Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från december, 2011

Önskelista inför 2012

Jag tänkte göra ett ovanligt fint och klokt inlägg (för att vara jullov) här idag, men inser att jag inte hinner det för jag måste förbereda inför nyårsfirandet...

Därför kommer här mina önskningar inför nästa år (och jag tar inte med den allra viktigaste att jag och min familj får hålla oss någorlunda friska och glada för den är så självklar).

1 Att politiker världen över kommer överens om åtgärder för att, om inte kanske stoppa den globala uppvärmningen, för det verkar omöjligt, så åtminstone bromsa den en aning.

2 Att vi människor blir lite mindre "jag" och lite mer "vi" nästa år så att människor som är svaga, sjuka och utsatta får en chans.

3 Att krig och elände får ett slut någon gång.

4 Att Nordkoreas nya ledare och andra diktaturer tar sitt förnuft till fånga och låter människor bli fria med en egen vilja.

5 Att vi svenskar inte skickar människor från vårt land om de inte har någonstans att ta vägen.

6 Att Rosengrenska stiftelsen (som är en organisation som …

Sex av tio elever med Aspergers hemmasittare i perioder

I dagens GP (Göteborgs Posten) finns ett uppslag som handlar om Erik. Erik har autism, adhd och lätt utvecklingstörning. Hans mamma berättar samma historia som väldigt många andra föräldrar till barn med npf-svårigheter gör. Skolan förstår inte hennes barn. Man vet inte hur man skall tänka och förhålla sig kring pojken. Pojken misslyckas och känner sig kränkt. Pojken stannar hemma. Skolan lägger skulden på familjen.

En pappa säger "Det som känns allra svårast är konstigt nog inte att Peter inte klarar av skolan eller att skolan inte klarar av att bemöta honom på rätt sätt. Det som är allra svårast att hantera rent känslomässigt är att skolan med eldunderstöd från kommunen hävdar att det är vårt fel att Peter inte går till skolan. Det är den värsta sortens kränkning jag varit utsatt för. Vem tar ansvar för mitt barn, ett undantag?"

Ännu så länge kan jag inte hitta artiklarna på nätet, men kommer att länka till dem så fort jag kan. Du som har GP kan läsa dem i papperstidningen…

Jag och Gunde Svan

Läste i gårdagens Expressen att Gunde Svan nu ÄNTLIGEN efter 20 veckors letande, fått svar på varför han är så trött och hängig. Han har antagligen TWAR, säger provsvaren - precis som jag hade.

Och jag som alltid sagt att jag och Gunde är lite lika...

Pocka is back

Pigg som en mört höll hon på att riva hela veterinärsjukhuset. Och hon har numera lovat att aaaaaaaldrig mer röra chokladen i Aladdinasken...



När det är skolledigt händer det andra saker...

Som att Pocka äter upp ena halvan av Aladdins chokladask när vi var och bytte julklappar på Frölunda Torg. Mörk choklad är skadlig för hundar, kan vara dödlig. Veterinären vi ringde på Blå Stjärnan tyckte att vi skulle komma in omedelbart med vår hund. För även en hund som Pocka, som är så oerhört levnadsglad och stark blir sjuk av choklad. Jag och Dottern åkte in till Blå Stjärnan och jag sa till min dotter att det här var nog ändå första gången av många många resor till sjukhus, som hon satt med UTAN att det var hon som skulle träffa doktorn. Det tyckte Dottern var trevlig information.



På Blå Stjärnan fick Pocka först äta en smaskig måltid innan djurvårdaren stack henne med en spruta i nacken. Inom fem minuter hade Pocka kräkts upp en ansenlig mängd chokladpraliner och det var ju bra för det betydde att inte så mycket choklad hunnit ut i hennes tarmar.


En hund, även en stark och pigg hund som Pocka, kan dö av en ingrediens som finns i den mörka chokladen så veterinären tyckte det v…

Ett år kvar...

Vart på "måsteturen" till Frölunda Torg och bytt lite julklappar idag/"knôkat runt med tiotusen andra människor med mord i blicken.

Vart hemma en timme nu.

Druckit kaffe.

Ätit fem polkagriskarameller.

Lugnat nerverna.

Maken lugnade nerverna genom att krypa ner under täcket och sova en timme.

