tisdag 30 september 2014

Hjälp - eller det gäller att vara frisk för att vara "sjuk"

Den gamla klyschan "det gäller att vara frisk för att vara sjuk" passar bra in på vår familj just nu. Yngsta dottern som är nitton år vill ta körkort nu. Hon har ansökt om lämpa, som jag tror att det heter och hon är sugen på att få sätta igång. Hon går på naturbruksgymnasiet där hon lär sig köra traktor och andra fyrhjulingar. Hon är förmodligen den som är mest försiktig av alla elever, om jag känner min dotter rätt.

Nu kommer vi till kruxet där jag söker hjälp. Hon är ju inte sjuk i ordets rätta betydelse, min dotter, men hon har funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska området. I och med det behöver hon ha ett läkarintyg från en specialistläkare inom npf-området. Utskriven från BNK i Göteborg (barnneurologiska kliniken), äter ingen medicin, har inga andra åkommor än svår astma och allergi. Har alltså ingen läkare för sina npf-diagnoser. Hur gör man då?

Jag vet inte. Jag har sökt BNK för att kanske ändå få hjälp därifrån, men nej, läkaren jobbar inte där och inte kan man skicka förfrågan vidare till henne heller. Vidare har jag försökt kontakta människor som har kunskaper inom området för ett tips, vem jag ska söka, men ingen vet.

Jag har ringt vårdcentralen som inte hade någon med specialistkompetens och därför inte kunde hjälpa mig. Därför fick min dotter en tid till mitten av december för att få en remiss till vuxenpsykiatrin. Jag har ringt vuxenpsykiatrin, som de tyckte att jag skulle göra på vårdcentralen, men de visste inget. Kvinnan på vuxenpsyk gav mig ett nummer till ett "mobilttestcenter" som eventuellt skulle kunna hjälpa oss, men hon var inte säker. Hon sa att jag kunde googla på läkare som har specilistkompentens, men att jag skulle vara noga och kolla så att det inte blev alldeles för dyrt om de var privatläkare...

Så här står jag nu, fortfarande på ruta noll, om jag inte räknar med vårcentralen i mitten av december. Kanske kan vi få ett besök på vuxenpsyk någon gång i vår för min dotter.

Tack och lov är jag sjuk idag, men tillräckligt pigg för att ringa. Man behöver nämligen vara mer frisk än sjuk när man ska lösa saker som har med sjukvård att göra.

Nu till min fråga och jag är verkligen tacksam över varje svar jag får. Hur ska jag göra för få en tid hos en specialist inom npf för min dotter?  All hjälp mottages verkligen med tacksamhet!

torsdag 25 september 2014

Om sjuåringen som hotade med kniv

"Sjuårig pojke knivhotade på skolan" kan man läsa i GP idag. Incidenten hände på en skola i Göteborg igår. Pojken är hemma på obestämd tid från och med idag, står det i tidningen.

Att hamna i en sådan situation är inte roligt. Jag har själv befunnit mig i situationer, inte riktigt som den beskrivna, men inte långt i från. Det är inte roligt, det är traumatiskt, för pedagogerna, för alla elever som upplevde hotet och för eleven som höll i kniven.

I alla situationer som går över styr kan man och ska man fundera på vad som skapade traumat. Det finns ALLTID ett förklaring till varför det blev som det blev. Förklaringen finns alltid något eller några steg innan det hotfulla kom in i bilden. Förklaringen handlar alltid om att något har skett runt eleven som eleven inte kan styra, som eleven känner sig osäker inför, som eleven hamnar i affekt inför. Förklaringen finns alltid i det som hände runt barnet som utför hotet. Barnet är reagerar sällan som "majoritetbarn" gör i allmänhet, men alla kan vi, om vi blir pressade i situationer vi inte behärskar hamna i det läget att vi tar ett tillhygge, precis som pojken gjorde.

Kanske hittar man inte förklaringen i första rundan när man som en detektiv försöker leta efter vad det var som gick fel, kanske måste man gå längre tillbaka än "nästa steg", om du förstår vad jag menar, men en förklaring finns ALLTID. Ett är också säkert och det är att för att hitta förklaringen till varför detta eller liknande saker händer alltid måste plocka bort skulden och fokusera på händelsen. Varför det hände och hur man ska göra för att det inte ska hända igen.

Inget barn tycker att det är roligt att bli knivhotad. Inget barn tycker heller att det är roligt att hamna i en situation där många vuxna är arga på en för att man hotar med kniv.

