Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från juni, 2012

Undersökning

Anledningen till att jag började blogga, berättade jag ju om häromdagen. Syftet med att fortsätta blogga är att sprida information om npf-svårigehter (och lättheter) för att öka förståelsen i samhället så att samhället blir ett bättre ställe att leva i även för människor som har en hjärna som fungerar såpass mycket annorlunda än övriga befolkningen så att man ofta misslyckas i andras ögon.

Ni är för det mesta mellan 300 - 700 läsare som är inne här och läser varje dag. Jag vill ju så klart att så många som möjligt skall läsa och sprida min blogg. Kanske drar jag mitt strå till stacken när det gäller att underlätta för människor med npf på det sättet?

Nu tänkte jag ta reda på vilka ni som läser min blogg är.

Vad du har för anknytning till bloggen och vad du skulle vilja läsa mer av. Allt för att göra bloggen bättre och mer läsvärd.

Jag är lite nyfiken på vad det är som gör att du läser min blogg och hur du hittade hit. Vill du så får du gärna berätta om det i en kommentar nedan också. …

Ett sätt att förhålla sig till svåra saker i livet

Då var midsommarfirandet över och de flesta av oss är tillbaka i den vanliga sommarlunken. Nu är det exakt 364 dagar tills måsten om att äta sill, potatis och jordgubbar, om att umgås, hoppa i säck, sjunga små grodorna och dansa kring stången dyker upp igen - och det tycker nog en och annan av oss är ganska skönt...

Tyskland vann över Grekland i kvartsfinalen förresten och regnet öste ner, men gav upp när solen gick och la sig. I alla fall här i Göteborg.


Jag och familjen valde att hoppa över midsommarfirande med andra och var därför hemma själva igår. Vi shoppade i ett näst intill tomt köpcenter. Vi cyklade på tomma cykelbanor. Vi åt, badade, umgicks och bara var. Därför hann jag också läsa färdigt boken "Mindfulness i hjärnan" av Åsa Nilsonne.

Så här skriver hon om acceptans kring lidande och smärta:

"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyde…

Vad du än gör idag

Så hoppas jag att du får en bra dag, precis som jag hoppas att alla andra dagar vi har på jorden blir så bra det går.

Ofta skapar högtider mer stress än glädje för oss människor. OM, gud förbjude men OM man inte är bjuden på en fest, eller åtminstone en middag, eller åtminstone ordnar en middag själv, eller åtminstone har någon vän på besök - på midsommar - så är det ett bevis på att man är en misslyckad människa som saknar socialt liv och som borde skämmas lite för det!?

Det är konstigt det där, att vi liksom bygger hinder för oss som mer ställer till det, som ställer krav istället för löser upp och hjälper till.

Om midsommar råkar bli ett extra trevligt minne med en extra rolig fest, så är det fint, men det går lika bra att "ligga på soffan och duga" och ha den där festen en helt annan dag. Det går också bra att ge mor en ros andra dagar än just "mors dag"... Nyårsafton är bara en dag av alla andra, att vi sedan råkar byta årtal dagen efter är egentligen mindre v…

Angenämt sömnproblem...

Igår kväll gick Lillagubben och la sig redan halv åtta.

- Okej, jag går och lägger mig nu, god natt allihopa, hörde vi plötsligt strax efter sju!

Nej, han var inte sjuk!. Att han lägger sig frivilligt halv åtta har inte hänt på år och dar, som jag kan minnas. Eller skall jag säga, "år", kanske. För det är precis ett år sedan han senast la sig frivilligt halvåtta. Det var nämligen precis ett år sedan, idag, som han fyllde år senaste gången...



Idag är det tio år sedan vår lilla gubbe föddes och det skall vi fira med släkten idag. Du kanske undrar om Lillagubben också somnade vid halvåtta, när han gick och la sig? Nej, det dröjde till halv tolv innan han sov. Vid fyrasnåret var han inne hos oss och undrade om det var dags för sång och presenter snart. Det var det iiiiiinte, sa jag och maken. När vi väl sjöng vid sju i morse sov Lillagubben så tungt efter nattens batalj att vi var tvungna att höja rösten lite för att väcka honom...

