tisdag 26 juni 2012

Undersökning

Anledningen till att jag började blogga, berättade jag ju om häromdagen. Syftet med att fortsätta blogga är att sprida information om npf-svårigehter (och lättheter) för att öka förståelsen i samhället så att samhället blir ett bättre ställe att leva i även för människor som har en hjärna som fungerar såpass mycket annorlunda än övriga befolkningen så att man ofta misslyckas i andras ögon.

Ni är för det mesta mellan 300 - 700 läsare som är inne här och läser varje dag. Jag vill ju så klart att så många som möjligt skall läsa och sprida min blogg. Kanske drar jag mitt strå till stacken när det gäller att underlätta för människor med npf på det sättet?

Nu tänkte jag ta reda på vilka ni som läser min blogg är.

Vad du har för anknytning till bloggen och vad du skulle vilja läsa mer av. Allt för att göra bloggen bättre och mer läsvärd.

Jag är lite nyfiken på vad det är som gör att du läser min blogg och hur du hittade hit. Vill du så får du gärna berätta om det i en kommentar nedan också. Överst här till höger på sidan har jag lagt till en undersökning som finns tillgänglig i sju dagar och som är helt anonym, till och med för mig.

Vill du inte så behöver du ju inte, men du får väldigt gärna kryssa i vilken kategori du tillhör och du får gärna skriva vem du är, eller vad du vill läsa om nu i sommar i kommentarfältet för nu är jag, precis som tidningsredaktionerna ute i landet, ganska tom på uppslag, får jag nog erkänna.

Solen skiner förresten fortfarande här i Göteborg! Ha en skön dag idag.

Kram från Malene

lördag 23 juni 2012

Ett sätt att förhålla sig till svåra saker i livet

Då var midsommarfirandet över och de flesta av oss är tillbaka i den vanliga sommarlunken. Nu är det exakt 364 dagar tills måsten om att äta sill, potatis och jordgubbar, om att umgås, hoppa i säck, sjunga små grodorna och dansa kring stången dyker upp igen - och det tycker nog en och annan av oss är ganska skönt...

Tyskland vann över Grekland i kvartsfinalen förresten och regnet öste ner, men gav upp när solen gick och la sig. I alla fall här i Göteborg.

Våra hundar bryr sig inte om vad dagen heter - bara de får bada så är de nöjda.

Jag och familjen valde att hoppa över midsommarfirande med andra och var därför hemma själva igår. Vi shoppade i ett näst intill tomt köpcenter. Vi cyklade på tomma cykelbanor. Vi åt, badade, umgicks och bara var. Därför hann jag också läsa färdigt boken "Mindfulness i hjärnan" av Åsa Nilsonne.

Så här skriver hon om acceptans kring lidande och smärta:

"Smärta upplever vi när vi råkar ut för tråkiga händelser av olika slag. Lider gör vi när vi inte kan acceptera vår smärta. Och jag får påminna igen: att acceptera betyder inte att tycka om eller slå sig till ro med något utan att leva med och agera i den verklighet som är, inte i den vi önskade att vi levde i. Om jag får diabetes och inte kan acceptera detta, tråkigt som det är, kommer jag inte att kunna göra det jag behöver göra för att må så bra som möjligt. Att jag accepterar läget - min diabetes - gör att jag kan leva mitt liv på ett så bra sätt som möjligt, trots sjukdomen."

Hon är så klok, Åsa Nilsonne. För så är det naturligtvis. Om vi kan acceptera det som händer oss i livet, så får vi också ork att orka med och göra det bästa av den situation vi hamnar i. Det gäller alla människor, för det är ju så med livet att någon gång när vi kör där motorvägen så dyker det upp en älg eller något annat som skakar om vår tillvaro. Om vi kan acceptera det - inte ge upp - men acceptera så kan vi lättare komma vidare.

Det var, förresten, en person som ställde den här frågan till mig; "Kan man bli lärare fast man har adhd?

Mitt svar är naturligtvis; Ja!

När du har accepterat dina svårigheter och när du har hittat strategier för hur du skall leva med dina svårigheter så kan du bli en jättebra lärare och en fantastisk tillgång till ett lärarlag och dess elever, även om du förmodligen får anstränga dig mer än dina kollegor, precis som du måste anstränga dig mer med allt annat i ditt liv...