Det finns en förklaring. Förklaringen måste man leta efter tills man hittar den. Förklaringen hittar man genom att man, när alla lugnat sig låta någon prata med barnet, utan att lägga skuld på honom, för att ta reda på vad som hände. Förklaringen hjälper till att hitta förhållningssätt så att inte situationen uppkommer igen. För allas skull.

Missförstå mig nu inte. Det är aldrig okej, rätt eller försvarbart att någon hotar någon eller några med kniv. Men det finns alltid en förklaring. Förklaringen är viktig att ta reda på för att det inte ska hända igen.

Till er som inte förstår detta rekommenderar jag er verkligen att läsa "Vilse i skolan" av Ross Green.

Det är inte okej. Det får inte ske det som hände. Just därför måste man ta reda på vad som gjorde att man kom till situationen där pojken hotade med kniv. För att se till att det inte händer igen. Det finns en förklaring. Leta efter den.


söndag 21 september 2014

Flickor med adhd/add missas fortfarande alldeles för ofta

Den här artikeln i Lärarnas nyheter för egentligen inte med sig något nytt under solen, men det är sällan man hittar artiklar som belyser problemet med att flickor med adhd/add och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar sällan hittas innan de kommer upp i den senare delen av tonåren. Då har de, utan att de eller någon annan vetat om deras svårigheter tampats med stress och misslyckanden som i sin tur skapat depressioner. Tyvärr blir man ofta behandlad för depressionen som ung tjej och får inte någon utredning som visar att man lider av npfsvårigheter.

Vi pratar om detta, men det verkar som om det här med tjejer och npf och deras sätt att vara och reagera på tar så mycket längre tid för människor att förstå. Förmodligen ska man titta i ett mycket vidare perspektiv vad som orsakar depressionen, ångesten eller självskadebeteendet hos flickor än vad man gör nu.

onsdag 17 september 2014

Fina Molly som hjälpte mig att orka

I förrgår var jag i Trelleborg och höll en föreläsning om ADD. Jag tar ibland ledigt från mitt lärarjobb för att åka ut och prata med föräldrar, lärare och andra människor som vill veta mer om barn och ungdomar med npf. Det var en väldigt trevlig kväll. Det var inte så många i publiken, men det hade nog lite att göra med att Annika Österberg var i staden och föreläste i en annan lokal, samma kväll.

En mamma som var mitt i det jobbiga med skola, barn och liv där inte allt går ihop, ställde en fråga. Mamman levde i en vardag som var jobbigt, mest på grund av att kunskapen inte är tillräcklig kring hennes barn, men också för att det faktiskt är väldigt svårt att få det att fungera när det just är svårigheterna som ju gör mycket så svårt. Mamman räckte upp handen och frågade mig om jag inte var bitter då jag precis berättat om all mobbning och ifrågasättande som min dotter och vi, hennes familj levde med under så många år. Mitt svar till henne var att jag inte är det. Jag har varit det. Många timmar har gått åt till att vara arg och bitter. Det måste få ta tid att läka, men man måste sträva efter att läka. Bitterheten tar bara energi från dig, som du inte har. Bitterheten är en slags fiende som gör dig svag. Att bli arg för orättvisor måste man få bli. Att bli bitter efter att ha varit "misshandlad" är inte konstigt att man blir, men för din egen skull behöver du jobba med dina tankar för att slippa gå och vara bitter. Ingen tjänar på att du är bitter och allra minst du. Jag fick stor hjälp att bli av med min bitterhet av tiden och av den kbt-utbildning som jag gick för några år sedan. Att träna tankarna, precis som man tränar sin kropp är viktigt för att orka, speciellt när man måste orka mer än många andra.

Igår på väg hem från Trelleborg fick jag reda på att vår fina, lilla, snälla hund - Molly fick somna in hos veterinären. Hon blev hastigt sjuk natten mellan måndag och tisdag. Min man fick ta henne till veterinären som tog beslutet. Vi har gråtit här. Den hunden, vår Molly var mitt stora stöd när livet var som svartast för min dotter. Jag gick i skogen och fick energi av den när all energi gick åt till att få min dotter att överleva. Min hund hade så lätt för sig, så lätt för sociala kontakter. Det gjorde att jag, när jag kände mig som sämst, när jag ansågs som en dålig mamma av så många runt mig, ändå hade en punkt i tillvaron då jag fick vara bra, nämligen som hundägare.

