråga. Mamman levde i en vardag som var jobbigt, mest på grund av att kunskapen inte är tillräcklig kring hennes barn, men också för att det faktiskt är väldigt svårt att få det att fungera när det just är svårigheterna som ju gör mycket så svårt. Mamman räckte upp handen och frågade mig om jag inte var bitter då jag precis berättat om all mobbning och ifrågasättande som min dotter och vi, hennes familj levde med under så många år. Mitt svar till henne var att jag inte är det. Jag har varit det. M…

Hopp om skolan

I dagens GP fanns det två mycket intressanta artiklar om skolan. Jag börjar med att länka till den ena, en debattartikel skriven av Stig Roland Rask, fd lärare. Tycker mig se att pendeln börjar gå åt andra hållet när det gäller skolan.

Läs här.  och du. Läs den!

Sluta prata om föräldrarna

Jag har suttit alldeles för ofta och alldeles för länge och lyssnat på personal på olika ställen som istället för att prata om hur man ska lösa problem kring ett barn eller en ungdom med funktionsnedsättningar - diskuterat och haft åsikter vad som är fel på föräldrarna, företrädesvis mamman. Alltså, det är inte det vi ska ta vår tid till, att diskutera om och isåfall vad mamman till barnet med funktionsnedsättning gör för fel.

Vi som arbetar med människan i funktionsnedsättningen ska diskutera vad vi kan göra för att underlätta och hjälpa individen att utvecklas så mycket det bara går efter hens förutsättningar. Om vi slutar diskutera oväsentligheter och funderar på vad vi kan påverka och förändra och sedan försöker göra det, så blir vi mer effektiva. Vi kommer att känna att vi kan påverka mer. Dessutom, det viktigaste av allt, vi hjälper och förändrar mycket mer kring personen som vi faktiskt är satta att hjälpa när vi fokuserar på rätt sak och låter föräldrarna vara föräldrar, även …

Idoler och förebilders viktighet!

Att ha tillgång till spegelbilder, förebilder och idoler är livsviktigt för en människa som växer. Att känna igen sig i, att följa i spåren, att vila i "så vill jag också bli/göra när jag blir äldre. För alla barn är det viktigt. För de flesta barn kommer det där med spegelbilder, förebilder och idoler naturligt. Man vänder sig om och ser sin klasskamrat. Man vaknar på morgonen och ser sin förälder, man tittar på någon ungdom som är lite äldre i idrottsklubben "sådan vill jag bli". Man sätter på tvn och ser en person som man drömmer om att bli. Man härmar och drömmer, men kanske ännu viktigare, man känner att man har förmågor som gör att man kan bli likadan och man känner att man är okej för man skall bli som sin förebild, man är okej för man är som sin spegelbild.

För barn och ungdomar som växer upp med någon form av funktionsnedsättning är det svårare, ibland omöjligt att hitta spegelbilder och förebilder. Det finns liksom inte så många att välja mellan, varken i klas…

Vem ska ta hand om eleverna?

På nyheterna idag kan man se detta inslag som talar om hur Sveriges lärare upplever sin arbetsplats. Det är sorgligt att se och i förlängningen skrämmande, men det är inte konstigt. Under lång tid har det skrivits mycket om skolan och dess personal. Många är de som har åsikter om skolan och lärarnas arbete, men få är de som har åsikter om skolan som faktiskt vet hur det ser ut att undervisa 25 till 30 elever som uppfostrats i att förverkliga sig själva och sina idéer så mycket mer än tidigare generationer.

För två och ett halvt år sedan återvände jag till läraryrket efter att ha jobbat som frilansjournalist och föreläsare i flera år. Varför jag lämnade skolan tio år tidigare? Det berodde på att ett av mina fyra barn hade och har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Det gick inte att förena läraryrket, där jag alltid behövde finnas till hands, alltid behövde orka stoppa konflikter och möta elever i olika situationer, ta snabba beslut och alltid behövde orka planera och efterar…

Orosanmälan och att liv kan se olika ut

Man pratar om när skolor gör och bör göra "orosanmälan" till socialtjänsten i media, men jag hör också samtal som förs inom vård, omsorg och skola. Ibland görs orosanmälan ofta alldeles för sent. Som när barn far illa eller misshandlas fysiskt och psykiskt. Jag tänker att orosanmälan ofta görs på helt fel grunder och med fel tankar i bakhuvudet. Om man sitter på skolan och tänker att den här eleven kommer minsann inte till skolan tillräckligt ofta - vi måste göra en orosanmälan - utan att tänka in familjens situation och vad skolan har för orsak till att det ser ut som det gör - då blir det ofta fel. Det senaste åren har jag suttit med vid några sådana samtal. Jag tror att det väldigt ofta blir fel för att man har för lite kunskap och för att man jämför med hur livet ser ut för en själv.

För familjer där en eller flera familjemedlemmar har någon eller några neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser vardagen så annorlunda ut. Ibland görs orosanmälan på sådant som faktiskt …