Sömnsvårigheter är inget som Lillagubben brukar…

När diagnosen missbrukas

Jag känner en tjej som har en npf-diagnos. När jag träffar henne är hon; positiv, energisk, efterstänksam, energisk, pratsam, energisk, sprallig, tokrolig, energisk, allvarlig, lite ledsen ibland och - energisk. När jag träffar henne och hennes föräldrar blir jag alltid lite beklämd. De ser alltid så trötta och hängiga ut, de är aldrig nöjda med sin dotter. De har alltid något att klaga på när det gäller dottern. Deras barn, som inte är deras biologiska, har alltid gjort något som gör att de måste sucka så där lagom högljutt så att vi alla förstår hur hopplös hon är. Jag blir så betryckt och ledsen när jag hör och ser detta. Tjejen är energisk, kämpar på - men hon måste ju också märka deras missnöje, eller? Tjejen har en diagnos och det känns lite som om det alltid går att skylla på den, på henne. Har du glömt det (suck)? Kom nu (suck)! Men nu måste vi (suck) och så vidare. Det känns som om föräldrarna även kan skylla sina egna tillkortakommanden på sin dotter och kanske framförallt henn…

NPF - ADD - panikattacker = KBT?

Det kom en fråga som lyder så här;

"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge).Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker ( innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen),det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?

Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och mi…

Adhd som det kan vara

Det kom en fråga som såg ut så här på min blogg:


"Skulle du kunna skriva om vuxna med npf?"

Jag skulle nog kunna skriva om vuxna med npf, men jag tycker att det finns så många bloggare som gör det bättre än jag, utifrån ett "infrånperspektiv" (t ex Victoria och Anna som finns på min länklista här nedan).

Men jag såg "Den arge snickaren" som jag på något knäppt sätt både älskar och hatar på samma gång. Det är så ofta man anar att en eller flera av de vuxna deltagarna i programmet har någon svårighet inom det neuropsykiatriska området (precis som man anar det i andra programserier med ungefär samma tema).

Igår handlade det om en familj där mannen i huset snickrat ihop en villa på 600 kvadratmeter. Villan var, å ena sidan, ett under av kreativitet och så vacker och unik att jag nästan tappade andan när de visade huset första gången. Villan var, å andra sidan ett fullständigt kaos av yta där inget gick att bo i - utom 40 kvadratmeter där familjen, två vuxna oc…

Om att berätta eller inte berätta...

Fråga nummer två kom från "Maria. Den handlade om när man skall berätta om diagnosen, skall man alltid berätta/aldrig? Här kommer frågan:


"Hej!
Läser ofta din fantastiskt välskrivna blogg men har tidigare inte kommenterat. Har tre barn, varav den äldsta sonen har en ADHD diagnos och en språkstörningsdiagnos. Han har gått i en "språkförskoleklass" men ska nu börjar i den vanliga skolan i höst, skrämmande tycker jag men hoppas så klart han får det stöd han behöver. Ett av mina dilemman är när och för vem man ska berätta om sitt barns svårigheter. Förut har jag tidigare varit mkt öppen och berätta för i princip alla som sonen kommer i kontakt med om hans svårigheter men jag tycker mig märka att han då ofta blir bemött med andra personers föreställningar om hur ett "ADHD barn" ska vara dvs impulsivt och våldsamt och att man liksom blir rädd för honom innan. Min son är snarare en ADD typ som är väldigt lugn och drömmande. Hur kan man hantera detta nu då han börj…

Medicinfråga

Det kom några frågor i lördags och jag tänkte beta av dem en efter en idag. Det kommer därför att bli lite fler inlägg en vanligt från mig idag. Jag svarar efter bästa förmåga och är det så att du som läser vill tillföra något så är du mer än välkommen!

Första frågan kommer här:
"Vilka förbättringar brukar man se av medicinering? Har precis börjat och känner att "ilandet" i kroppen inte är lika intensivt. Kan också fokusera bättre på mitt skrivande! Och detta är bara av en mycket låg dos.
Vilka är de "klassiska" förbättringarna man brukar se?
Jag har ADD och äter Medikinet. Vet inte om det är nån skillnad i effekterna beroende på om man har ADD eller ADHD. Men både rent praktiskt och på "insidan", vad brukar förbättras mer än det jag sett hittills?"


Jag får erkänna att jag inte är så bevandrad i mediciners påverkan när det gäller npf-svårigheter eftersom min dotter provat tre sorter, men inte märkt av några direkta förändringar annat än till de sämr…

Om alla måsten

Imorse vaknade vår lilla övanattande gäst tjugo över sex. Vid åtta kände jag att jag måste gå upp och ta hand om Lillagubben och hans gäst. Sen dess har dagen liksom rullat på, som man brukar säga. Många "måsten" som har avverkats, så som hunpromenad, gräsklippning, hönsutfordring och städning, kantklippning, jordgubssplantsrensning, lunchlagande, aeroibctränande och fläderblomssaftsgörande.