Det är så orättvist egentligen. När man får ett barn/en hund som har lätt för sociala kontakter och lätt för att göra det som man förväntar sig av den - då anses man som en bra förälder/bra matte. Men när man kämpar som en gnu för att få livet att fungera, men det ändå inte gör det bara för att barnet/hunden, eller man själv har svårigheter inom det sociala området och/eller svårigheter i det som man förväntas kunna i skolan - då anses man som en dålig förälder/dålig matte.

Vår Molly gjorde att jag orkade hålla huvudet ovan vattenlinjen och fortsätta kämpa, när jag egentligen inte orkade. Det var en fantastisk hund, vår Molly.

Molly i sitt rätta element, ovanför eller helst, i vattnet.

Försök att inte bli bitter, även om du har all rätt att bli det, både som lärare och som förälder eller elev. Ingen tjänar på det, allra minst du själv!

söndag 14 september 2014

Hopp om skolan

I dagens GP fanns det två mycket intressanta artiklar om skolan. Jag börjar med att länka till den ena, en debattartikel skriven av Stig Roland Rask, fd lärare. Tycker mig se att pendeln börjar gå åt andra hållet när det gäller skolan.

Läs här.  och du. Läs den!

fredag 12 september 2014

Sluta prata om föräldrarna

Jag har suttit alldeles för ofta och alldeles för länge och lyssnat på personal på olika ställen som istället för att prata om hur man ska lösa problem kring ett barn eller en ungdom med funktionsnedsättningar - diskuterat och haft åsikter vad som är fel på föräldrarna, företrädesvis mamman. Alltså, det är inte det vi ska ta vår tid till, att diskutera om och isåfall vad mamman till barnet med funktionsnedsättning gör för fel.

Vi som arbetar med människan i funktionsnedsättningen ska diskutera vad vi kan göra för att underlätta och hjälpa individen att utvecklas så mycket det bara går efter hens förutsättningar. Om vi slutar diskutera oväsentligheter och funderar på vad vi kan påverka och förändra och sedan försöker göra det, så blir vi mer effektiva. Vi kommer att känna att vi kan påverka mer. Dessutom, det viktigaste av allt, vi hjälper och förändrar mycket mer kring personen som vi faktiskt är satta att hjälpa när vi fokuserar på rätt sak och låter föräldrarna vara föräldrar, även om de råkat få ett barn med funktionsnedsättning.

Ha en skön helg, det ska jag ha!

torsdag 11 september 2014

Idoler och förebilders viktighet!

Att ha tillgång till spegelbilder, förebilder och idoler är livsviktigt för en människa som växer. Att känna igen sig i, att följa i spåren, att vila i "så vill jag också bli/göra när jag blir äldre. För alla barn är det viktigt. För de flesta barn kommer det där med spegelbilder, förebilder och idoler naturligt. Man vänder sig om och ser sin klasskamrat. Man vaknar på morgonen och ser sin förälder, man tittar på någon ungdom som är lite äldre i idrottsklubben "sådan vill jag bli". Man sätter på tvn och ser en person som man drömmer om att bli. Man härmar och drömmer, men kanske ännu viktigare, man känner att man har förmågor som gör att man kan bli likadan och man känner att man är okej för man skall bli som sin förebild, man är okej för man är som sin spegelbild.

För barn och ungdomar som växer upp med någon form av funktionsnedsättning är det svårare, ibland omöjligt att hitta spegelbilder och förebilder. Det finns liksom inte så många att välja mellan, varken i klassen, i familjen eller i det offentliga rummet. Det är svårt att hitta och det blir därför svårt att hitta "objekt" att identifiera sig i.

Det är svårt att hitta sig själv, när man inte kan spegla sig i en förebild och det är svårt att hitta sig själv när man inte kan spegla sig i en spegelbild. Det är svårt att bygga en god självbild när bilder runt omkring nästan aldrig stämmer in på dig själv.

Det finns några människor med olika funktionsnedsättningar/funktionstillgångar, men det behövs många fler förebilder inom alla områden. För att det skall bli så måste samhället ge mer förutsättningar för annorlunda människor att komma fram och utnyttja sina lättheten.

Till dess, tills min dotter och/eller andra före detta barn och ungdomar med funktionstillgångar kommer ut och berättar hur det är och berättar vilka tillgångar man kan ha, tar plats i det offentliga rummet, om man får använda dem på rätt sätt - så tänker jag fortsätta att prata i min dotters och andra barn/ungdomar med funktionsnedsättningars sak. Jag kan inte bli någon förebild för dem, men jag kan ge information om hur det kan vara.