Jag är bara glad att jag överlevde och att det är ett år tills nästa gång jag måste uppleva samma sak.

Inget särskilt

Texterna på bloggen blir så diametralt annorlunda nu under lovet mot dem jag skriver när skolan är igång. Varför, kanske du undrar? Jo, för att vårt liv blir så diametralt annorlunda när Dottern är ledig från skolan.
Jag har liksom inget ledsamt och upprörande att skriva om när vi är lediga. Livet blir så enkelt för oss då. Visst, min dotter gör inte som andra ungdomar i hennes ålder gör, umgås med andra ungdomar, men hon är rätt nöjd ändå för det mesta. Hon har inte ont någonstans, hon är inte ledsen och orolig. Hon är, tvärt om, glad och nöjd för det mesta.

Idag skall vi ha släktmiddag för Makens släkt och alla fyra barn. Men först skall vi ha en skön och lugn frukost. Lyssna på musik. Prata. Spela alfapet på mobilen. Njuta. Av livet och av varandra.

Juldagen är också en riktig favoritdag

Juldagen är en dag då jag inte vill göra något annat än bara vara. Precis det har vi gjort idag.

Först kom hönorna förbi och sa "godmorgon" till oss.



Sedan tog vi en lång promenad i Ängåsbergen med hundarna. Vi spanade ut mot Vinga för att se om det var någon snö på gång - men det var det inte.





Sedan kom Storsonen och hans sambo förbi för att äta middag och umgås, samt hämta sin hund, Alice som vi passat en vecka då de åkte skidor.



Nu tittar vi på tv. Vi ligger bara i soffan och duger... En skön känsla, faktiskt.

God fortsättning!

God Jul

Önskar er alla en riktigt God Jul.

Kom ihåg, när du står där med julgröt som bränt vid, sill som blivit för salt, griniga barn som inte fått "rätt" julklapp, vuxna som är sura på varandra, andra vuxna som väntar på ett julbesök, paket som försvunnit och allmän förvirring och utmattning - att "julafton är bara en av 363 andra dagar på ett år. Blir det inte precis som du tänkt dig, gör inte det något för juldagen är också en dag att ha det bra på och den 28 december också för den delen.

Ofta är förväntningarna så högt ställda att själva upplevelsen kommer lite i skymundan, ungefär som när vi skulle göra julgodis här på eftermiddagen. Tanken var att det skulle bli riktigt fina julmarsipangrisar, sådana som man ser i affären, men det blev något helt annat. Och det kan ju också vara okej, även om det inte blev som vi tänkt oss.

Julkram till er alla! (och för dig som inte känner igen något av det jag skriver ovan - kan jag bara gratulera till en helt lugn och händelselös jul, …

Det var länge sedan

Barnen och barnens kusiner är på museum med mormor, morbror och Lillkusin idag. Jag skall passa på att handla lite mat inför helgen. Jag skall också åka till jobbet och skicka iväg lite grejor idag.

Plötsligt, som genom ett trollslag blir mitt liv "vanligt" som det var förut, innan jag måste strida för min dotter varje dag. Tankarna snurrar inte kring hur det skall förändras här eller där för att Dottern skall lyckas lite bättre, för att hon skall komma iväg, umgås med kompisar, vara accepterad. Nej, allt sådant stannar av i samma stund som lovet börjar.

Jag är som ett jetflygplan som just landat och stänger av motorerna. Det blir så ofantligt tyst och stilla i bortovaron av motordån. Stillheten blir så mycket vackrare efter att det dånat mycket ett tag.

I skuggan av stillheten tänkte jag passa på att visa några bilder av vår helt vanliga vardag. Vi är ju en helt vanlig familj. Det glömmer nog både vi och andra runt oss ibland.




Han sa "hej då" till mig

Vi sitter på Espresso House och njuter av en kaffe latte, jag och min dotter. Hennes innehåller sojamjölk, annars är det precis samma i våra koppar. Vi njuter så in i baljan av att sitta där och dricka kaffe med varandra - på jullovets första dag, efter julklappsinköpen. Min dotter berättar om klassen. Hon säger;

- Jag gillar två i klassen. XX, han är snäll och XX han är också snäll. Han sa "hej då" till mig när jag gick.