Sedan jag flyttade till hus för drygt tio år sedan har jag varit extremt duktig på att skaffa mig arbete...

Alla träd som planterats och rabatter som skapats. Det var ju kul att göra dem ju, men nu när jag går här så slår det mig att jag faktiskt skapat massor av saker som gör mig stressad när jag inte hinner med dem. Måste skaffa en taktik för att slippa ur fällan "måste" när det gäller trädgården, tror jag.

Kanske skulle jag börja utgå ifrån vad jag gillar att göra, som fläderblomssaft och försöka få andra (läs maken) att göra sådant jag inte gillar, typ kantklippning och ogr…

Funderingar och frågor

Det dimper ner många frågor och funderingar i min mejlbox. Jag försöker svara tillbaka till er som skriver även om det inte blir riktigt så uttömmande som jag skulle vilja alla gånger.

Idag har jag kramp i fingrar och hjärna. Kanske för att livet är så enkelt just idag?

Jag gör det lite lätt för mig idag och lägger ihop de två delarna. Frågelåda och skrivkramp...

Förmodligen har du som läser här idag lust att hjälpa mig. Förmodligen har du en tanke, en fundering, en fråga, ett knep, en idé, ett svar - som du vill lufta här? Jag har haft frågor som gäller syskon och elever och skolor och medicin och utredningar och diagnoser och "hur orkar man" i min mejlbox senaste tiden, men det är bara en liten bråkdel av alla frågor som kommer in och som finns - ibland känns det som om ämnet är oändligt.

Om du har svårt att skicka kommentaren så kopiera den och skicka den till min mejlbox istället så lägger jag ut den här också.

Om du inte har någon fråga eller någon idé eller något svar …

Hur?

Hur förklarar man att det finns en stor skillnad mellan "jag har nästan inga kompisar!" och "jag vet inte hur jag skall göra för att få och behålla kompisar?". För människor som inte har erfarenhet av hur det är att vara utestängd från personer i sin egen ålder för att man inte har förmågan att interagera på det sätt de andra förväntar att man ska göra, (alltså inte för att de andra tjejerna är dumma på något sätt egentligen) är det nog nästan omöjligt att se skillnaden mellan tjejen längst till vänster och resten av tjejerna på bilden. Men det är en stor, stor skillnad...

För fast man vill tillhöra gruppen tjejer som står och pratar och kramas, snälla, gulliga tjejer, så gör man det inte. Man vill ta sig in i den där gruppen av kramande tjejer, men man vet bara inte hur man skall göra. Man väntar och hoppas att någon visar hur man skall göra. Man hoppas att någon kommer fram och ger bort en kram. För själv vet man inte hur man skall göra. Så kommer tjejerna och kra…

Den som har - skola mer få...

... eller; "jag är inte bitter".

Skolavslutning igår och jag måste säga att jag inte förstår upplägget med att dela ut priser till de två, tjej och kille, som fått högst betyg i klassen. Alltså, de vet väl redan att de är j-ligt bra, eller! Jag fick inte högst betyg av alla i min klass, men jag var en av dem som hade bland de högre betygen när jag gick ut nian. Jag visste redan det. Jag var väldigt nöjd med mig själv, men det är klart, det hade kanske varit extra gott att få visa hela skolan och alla andra elevers föräldrar hur bra jag var...

Nej, jag förstår det inte varför man skall ge åt dem som redan har. De har ju sin motor och sitt fokus, de behöver inte mer uppmärksamhet än någon annan egentligen. Många andra sitter med betyg där inte alla ämnen är godkända. De behöver lite uppmärksamhet, kan jag tycka.

Varför inte ha pris som heter typ; "bästa utvecklingen", "härlig personlighet" eller något sådant, eller varför inte bara lägga ner "skiten&qu…

Här är kul att sitta!

Klockan är över nio. Nio skulle D vara i skolan för att tömma och städa ur sitt skåp. Jag har påmint och påmint och påmint. Jag har frågat om hon är klar och påpekat att "nu är det dags". När vi står där i köket, klockan är fem över nio, då och just då väljer D att krypa ner till vår ena hund för att gosa med henne.