På måndag tar jag bilen från skolan jag jobbar på och åker till en stad i södra Sverige för att föreläsa. Det blir inte så ofta för tillfället att jag kommer ut och föreläser eftersom heltidsjobbet som lärare för elever med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller npf i Kungsbacka tar mycket av min tid, energi och tankeverksamhet. 
 Det viktiga med detta är att vi förstår att barn som har osynliga funktionsnedsättningar, i lika hög grad som som alla andra barn behöver idoler, förebilder och spegelbilder. Det är viktigt, för att inte säga livsviktigt för barn och ungdomar.

Egna idoler? Ja, själv har jag inte några direkta idoler, men alla människor som vågar gå mot strömmen och vara obekväma för något de brinner för - är mina idoler.

Här är en artikel med man som nog är förebild för en och annan tjej eller kille med npf i Sverige. Vi behöver fler!

tisdag 9 september 2014

Vem ska ta hand om eleverna?

På nyheterna idag kan man se detta inslag som talar om hur Sveriges lärare upplever sin arbetsplats. Det är sorgligt att se och i förlängningen skrämmande, men det är inte konstigt. Under lång tid har det skrivits mycket om skolan och dess personal. Många är de som har åsikter om skolan och lärarnas arbete, men få är de som har åsikter om skolan som faktiskt vet hur det ser ut att undervisa 25 till 30 elever som uppfostrats i att förverkliga sig själva och sina idéer så mycket mer än tidigare generationer.

För två och ett halvt år sedan återvände jag till läraryrket efter att ha jobbat som frilansjournalist och föreläsare i flera år. Varför jag lämnade skolan tio år tidigare? Det berodde på att ett av mina fyra barn hade och har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Det gick inte att förena läraryrket, där jag alltid behövde finnas till hands, alltid behövde orka stoppa konflikter och möta elever i olika situationer, ta snabba beslut och alltid behövde orka planera och efterarbeta för att eleverna skulle få en bra skoltid. Det gick inte att förena yrket med att vara mamma till ett barn som behövde så mycket mer stöd och hjälp än de övriga tre barnen i min familj.

Efter valet är det dags att man gör några av de förändringar och förbättringar man lovar i alla debatter  inför  söndagen.  Så skolan, dess elever och personal lyfter istället för att fortsätta i den nedåtgående spiral som så mycket pekar på just nu. 
Mitt barn växte och blev större. Hen fick luft under vingarna, fick mycket stöd och fint bemötande. Det gjorde att vår familj orkade igen, att vi läkte.

När jag återvände till läraryrket för två och ett halvt år sedan gjorde jag det för att jag hade orken, tiden och fullt med kunskap om hur man möter och tänker kring barn med npf-svårigheter. Jag hade under flera års tid sett skolan utifrån ett föräldraperspektiv.

Nu har jag unde ett par år sett skolan ur bägge perspektiven, både som förälder till barn med och utan diagnoser och som lärare till elever med en eller flera funktionsnedsättningar.

Vad har jag då sett under de här drygt två år senaste åren?

Jag har sett lärare gå på knäna i sin vilja att hjälpa och göra sitt bästa för de elever de blivit satta att undervisa. Jag har sett lärare gå in i den berömda väggen när de inte orkat med de diffusa krav som ställs på dem, vilja att lyckas, men ändå inte hinna och orka allt de vill åstadkomma. Jag har sett och hört lärare som vrider och vänder på sig i sin vilja att göra rätt. Jag har förvånats över den viljan många lärare visar att göra ett så bra jobb de kan, trots alla svårigheter.

Jag har också sett lärare som inte helt förstår elever med svårigheter. Jag har hört föräldrar som är förtvivlade över att deras barn far illa i den svenska skolan.

Ikväll såg jag undersökningen som jag berättade om i början av detta inlägg och tänker att om vi inte börjar ta oss upp på rätt spår när det gäller skolan så har vi snart ingen som vill utbilda sig till lärare och då hjälper det inte om de som redan är lärare fortsätter att kämpa i den svenska skolan.

Jag tänker att man måste höja statusen på läraryrket. Man måste i lärarutbildningen lägga stor vikt vid hur man jobbar med barn i svårigheter. Man måste få utbildning i att möta elever med stark "jag"-känsla", tänka kring människor med svårigheter, inte döma, men stödja. Inte fastna i vad som inte fungerar, men fundera över hur man kan göra istället. Inte se sig som ett offer utan den som kan förändra.