Idag är det släktträff igen, denna gången hos min pappa.

fredag 22 juni 2012

Vad du än gör idag

Så hoppas jag att du får en bra dag, precis som jag hoppas att alla andra dagar vi har på jorden blir så bra det går.

Ofta skapar högtider mer stress än glädje för oss människor. OM, gud förbjude men OM man inte är bjuden på en fest, eller åtminstone en middag, eller åtminstone ordnar en middag själv, eller åtminstone har någon vän på besök - på midsommar - så är det ett bevis på att man är en misslyckad människa som saknar socialt liv och som borde skämmas lite för det!?

Det är konstigt det där, att vi liksom bygger hinder för oss som mer ställer till det, som ställer krav istället för löser upp och hjälper till.

Om midsommar råkar bli ett extra trevligt minne med en extra rolig fest, så är det fint, men det går lika bra att "ligga på soffan och duga" och ha den där festen en helt annan dag. Det går också bra att ge mor en ros andra dagar än just "mors dag"... Nyårsafton är bara en dag av alla andra, att vi sedan råkar byta årtal dagen efter är egentligen mindre viktigt för det är ju vi människor som bestämt det och alla dagar är ju egentligen samma, eller hur?

För exakt tio år sedan föddes Lillagubben, som är killen i grön t-shirt på bilden. Den midsommaraftonen blev en riktig fest och den kommer jag aldrig i hela livet att glömma. Bilden togs sommaren 2004 då jag gjorde ett kajakreportage för "Vi föräldrar" och bilden är tagen av Maria Grandelius, en väldigt duktig fotograf. Så kan man också göra på midsommar. Slå upp ett tält någonstans och njuta av vindens sus utanför...


Därför hoppas jag att du som läser här idag, vare sig du skall göra något speciellt eller du inte skall göra något speciellt utan bara njuta av att vara ledig - får en bra dag. Och glöm inte att du är precis lika bra och speciell vare sig du går på fest eller inte.

Förresten, själv skall jag sitta i mitt växthus och duga och bara njuta av regnet som kommer i eftermiddag. Det blir finfint, det!


Kram

torsdag 21 juni 2012

Angenämt sömnproblem...

Igår kväll gick Lillagubben och la sig redan halv åtta.

- Okej, jag går och lägger mig nu, god natt allihopa, hörde vi plötsligt strax efter sju!

Nej, han var inte sjuk!. Att han lägger sig frivilligt halv åtta har inte hänt på år och dar, som jag kan minnas. Eller skall jag säga, "år", kanske. För det är precis ett år sedan han senast la sig frivilligt halvåtta. Det var nämligen precis ett år sedan, idag, som han fyllde år senaste gången...



Idag är det tio år sedan vår lilla gubbe föddes och det skall vi fira med släkten idag. Du kanske undrar om Lillagubben också somnade vid halvåtta, när han gick och la sig? Nej, det dröjde till halv tolv innan han sov. Vid fyrasnåret var han inne hos oss och undrade om det var dags för sång och presenter snart. Det var det iiiiiinte, sa jag och maken. När vi väl sjöng vid sju i morse sov Lillagubben så tungt efter nattens batalj att vi var tvungna att höja rösten lite för att väcka honom...

Sömnsvårigheter är inget som Lillagubben brukar vara drabbad av. Det är däremot ett problem som en stor del av befolkningen kämpar med - och ju mer stressade vi blir, desto fler drabbas av det. Kanske något att ta upp och skriva om. Har du egna erfarenheter? Hör då gärna av dig!

Nu skall jag gå och lägga mig igen och försöka bli av med huvudvärk och feber, måste vara pigg till i eftermiddag!