Jag tänker att om det är kriterierna för att vara snäll, att man säger "hej då" till någon som är på väg att gå, så borde ju alla i min dotters klass vara snälla, men så är det inte.

Bara två i klassen är snälla, enligt min dotter. En av dem sa "hej då" till henne när jullovet började...

Årets näst bästa dag

Glöm julafton, nyårsafton, födelsedagar, midsommarafton - det här är årets näst bästa dag för vår familj. Det är skolavslutningsdag och nästan tre veckor av ledighet och energihämtande ligger och glittrar framför oss. Inget ont menat mot skolan och dess personal där min dotter går, men det är så slitsamt för henne och för mig under terminerna att vi behöver verkligen en ö av stillhet att få vila på ibland.



I morse var det, som vanligt, snabba puckar för Lillagubben som efter dusch, frukost och julkalenderstittande tog på sig ytterkläderna och nöjd traskade iväg med sin pappa och en av våra hundar till skolan. Idag kommer dessutom, som grädde på moset, Lillagubbens älsklingskompis som flyttat till Singapore, men nu är hemma på jullov och hälsar på honom:)

Dottern kom också upp med snabba puckar idag. Hon skulle ju på skolavslutning. Hon skulle ju ge bort några presenter till lärarna. Livet leker idag.


Vilken dag som är årets bästa dag, kanske du undrar?

Skolavslutningen innan sommarlov…

Många blev upprörda

Många är ni som läst och kommenterat mitt förra inlägg både här och på Facebook. Jag blev lite förvånad att mejlkonversationen som jag la ut väckte så starka känslor. Inte för att jag inte tycker att det min dotter fått skickat till sig via Facebook inte är något att reagera över - verkligen inte! Jag tycker att det är fruktansvärt och hemskt att hon skall behöva stå ut och stå ensam mot så många som tycker att hon är märklig och annorlunda. Vi har så många historier och upplevelser som är värre än detta som jag aldrig berättat för någon annan än familjen - vis av erfarenhet att det sällan blir bättre när man tar upp saker.

Att spegla sig i andra som tycker att man gör bra saker - är härligt. Att spegla sig i andra som tycker att man är knasig, dum, konstig, jobbig, störd, irriterande, ful, korkad är inte bra för självkänslan, inte för någon, men framförallt när man växer och utvecklar sin självkänsla. Att vara mamma till en tjej som ofta upplevs av andra som att hon inte gör sitt bä…

Inkluderingen i skolan - som den ofta ser ut fast vi inte ser det och fast det är politiskt korrekt att tycka att alla skall inkluderas

Min dotter skall, förhoppningsvis få börja på en gymnasieskola där barn som inte fått godkänt i kärnämnena går till hösten. De har inriktning på hästar på "hennes" gymnasium.. Vi ser gymnasiet som en hägring framför oss.  Då kommer det att bli bra. Då kommer man att vara snäll på min dotter. Då kommer hon att få kompisar. Då kommer hon att få plats i gruppen. Då kommer hon att få jobba i den takten hon klarar. Då kommer kraven vara på den nivå att hon ofta lyckas. Då kommer därför magont, huvudvärk, oro, ledsamhet och depression att försvinna.  Vi hoppas.  Men efter nio år i den svenska grundskolan där många lärare verkligen gjort det bästa de förmår för att min dotter skall klara sig och må bra, vågar vi knappast hoppas längre. Varför skulle det bli bra den här gången, på gymnasiet, när det inte blivit bra någon annan gång? Flera lärare har verkligen försökt hjälpa henne, flera lärare har verkligen lagt ner och lägger ner otroligt mycket tid på att hjälpa henne. Ändå så mycket…

Om pianotangenter

Min man brukar prata om pianotangenter när han pratar om människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han brukar säga att alla saknar vi någon eller ett par tangenter på pianot, men för människor som har npf-svårigheter kanske det saknas en helt radda.

Tänk själv att försöka spela i en symfoniorkester där alla har instrumenten stämda och de flesta kan frambringa de ljud som dirigenten vill. Själv sitter du med ditt piano och spelar det bästa du kan, men det blir fel för att du saknar några tangenter eller för att du har blåa tangenter, röda eller gröna som spelar annat än vad som förväntas av pianot när du försöker ingå i orkestern.