Men man måste också ta ett ansvar från samhällets sida. Man måste göra klasserna mindre och ge mer pengar till stöd för elever med svårigheter. Föräldrarna i allmänhet måste ta ett steg tillbaka och förstå att pedagogik är ett ämne, att man som lärare inte kan ta ett enda barns perspektiv (om vi inte pratar om ett barn som är utsatt och mobbat) utan man måste titta på hela gruppen och göra det så bra som möjligt för alla individer i gruppen. Jag tror också att man måste förstatliga skolan igen, att man måste ta ett centralt ansvar för eleverna och att man måste ge lärarna arbetsro och tro på sitt yrke igen.

En bekant sa till mig för några månader sedan;
- Jag förstår inte att någon vill vara lärare längre!

Det är lätt att känna sig lite kränkt av en sådan kommentar. Att lägga ner flera års studier på ett yrke som ingen förstår varför man utbildade sig till. Vill vi ha det så här? Vem ska ta hand om eleverna då? Jag är så oerhört tacksam mot de pedagoger som haft ork och vilja att hjälpa mina barn och då särskilt den av mina fyra guldklimpar som haft det så svårt i skolan. Ni som jobbar i skolan ska vara stolta över den insats ni gör för nästa generation vuxna. Men ni måste få stöd för att orka. Vi måste få stöd och uppmuntran för att orka.

Vem ska annars ta hand om eleverna?

fredag 5 september 2014

Orosanmälan och att liv kan se olika ut

Man pratar om när skolor gör och bör göra "orosanmälan" till socialtjänsten i media, men jag hör också samtal som förs inom vård, omsorg och skola. Ibland görs orosanmälan ofta alldeles för sent. Som när barn far illa eller misshandlas fysiskt och psykiskt. Jag tänker att orosanmälan ofta görs på helt fel grunder och med fel tankar i bakhuvudet. Om man sitter på skolan och tänker att den här eleven kommer minsann inte till skolan tillräckligt ofta - vi måste göra en orosanmälan - utan att tänka in familjens situation och vad skolan har för orsak till att det ser ut som det gör - då blir det ofta fel. Det senaste åren har jag suttit med vid några sådana samtal. Jag tror att det väldigt ofta blir fel för att man har för lite kunskap och för att man jämför med hur livet ser ut för en själv.

För familjer där en eller flera familjemedlemmar har någon eller några neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ser vardagen så annorlunda ut. Ibland görs orosanmälan på sådant som faktiskt bara är funktionsnedsättningen och där man egentligen och enbart behöver mer stöd till familjen. Ibland är det inte så. Men alldeles för ofta skadar anmälan mer än den gör nytta.

Om jag har en elev som under flera år nästan aldrig kom iväg till skolan, men så börjar den eleven på min skola och kommer iväg till skolan, fast inte varje dag och det görs inte så mycket som vi vuxna hade önskat, mamman orkar inte komma på utvecklingssamtal, eleven har redan massor av insatser. Eller en familj där flera av barnen har npf-diagnoser och kanske också någon av föräldrarna har en eller flera diagnoser. Ska man göra orosanmälan då, bara för att deras liv ser annorlunda ut än mitt, för att föräldern inte orkar komma på utvecklingssamtal? Blir det bättre av att göra en orosanmälan, tror man det, att familjen och eleven kan få det bättre och få mer stöd tack vare den då skall man inte tveka att göra det, men först naturligtvis prata med föräldrarna. Ofta blir det tyvärr inte bättre, utan snarare sämre.

Om man utgår ifrån att alla människor vill lyckas så blir det lättare att förhålla sig till saker som är svåra. Om en familj har svårt att få iväg sitt barn till skolan - så beror det på att något är väldigt svårt, uteslut naturligtvis först all form av misshandel, men fundera sedan över vad det är som gör det så svårt.

Att vara en lärare som bryr sig och som ser saker som är svåra hos ett barn är inte alltid helt lätt, men det är en helt annan fråga, faktiskt och den kanske jag skriver om en annan gång.

En gång hörde jag en programledare på tv göra en intervju med en hemmasittande flicka genom att säga att hon aldrig tidigare hört talas om "hemmasittare" att hon trodde att det var "skolkare". Då tänkte jag dels att hon borde ha läst på lite innan intervjun och dels att liv kan vara väldigt olika och det är omöjligt att sätta sig in i andra människors upplevelser, men att vi måste vara ödmjuka i det att liv faktiskt kan se väldigt olika ut och att även om liv kan vara olika så kan de vara rätt okej ändå. Eller så har man inget val och så får man göra det bästa av situationen. Situationen blir ofta mycket bättre om man får hjälp när det blir svårt, istället för ifrågasättande.


LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...