onsdag 20 juni 2012

När diagnosen missbrukas

Jag känner en tjej som har en npf-diagnos. När jag träffar henne är hon; positiv, energisk, efterstänksam, energisk, pratsam, energisk, sprallig, tokrolig, energisk, allvarlig, lite ledsen ibland och - energisk.
När jag träffar henne och hennes föräldrar blir jag alltid lite beklämd. De ser alltid så trötta och hängiga ut, de är aldrig nöjda med sin dotter. De har alltid något att klaga på när det gäller dottern. Deras barn, som inte är deras biologiska, har alltid gjort något som gör att de måste sucka så där lagom högljutt så att vi alla förstår hur hopplös hon är.
Jag blir så betryckt och ledsen när jag hör och ser detta. Tjejen är energisk, kämpar på - men hon måste ju också märka deras missnöje, eller?
Tjejen har en diagnos och det känns lite som om det alltid går att skylla på den, på henne. Har du glömt det (suck)? Kom nu (suck)! Men nu måste vi (suck) och så vidare. Det känns som om föräldrarna även kan skylla sina egna tillkortakommanden på sin dotter och kanske framförallt hennes diagnos.
Fast å andra sidan, de kanske hade klagat lika mycket på henne även om hon inte haft diagnos, vad vet jag?
Ibland undrar jag bara om diagnos är bra, i vissa speciella fall undrar jag faktiskt det. Är diagnos alltid bra, eller stämplas den här tjejen som hopplös av sina föräldrar?
Hade det spelat någon roll egentligen, diagnos eller inte? Hade tjejen haft det bättre utan diagnos? Vet ej. Vet bara att jag tycker synd om tjejen som får kämpa både mot allt det jobbiga hon bär med sig (trots alla härliga lättheter hon har) och föräldrarnas missnöje.

tisdag 19 juni 2012

NPF - ADD - panikattacker = KBT?

Det kom en fråga som lyder så här;

"Hej.
Jag har en dotter som nu är 16 år, hon fick sin ADD-diagnos för 3 år sedan och äter inga mediciner ( än så länge).Hon har på senare tid börjat få gräsliga panikångestattacker ( innan hade hon "bara" ångest vid olika tillfällen),det började med panik för olika situationer som att: åka kommunalt,vistas bland mycket människor etc.
Men nu, sedan ett par veckor,har det utvecklats till riktigt jobbiga panikattacker även när hon är hemma.
Är det något du känner igen? När jag pratar med Bup/ungdomsmottagningen ang detta så känns det mer som dom vill rikta in sig på KBT-behandling, men jag "känner" att detta hör ihop med hennes ADD och skulle vilja att det riktades mer på just hennes diagnos. Tänker jag fel?
Undrar också lite över vilken typ av medicin som skulle kunna hjälpa henne med ADD:n, har du några råd?

Tack så mycket för din fantastiska blogg, den hjälper mig mycket!
Både jag och min dotter har läst din bok om din dotter,och min tjej kom upp med ett leende på läpparna efter att hon läst och sa: "Mamma, det känns som jag skulle kunna vara hennes syster, jag känner igen mig i allt"!
Kram/Jeanette"


Hej Jeanette och tack för din viktiga fråga som handlar om ett ämne många människor kämpar med.
Din dotter, berättar du, började med att få panikattacker för vissa situationer som nu på senare tid utvecklat sig till att hon kan få attackerna även hemma. Din dotter fick diagnosen ADD för tre år sedan och nu vill BUP rikta in sig på KBT-behandling. Du känner att dettta har med hennes ADD att göra och därför vill du att de riktar in sig på hennes diagnoser mer. Jag gör en kortsammanfattning så att jag vet att jag förstår vad du undrar över och så att du kan återkomma om jag missuppfattat något.

En panikattack ser likadan ut (som man vet nu) vare sig man har en eller flera diagnoser eller om man inte har någon diagnos. En panikattack är väldigt obehagligt att få och kan närmast liknas med att man får en känsla av att man nog ska dö snart. Den kommer plötsligt och oväntat och sedan växter den så att man inom några minuter upplever väldigt stark ångest.
Detta gör att man, efter attacken inget hellre vill än att slippa uppleva det igen. Man blir rädd för känslan och man försöker hitta sätt att slippa känslan. När panikattacken återigen dyker upp så blir man lika rädd igen. Detta gör att man försöker undvika det som man tror gör att obehaget startar. Om man kopplar samman panikattacken med t ex att åka buss så undviker man det. Tvyärr brukar hjärnan vara duktig på att generalisera så efter ett tag kanske attacken även kommer när man vistas i alla lite trängre utrymmen, i mataffären o s v. Då har man utvecklat panikattackerna till ett "paniksyndrom" som kanske också utvecklas till ett Generaliserat ångest syndrom (även kallat GAD".