- Vad tänker du nu när du sätter dig ner? Tänker du "nu måste jag skynda mig till skolan för nu är jag sen?" eller tänker du  "här var mysigt att sitta?", frågar jag.

- "Här var mysigt att sitta", svarar hon, med ett brett leende.

Som om jag inte redan visste det...:)

Resten av livet

Idag slutar min stora, lilla tjej nian och det är med blandade känslor jag följer henne och delar av släkten till avslutningsceremonin ikväll.

Å ena sidan är kampen över nu.

Å andra sidan har kampen precis börjat.

Hur då, menar jag?

Grundskolan har varit en daglig kamp för oss, även om vi haft dagar då allt fungerat. Nu är det över. Nu väntar resten av livet. Vi lyfter på locket och kikar. Det är spännande, men skrämmer en aning. Allt som inte fungerar nu, som förmodligen kommer att vara svårt imorgon och om tre år också, vem skall ha fördragsamhet med det när hon blir vuxen. Å andra sidan har hon så många fantastiska egenskaper som kommer att göra att allt kommer att bli jättebra. Blandade känslor, som sagt...


Hur känner du för sommarlovet?

SOAS

När man hamnar i lägen där man reagerar stark mot något (vare sig man har barn med npf-svårigheter och/eller man själv har svårigheter i området så händer saker man reagerar på varje dag och/eller man bara är en människa...) kan det vara bra att ha något att "hålla sig till". Inom KBT finns en strategi som kan se något olika ut i förkortningen men som går ut på följande (när du t ex får höra något som gör att du känner dig ifrågasatt, anklagad eller ledsen t ex "adhd har väl alla nu för tiden", precis som det jag beskrev i gårdagens inlägg):

S - Stanna upp
O - Observera
A - Acceptera
S - Släpp eller Stopp

När du får höra något du inte håller med om. När du råkar ut för något i trafiken eller något annat där din kropp och hjärnan reagerar momentant, så reagerar du med reptilhjärnan. Amygdala drar i gång. Hjärnan är programerad att göra så sedan vi levde på stäppen och klarade oss om vi var duktiga på att reagera snabbt mot fara. Numera är just den biten av vår hjärn…

Att välja striderna

Min mamma hade 70-års kalas igår. Det blev mycket serverande och det blev mycket diskplockande och det blev också mycket pratande med människor som jag känt hela livet, men som jag inte träffat på länge och så var det ju dem jag inte träffat sedan 60-års kalaset, eller aldrig träffat tidigare.

Några av dem jag aldrig träffat förr frågade, som man ju brukar fråga, vad jag jobbar med. Jag har alltid så svårt för att svara på det. Det brukar bli;

- Jag är lärare och journalist, men jag jobbar framförallt med att informera och föreläsa om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag hann inte säga klart meningen och berätta om min kbt-utbildning förrän sällskapet ville ställa frågor. Var det adhd jag menade då, vad gjorde jag då när jag föreläste? Sedan kom de vanliga frågorna. De frågorna som är hämtade ur medias belysning av adhd. Jag känner bland annat igen dem från "Debatt" som ju gick i mitten av maj. ("Debatt" kan du se här. Scrolla fram till drygt halv…

Den ofrivilliga ensamheten

För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen blev just den delen så tydlig för mig. Varje eftermiddag när jag hämtade henne satt hon själv i ett hörn och lekte med plastdjur medan de andra barnen lekte två och två eller i grupp. Det gjorde ont i mammahjärtat och det var något jag inte sett tidigare när hon gick på dagis. Jag tog upp det jag såg med min dotters förskollärare, att hon var osynlig i gruppen, en tapet på väggen, utan vänner i klassen. Aldrig eller väldigt sällan hade vi klasskamrater med hem på eftermiddagen. Fröknarna, som var väldigt snälla fröknar, men som inte såg det jag såg, svarade;
- Din dotter är ett barn som vill vara ensam.
Det där förstod jag inte då och jag förstår det inte nu heller för ingen vill väl vara ensam, eller? En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla v…