Ingår du i en orkester där man strävar efter att alla skall spela likadant och matcha varandra på ett bra sätt, är du dömd att misslyckas. Kanske lär du dig undvika de blåa, röda och gröna tangenterna. Men de blåa, röda och gröna tangenterna är ju också en del i ditt piano och om du får använda dem på rätt sätt så kan du ju snarare bli en tillgå…

En helg att minnas

Helgen går mot sitt slut. En helg som varit lugn, skön och trevlig. Middag för ett par av Lillagubbens kompisar och deras föräldrar. Att umgås föräldrar emellan vars barn leker är ett vanligt och bra sätt att förstärka vänskapen mellan barn. Eftersom vänskapen mellan dottern och jämnåriga barn inte på många år varit ett enkelt kapitel så har vi inte haft några middagar med föräldrar till dotterns kompisar sedan hon gick på lågstadiet.. Så där ser det ut för väldigt många av familjerna som har barn med npf-svårigheter.



Idag åkte barnen iväg med sina kusiner, hundarna och morfar till morfars torp som ligger mitt ute i ingenstans, ganska nära Munkedal. De åkte direkt efter Julkalendern och kom hem i eftermiddags. Fem granar hade de sågat ner och en av dem står nu här i vardagsrummet. En gran var väldigt fin på ena sidan, men hade inga grenar på den andra. Den skall ges bort till någon som vill ha en gran väldigt nära väggen...

I morgon är det måndag och tredje sista dagen i skolan. Onsda…

Kognitiv beteende terapi?

Nu tänkte jag planera arbetet i KBT-counselling till våren. Är du förälder eller lärare till ett barn/ungdom med npf-svårigheter, eller har du själv npf-svårigheter?

Kontakta mig om du bor i Göteborgs-området och är intresserad av att komma (gratis nästa termin också) till mig för samtal som förhoppningsvis leder till att ditt liv fungerar bättre.

Om någon av er som har gått hos mig för samtal den här terminen vill skriva om hur samtalen påverkat er och därmed er familj så får ni jättegärna göra det.

16 december - skala bort alla måsten och må bättre!

Idag är det fredagen den 16 december. I mitt förra liv, när jag hade mer tid att röra mig med, gjorde jag alltid egna julkort som jag glatt skickade till släkt och vänner. På den tiden fanns det så många saker som jag gjorde innan, som måste göras innan julafton kom. Nu undviker jag alla "måsten" och alla tidstjuvar. Jag undviker också att ta på mig skuld för "måsten"som inte blir gjorda, som andra människor lägger på min dotter och därmed också mig. Jag har kommit på att det är enda sättet att orka och att vara en hel och lycklig människa - trots allt jobbigt. Om jag suttit här för tio år sedan utan att ha gjort ett enda egentillverkat julkort att skicka iväg, idag den 16 december så hade jag varit MYCKET stressad. Det är jag inte idag. Jag skalar och skalar av måsten som inte är viktiga för mig själv. På så sätt sparar jag energi och kan lägga energi på saker som jag tycker är viktiga.


Försök skala av alla måsten du inte mår bra av (acceptera de måste du måste gö…

"Ett barn som fostras med kärlek stryper inte en kompis med hopprep"

Jag läser om barnamordet i Ljungby, som ju blev uppklarat igår. Journalisten Sarah Britz på Göteborgs-Posten tänker till och skriver bland annat i en artikel att "barn som växer upp i våldsamma miljöer kan, och observera att det inte gäller alla, också bli våldsamma". Precis som om alla barn som blir våldsamma har våldsamma föräldrar...

Jag skulle vilja vända på den meningen. Jag tror nämligen inte att Sara Britz träffat barn som inte ingår i den vanliga "normen" barn. De barn som finns i alla klasser och alla skolor. Barn med andra svårigheter än vad deras klasskamrater stångas mot. De barnen som har svårt med impulskontrollen, som tänker efter att de handlat, som har svårt att sätta sig in i andras perspektiv, som kan bli väldigt arga för saker som vi andra inte går igång på, som har svårt att förstå regler och som ofta, ofta därför misslyckas i sina egna och i andra ögon etc. Jag tror inte att Sarah Britz har träffat så många sådana barn. Eller; hon kanske har t…