Konstigt tycker jag

Man säger att min dotter har svårt att sätta sig in i andra människors tankar, svårt med empati. Ändå är det de andra, de utan diagnoser som delar ut priser på festen hon går på, där man hissar och dissar enskilda individer i min dotters skola. Är inte det, att dissa någon offentligt, väldigt oempatiskt? Min dotter, var lite ledsen för just den detaljen när hon kom hem från festen i förrgår, hon som, enligt oss andra utan diagnoser, har svårt att sätta sig in i andra människors behov...
Det är konstigt också att det var de barnen som inte har diagnoser som mobbade min dotter. De som sägs äga empati och som har lätt att sätta sig in i andra människors tankar mobbade den som inte har det. Det är konstigt tycker jag. 
Kanske är det så att skillnaden är att de andra ungdomarna vet när man kan vara dum, när man kan dissa eller mobba utan att någon ser det. Kanske är det egentligen det som är skillnaden. Man väljer sina tillfällen, för man vet när man kan vara elak, medan en person med adh…

Allt gick bra

Vill egentligen bara säga det, att allt gick bra igår. Vad mer kan en mamma begära...:) Eftersom det inte blev något vidare långt inlägg här idag, så kan jag rekommendera er som inte läst inlägget jag skrev igår kväll (här nedan) när jag väntade på att åka och hämta dottern, att läsa det. Tack för alla fina och snälla "hejarrop" på facebook igår, förresten:)


Npf-diagnos - till nytta för vem?

Jag och maken väntar på att klockan skall bli efter tolv då vi skall hämta Dottern efter hennes avslutningsbal. Vi är spända, men förhoppningsfulla att kvällen varit roligt för henne. Vi har ännu inte "ta i trä" fått något sms eller meddelande som tyder på något annat.


Under tiden vi väntar så tänkte jag berätta om tankarna jag fick efter en föreläsning jag var på för ett tag sedan. Föreläsningen handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Jag pratar ganska mycket ur ett personligt perspektiv. Den här föreläsaren pratade ur ett neutralt, proffessionellt perspektiv. Det var, som sagt, en riktigt intressant föreläsning. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser.  Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet för omgivningen, fö…

Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld.  Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld...  Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!! När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svår…

Tack och grattis

Ibland, som igår, får jag mejl eller kommentarer från människor som har läst mina böcker. De som hör av sig har ofta läst min första bok och ofta har de själva en diagnos inom det neuropsykiatriska området, eller så har de en dotter, en son, ett barnbarn, en pappa, en mamma som har det. När jag skrev den där texten, som så småningom blev en bok, så gjorde jag det för att överleva. För att ta mig igenom en sorg som var seg som klister. För att orka möta de människor som kränkt min dotter, mig och min familj så länge. Som skadat oss så mycket. När jag hör människor som har fått ut något av att läsa min bok, min terapi, min räddning så blir jag så oerhört glad, stolt och rörd över att jag har kunnat hjälpa någon annan, med mina erfarenheter. Tack vare boken har jag kunnat sträcka på ryggen igen. Ibland träffar jag de människorna som skadadade oss. Numera viker jag inte undan längre, jag tittar inte bort, jag sjunker inte ihop med axlarna. Numera tittar jag på dem när jag rakryggad går emot …

Fäääääärdig!

Nu är kbt-utbildningen slut. Dikterna är lästa (jag läste mitt förord till Mika från min bok "Är jag normal, mamma?" för gruppen, vilket resulterade i en och annan tår..). Sångerna är spelade (Barbro Hörberg, lyssna här). Betygen är utdelade och jordgubbstårtan, den slank ner den också.



Här är bilden på mig och mina klasskamrater och två av alla lärare vi träffat det senaste året. Nu är det sommarlov, i alla fall från skola...





Förordet till min bok;


Till Mika

Du låg i min famn. Ny i världen var du. Jag tänkte, jag gör det ingen, förlossningens smärtor, samma kväll. Bara jag får uppleva just denna stund med dig.

Med skrynklig näsa tittade du på mig. Liv som funnits på jorden i miljoner år speglades i dina kloka, mörka ögon.

Händerna så små och så fina. Handlovarna minns jag. De var rosa och vackra - och din hals.

Jorden slutade snurra en stund den natten, allt var oviktigt - och ofantligt viktigt.

Några år for livet illa med dig Mika, men för ett tag sedan vände det. Utredningen…

Om "vi" och om "dem" och om vad det gör mot oss.

Imorgon är jag klar med min kbt-utbildning så nu tänkte jag börja jobba mer med kbt-samtal. Är du, som läser här i behov av samtal kring saker som är svåra i din vardag? Är du förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller har du själv liknande svårigheter? Är du lärare/skola med elev/elever som har svårigheter i det neuropsykiatriska området?