Lillagubben har ordnat VIP-biljetter

Jag och maken skall på teater i eftermiddag. Sonen har ordnat VIP-biljett till oss. Han ansvarar för caféverksamheten under eftermiddagen. Jag antar att en sådan här fin VIP-biljett betyder att man måste gå...:)

En fråga och ett svar om motivation och om en oförstående omgivning

Hej Malene!
Jag har en fråga till dig och vet inte om du har tid/ork att svara och om jag ska ställa den här eller någon annanstans om fler vill läsa svaret...
Min tonårige son har dyslexidiagnos och nu är vi igång (igen) med en ADHD utredning...min fråga är om du har något tips på HUR man kan hjälpa honom vilja hjälpa sig själv...han har tappat all vilja till allt...utom datorn och spelen där...
Jag stöttar honom till 100% med läxläsning...dvs motiverar lockar osv...men...han vill inte....i skolan säger han till lärarna att han inte kan...efter en stund blir han antingen jätteledsen eller jättearg och går iväg....pratar man med honom om framtiden säger han bara att han inte kan något och att han inte bryr sig...
Jag är fullständigt förtvivlad och står helt ansam och handfallen....
Pratar med BUP och de är väldigt fokuserade på att hans pappa och jag inte sammarbetar (pappan tycker diagnoser har stigit mig åt huvudet) och han har aldrig varit en närvarande pappa innan vi separerade för någ…

Om läxor (sagt av en förälder)

Jag pratade med ett föräldrapar häromveckan. Vi pratade om saker som föräldrar till barn utan särskilda behov, sällan behöver fundera på. Vi kom in på eländet; läxor.

- Och så har vi ju "Veckans Ord" på fredagar, säger mamman och skrattar till lite innan hon fortsätter, vi brukar kalla dem för "Veckans Mord"...

Det gäller att vara konstruktiv och se positivt på saker, eller hur?!

Några tips till fotbollstränarna i Sandviken (som stängde av 11-åringen)...

Vi har ju lätt för att klaga på saker, vi människor. Vi klagar på sådant som vi tycker INTE fungerar, som fotbollsklubben i Sandviken som stängde av en elvaårig pojke med diagnosen adhd - ett år från fotbollsspel (om du inte läst inlägget innan detta, gör gärna det innan du läser mer i den här texten så du får med dig allt från början).

Men istället för att klaga, kan man ju fundera på hur man skulle gjort/skall göra för att det här inte skall hända/inte skall hända så ofta och inte få så stora konsekvenser.
Här kommer därför några tips från mig, i all välmening, till fotbollsklubben i Sandviken (det finns nämligen lösningar):

Tips 1: Alla barn vill lyckas, ingen vill misslyckas.
Tips 2: När ett barn misslyckas är det inte fel på barnet - det är fel på hur vi runt barnet bemöter det.

Därför:
Backa bandet till innan den elvaåriga killen fick sitt raseriutbrott. Då kanske ni tänker "ja, men han får ju raseriutbrott så himla ofta och han har varit på de andra killarna, etc, etc&q…

11-årig pojke med adhd avstängd ett år från idrotten

Dagen börjar gry här i Göteborg. Fönstren är fortfarande blöta av nattens regn. Jag dricker te och läser dagens tidning. Lillagubben och hans pappa har för längesedan gått till jobb och skola, men jag och Dottern är fortfarande hemma. Dottern skall på läkarbesök (vilket i ordningen denna höst har jag ingen aning om men kan ana att vi är uppe i runt 20 besök hittills) klockan elva. Jag vet, av erfarenhet att det inte är någon idé att försöka få iväg henne till skolan innan besöket. Det skapar irritation och oro. Därför sover hon fortfarande i sin säng.

Jag läser GP- sporten och hittar en text som Johan Rylander skrivit. Det handlar bland annat om en elvaåring med adhd som blivit avstängd från spel i 365 DAGAR. Jo, du läste rätt. Jag hittar inte texten han skrivit på GP-webben så här kommer ett utdrag från tidningen:

"I Sandviken har en elvaåring kille stängts av från sitt fotbollslag. Han, som har diagnosen ADHD, fick ett utbrott på tränaren och gormade och skrek. Klubben svarade m…

Idag har vi bakat lussebullar

Och det såg väl ut ungefär så här innan bullarna rullades (mjölkfria lussebullar är precis lika goda som bullar med mjölk...). Annars har jag inte så mycket att rapportera, annat än att livet är gott just nu.

Trevlig tredje advent på er!

Min dotter...

Jo, men idag har det väl varit en ganska bra dag... eller, typ;

en JÄTTE-, JÄTTE-,  JÄTTEBRA DAG.

Först julkalendern på tv, i soffan, med levande ljus och god frukost och det var ju bra.

Sedan skogspromenad med hundar, barn, kompis, korvgrillning och clementinätning och det var ju också bra.

Efter det skulle Lillagubben spela en pingisturnering i Bukärsskolan och det skulle ju också bli väldigt trevligt och bra.

Men det som gjorde dagen så himla, himla, himla bra var att innan vi åkte till pingisturneringen körde vi Dottern till en

KOMPIS.

För många andra föräldrar kanske inte det känns så stort att man behöver skriva om det, men för oss är det som att vinna högsta vinsten på lotto.

Jag och maken försökte minnas senaste gången vår dotter, som går i nian var hemma hos en kompis och kom fram till att hon för två år sedan nog var hemma ett par gånger hos en klasskamrat. Den klasskamraten var hennes vän ett tag. Senaste gången hon hade en riktigt, riktigt bästa vän (och kanske enda sedan …

Lucköppning!

Idag var det Dotterns tur att öppna dagens lucka (alltså läsa lappen som det stod "9" på). Det var Lillagubben som förberett dagens lucka. Sa jag det, att Lillagubben har en förkärlek för kladdkaka...

Gloria har lämnat oss

Nu när Gloria gått hädan känns det som att det är dags att skaffa en annan bild här ovanför. Efter en liten stunds letande inser jag att det inte blir så lätt att "fylla ut" platsen efter henne. Ber om att få återkomma med ny bild. Eller, kanske inte. Det kanske är bra och skönt att slippa ha någon som stirrar på en så fort man kommer in här på bloggen?

Autism

Jaha, då får jag väl, på resan i att förstå och acceptera dotterns nya, extra diagnos "atypisk autism", ändra på bloggens rubrik.

Inte helt lätt att bara smälta på en eftermiddag att dottern också har "atypisk autism", å andra sidan så mycket lättare att acceptera och klara av, än förra gången då vi gick från - ingen diagnos - till - diagnosen add.

Å tredje sidan, tänker jag på skolpsykologen som satte en preliminär diagnos på min dotter för fem år sedan (är det inte längre sedan, det känns som en evighet på många sätt...). Hon sa till mig och min man att vår dotter nog hade drag av autism eftersom vår dotter halvmissade i "äggtestet". Och så sa skolpsykologen också att inom adhd-området är det nästan alltid miljön som påverkar också, vilket hon inte kunde se att jag och min man gjorde på ett negativt sätt - alltså kunde det inte vara adhd...

Nu kan jag luta mig tillbaka och vara HELT säker på att det inte är min och min mans fel...:)

Snart skall jag b…

Ibland känner jag mig som Snövits styvmor

När jag möter människor som inte förstår min dotters alla svårigheter har jag för det mesta en skyddsdräkt på mig av fint, fint fiber. Kommentarer som sårar, insinuationer, menande blickar stoppas av filtret runt mig. Filtret stoppar sådant som kan såra, som gör mig mer trött än vad jag redan är av allt extraarbete, ångest och kamp det innebär att ha ett barn med add/atypisk autism.

Ibland när jag möter människor som inte förstår alla svårigheter är filtret inaktiverat. Alla nålstick går rakt in i mig. Idag är en sådan dag.

När de dagarna kommer (som kommer sällan numera, men alldeles för ofta ändå trots allt) känner jag mig som Snövits styvmor. Hon som gav bort äpplet som var förgiftat, bara för att söva Snövit.

Jag låter tankar som de här passera genom mitt huvud;

"Jag önskar att xx fick uppleva hur det är att leva i en familj med npf-svårigheter - en vecka, bara för att de skulle få känna på det/förstå. Jag önskar att xx fick/får ett barn med svårigheter som min dotter har.&qu…

Vissa dagar alltså

Vissa dagar är segare än andra. Som idag till exempel...