Hör av dig till mig på min mejl; malene.larssen@aduct.com så berättar jag mer.

Jag läste GP igår. Jag fastnade för berättelserna och rapporteringen av de narkolepsidrabbade. Jag har skrivit om skillnader och likheter mellan npf och narkolepsi tidigare. Idag tänkte jag bara nämna något som jag kom att tänka när jag läste artiklarna om narkolepsi - nämligen skillnaden i hur media skriver om de två ganska lika, men ändå olika diagnoserna.

Det handlar om "vi" och det handlar om "dem" väldigt ofta. När media berättar om narkolepsidrabbade och beskriver deras svårigheter så gör man det i kontexten "vi" - alltså, "…

Allt blir inte som man tänkte sig...

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn.
Punkt, med utropstecken efter...
Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas.
Godis skulle de få äta - PÅ LÖRDAGAR, när jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte ´"hur kan man ge barnen något med socker när det inte är lördag!". Mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar.
För 17 år sedan hade jag många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig. Att barn blev som sina föräldrar och barn som inte kunde "uppföra sig" hade föräldrar som inte var nå…

Hemmma igen

Efter ett dygn av husbilsåkande (det blev lite längre än planerat på grund av ett mindre missöde, som inte är värt att nämnas här mer) är vi nu hemma hos barn, hundar och hönor. Här kommer bilderna som jag lovade; 
Min vän, Maria som nyss varit på reportageresa till Madagaskar hade ordnat en fantatstisk fest, med god mat, härliga uppträdanden och underbara gäster... 



Ja, så hade vi, på grund av missödet, några fler timmar att umgås i Skåne. Då åkte vi till ett fint vandrarhem, från 1700-talet och kikade lite. Husbilen var fin, men väääääldigt kall eftersom vi aldrig startade någon värmare i bilen...
Hörs imorgon igen. Då lovar jag skriva något mer intressant...

Aldrig i livet...

Idag blir det inget inlägg - mer än att idag skall jag göra något som jag aldrig gjort i mitt, snart 45-åriga liv. Förutom att vi skall på ett kalas nere i skåne så skall jag och maken också bli "husbilsägare" för ett dygn. Vi hittade inget övernattningsalternativ (eftersom vi, som vanligt var lite sent ute) så då kom idén om att hyra husbil upp..

Lovar så klart att lägga upp bilder över äventyret - imorgon.

Ha en skön helg allihopa!

Egoisternas tidsålder

Jag har snöat in lite på det här med att förstå och acceptera andra, kanske, eller förmodligen, skall jag säga, för att jag ser hur viktigt det är för min dotter att man förstår och accepterar henne för den hon är.
Så nu mina vänner är det dags att föreläsare runt om i Sverige börjar prata om att förstå (och i vissa fall förlåta) andra runt omkring oss. Det finns fullt av föreläsare som mässar "förstå dig själv", "lär känna dig själv", "du är bra som du är" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men jag tycker att vi svenskar i allmänhet ofta nästan är FÖR bra på att tycka om oss själva och vår egen familj. Vi är för egoistiska, för självcentrerade helt enkelt.

Men vem skulle gå på en föreläsning som heter "förstå andra", "uppskatta andra och acceptera dem som de är"? Nej de drar inte någon storpublik, för det känns inte intressant.

Är det inte för sorgligt, att vi inte är intresserade av att förstå och acceptera andra, bara …

Dags att ta debatten vidare!

"För några veckor sedan släppte Socialstyrelsen en rapport som visar att barn, och då framförallt pojkar, löper större ”risk” att diagnostiseras med adhd ju senare på året de är födda.

Det är en intressant rapport som är viktig att titta på och fundera över. Men kanske är det ännu viktigare att titta på vad rapporten väcker hos media och skribenter. Media spelar en mycket viktig roll i förståelsen av npf-svårigheter eftersom hur media väljer att vinkla och beskriva ett ämne i mångt och mycket påverkar vad människor förstår och accepterar av ämnet. Det media berättar om, hur de berättar - blir sanningen för allmänheten. 



Tyvärr är det så att för varje gång en rapport om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) så som adhd, add, autism och aspergers syndrom dyker upp, hamnar diskussionen alldeles för ofta kring frågor i området ”finns det, är det för många som diagnostiseras, tjänar inte läkemedelsbolagen på medicinerna (vilka mediciner tjänar INTE läkemdelsbolag på), är det in…