Lillagubben och maken är i skolan och på jobbet. De slank iväg strax innan åtta med en av hundarna. Kvar är jag, dottern och den andra hunden. Dottern har huvudvärk. Hon är nervös för idag skall det bakas kakas på hemkunskapen och den skall alla i gruppen kunna äta. Det tränades på kakbaket igår och gick inte riktigt så bra som det hade behövt gå för att dottern skall känna sig helt lugn.

Själv sitter jag här och filosoferar medan jag väntar på att huvudvärken skall gå över på min förstfödda så hon kan komma iväg till skolan idag. Vi får se om det går eller om det blir hemmasittning idag.

Filosoferandet går ut på att jag hade min sista föreläsning för terminen i går kväll. Varför gör jag detta? För vem? Är det rätt? Jag vet inte, jag. Jag vet bara att det känns som om jag gör någon slags nytta när jag försöker sprida kunskap och förståelse kring människor som är annorlunda.

Förr, när jag jobbade med barn och ungdomar i synliga f…

Medias vinklar och våra tolkningar kring människor med npf (ur min föreläsning)

"Jag läser i tidningen Göteborgs-Posten att en engelsk undersökning kommit fram till att i familjer där en eller flera barn har adhd/add lagar föräldrarna oftare snabbmat till sina barn. Då har man tre möjliga sätt att tolka och associera vidare kring artikeln. 

"1 I england är de inte som vi, undersökningen stämmer inte på svenskar."

"2 Föräldrar till barn med adhd/add är säkert slappa och slöa, det ser man ju på barnen som inte har någon ordning på sig och ofta ställer till det för sig i skolan och bland kamrater."

"3 Föräldrar till barn med adhd har så oerhört mycket mer att kämpa med i sin kamp att stötta sina barn att det inte är konstigt att de oftare lagar snabbmat, de borde istället ha en guldstjärna de dagar de hinner laga mat från grunden."

Själv lagar jag alltid kraaaaaavmärkt... med egna ägg eftersom familjen har sex hönor efter att dottern smugglade ut ett ägg från 4H-gården vi "jobbade" på varje lördag under ett år eller så. Hon t…

Vardagsproblematik (del 4 av 14)

Ärligt talat vet jag inte om jag kommer att orka hålla mig till mitt löfte att besvara alla era kommentarer när jag hade skrivkramp och jag bad er hjälpa mig, men här kommer i alla fall del fyra av 14.

"Skriv om vardagsproblematiken", skrev Monica i en kommentar till mig så det tänkte jag göra här;

Vardag - var dag - sådant som händer och sker varje jag, eller varannan. Livet man lever... Vad skiljer ett liv med npf mot ett utan?

Svårigheter inom npf-området kan se oerhört olika ut. Om man tänker sig "normalbarnen"/"majoritetsbarnen"/"TommyoAnnikabarnen" (dem det finns flest av i samhället) i en stor låda där barnen/de vuxna har olika genuppsättning, olika svårigheter och lättheter, olika uppfostran och erfarenheter - så befinner sig barnen/de vuxna med npf-svårigheter svävandes utanför - åt alla håll. Det gör att svårigheterna kan skilja sig ganska stort mellan olika personerna.

Snabb liten skiss (bild kanske inte är min "lätthet") så …

Intressant radioprogram om Bobby Fischer

Söndag kväll. Vi njuter av sällskapet av varandra och en film på tv. Imorgon är det måndag. Då står det läkarbesök och sjukgymnastbesök på dotterns schema, förutom skolan som vi skall försöka hinna med några timmar också. Imorgon är det också näst sista föreläsningen för mig den här terminen. Jag skall till Herrljunga och föreläsa.

Jag hörde ett radioprogram om Bobby Fischer som blev världsmästare i schack för många år sedan. Om hans liv som var ganska tragiskt. Att vara geni i schack behöver inte betyda att man klarar av livet och kontakten med andra människor särskilt väl...


"Samma egenskaper som gjorde Bobby Fischer till en briljant schackspelare, gjorde honom också ganska dålig på livet..."  Citat från en väldigt intressant radioreportage. Lyssna här. 

Ha en skön söndagskväll så hörs vi imorgon igen!

Adventskalenderpyssel

När min 16-åring var några år gammal gjorde vi en adventskalender ihop. Som enda barnet fick hon öppna en present per dag under det första året.

Sedan insåg jag att det kanske var lite överdrivet...

Numera jobbar jag för att inte presenthysterin skall ta över våra liv. I år fick Lillagubben (som numera är den enda som verkligen, verkligen vill att kalendern skall hängas upp) återigen sin vilja igenom - att hänga upp kalendern, men i år hänger vi lappar i kalendern istället för onödiga prylar.

Alla hemmavarande barn (alltså två) och vi föräldrar ansvarar för ett antal dagar var. De dagarna skall man ge bort något till någon annan som bor under vårt tak. Idag fick Lillagubben en "present" av mig. Det är att få baka kladdkaka med mig ikväll. Om ett par dagar är det hundarnas tur. De skall få var sitt ben. Vad som händer i morgon bitti och några dagar framåt vet jag inte. Det är inte jag som är ansvarig då. Man måste ge bor något som man tror att den man ger till - vill ha. Till …

Plötsligt tittar lyckan fram

Vi sitter i bilen, jag och dottern. Det är fredag och denna helg skall dottern tillbringa på Ågrenska tillsammans med fem andra tjejer och tre ledare. Det är snart fyra år sedan hon började åka på läger. De första året hade jag alltid svårt att hålla mig från tårar när jag körde ut genom grindarna på Ågrenska. De var ledsna tårar. Sorgsna tårar. Min dotter ville sällan åka dit, men vi tänkte att det var bra för henne.

Nu sitter vi i bilen på väg ut till Ågrenska och min dotters ögon glittrar när hon säger;

- Jag har längtat efter detta hela dagen, mamma!

Vi kommer fram packar ur bilen. Går in i det gula trähuset. Dottern hälsar på ledarna, säger hej till mig innan hon smiter in i sitt och kompisarnas sovrum. Sedan hörs lyckoskratt, fnitter från rummet.

Jag går ut till bilen med lätta steg.

Vilket ställe! Vilka människor! Vilka tjejer!

Jag sätter mig i bilen. Kör mot grinden. Då kommer tårarna igen.

Det är lyckotårar.

Så mycket skuld skall bäras av så smala axlar

Jag kämpar frenetiskt. Min dotter kämpar frenetiskt. Ändå blir det fel. Ändå upplever man på skolan och på andra ställen att min dotter inte gör sitt bästa. Signalen till henne blir att hon inte håller måttet.

Om jag ändå kunde berätta om allt vi kämpar med hela tiden. Varje dag. Om jag ändå kunde förklara så ni förstår.

Igår såg jag ett veckobrev för en tredje klass. Bland mycket annan information stod det att nu, om inte förr, är det dags att barnen själva tar ansvar för sina läxor, som de har varje dag i veckan.

Min son har inga problem med det där. Inte med andra saker som rör skolan heller. Därför blir han väldigt sällan/aldrig utsatt för kränkande behandling. Inte heller jag blir därför kränkt på något sätt när det gäller saker som rör min son.

Min dotter, trots att hon är 16 år, har ingen möjlighet att ta ansvar för sina läxor, prov och mycket annat. Många av lärarna tror det. Många människor runt henne tror det och menar att bara hon skärper till sig lite så skulle det inte va…

En föreläsares mardröm...

I Malmö igår kväll hände det som inte får hända... Datorn tvärdog fem minuter in i föreläsningen. Hoppla, vad gör man då liksom? Jag har faktiskt varit med om samma sak en gång tidigare. Då var jag i Örebro och relativt ny och känslan var inte trevlig när datorn inte fungerade. Jag fick ta föreläsningen utan mina texter och bilder och det går ju också, men kanske inte lika bra eftersom min föreläsning är uppbyggd på att man också ska läsa saker, medan jag pratar.

Som tur var, igår, så fanns en vaktmästare på Folkets hus och han trollade fram en ny dator snabbare än jag hann säga "hjälp"...

Nu sitter jag på kontoret och läser kommentarer från föreläsningen i Falkenberg (några kommentarer från Malmö har inte hunnit trilla in ännu). En kommentar lyder så här;

"En mycket trevlig och givande föreläsning. Malene Larssen gav mycket av sig själv, en helt fantastisk person att lyssna på!!!!"

Mötet med er som lyssnar på mina föreläsningar och alla fina kommentarer som mång…