Det man behöver göra för att bryta det här jobbiga som din dotter kämpar mot nu är att "gå rakt igenom" den hemska upplevelsen för att förstå att detta är något som kommer, som är obehaglig, men som man inte behöver vara rädd för. Det kan man göra genom KBT-behandling där behandlaren följer med din dotter i hennes rädslor och förklarar dem. Om man hittar en duktig KBT-terapeut som vet vad  ADD innebär så kan det bli en vändning för din dotter. KBT-behandling vid panikattacker ser ungefär likadan ut, med vissa förändringar beroende på vad som skapar panikattacken hos klienten. Det viktiga när man behandlar en person som också har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet är att man har kunskap om har just den här personen fungerar och möter henne där hon är. Till exempel kan det kanske vara svårt för din dotter att göra "hemläxor" som man ofta har. Kanske behöver man gå långsammare fram än med andra, kanske behöver man bildstöd, kanske behöver man veta att när din dotter säger "nja" så betyder det egentligen "nej" (så är det i alla fall för min dotter...), kanske behöver din dotter någon som följer med för att tolka det hon säger, eller det terapeuten säger o s v, o s v.

Personer inom npf-området upplever ofta mer stress och ångest. Man hamnar, procentuellt sett, oftare i depressioner, självmordstankar, ätstörningsproblem, självskadebeteende  etc och det behöver behandlare och allmänhet veta och kunna tyda tecken. Vi, som behandlare måste också förstå att npf-svårigheter innebär att man måste mötas på ett annat sätt. Om din dotter får en behandlare som förstår henne, så har hon alla förutsättningar att bli fri från sina panikattacker.

Min dotter drabbades av en panikattack för fem år sedan. Det var speciella omständigheter, vi bodde på hotell, jag höll en föreläsning, hon skulle äta middag på restaurang med sin pappa och sin lillebror (hon är extremt allergisk vilket gör att det alltid är oroligt när vi äter ute). Du kan ju tänka dig vilken stress hon hade i det ögonblicket när maten skulle komma in eftersom jag alltid brukar vara med när hon äter något på restaurang. Där och då fick hon en panikattack. Efteråt när jag kom hem pratade vi om det obehagliga som hon varit med om. Hon var tolv år då och det jag kunde förklara för henne var att "detta är inget farligt, men det känns som om man skall dö. Nästa gång du känner så, så säger du till den där figuren som försöker skrämma dig att JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG SÅ STICK". Hon har inte fått någon panikattack efter det, men vi pratade mycket om hur hon skulle försöka tänka och vi är redo om figuren som försöker skrämmas dyker upp igen. För nyckeln till hela problematiken är att man måste komma dit att man inte är rädd för det obehagliga - då klingar det obehagliga bort så småningom.

Hoppas att din dotter slipper kämpa mot panikattacker för det är verkligen obehagligt och inskränker livet för den som drabbas och för de närmast anhöriga.
Malene

Adhd som det kan vara

Det kom en fråga som såg ut så här på min blogg:


"Skulle du kunna skriva om vuxna med npf?"


Jag skulle nog kunna skriva om vuxna med npf, men jag tycker att det finns så många bloggare som gör det bättre än jag, utifrån ett "infrånperspektiv" (t ex Victoria och Anna som finns på min länklista här nedan).

Men jag såg "Den arge snickaren" som jag på något knäppt sätt både älskar och hatar på samma gång. Det är så ofta man anar att en eller flera av de vuxna deltagarna i programmet har någon svårighet inom det neuropsykiatriska området (precis som man anar det i andra programserier med ungefär samma tema).

Igår handlade det om en familj där mannen i huset snickrat ihop en villa på 600 kvadratmeter. Villan var, å ena sidan, ett under av kreativitet och så vacker och unik att jag nästan tappade andan när de visade huset första gången. Villan var, å andra sidan ett fullständigt kaos av yta där inget gick att bo i - utom 40 kvadratmeter där familjen, två vuxna och två små barn hade tryckt ihop sig och där hade man bott de senaste fem-sex åren.

Jag tycker att den där villan är så symbolisk för hur adhd kan se ut. Fantastisk kreativitet, kraft, energi, framåtanda, "ickerädsla" å ena sidan och fullständigt kaos, aldrig klar och svårt att hålla fokus å andra sidan. Sedan får man inte glömma att adhd/autism (för diagnoserna krokar så ofta i varandra) kan se så olika ut att en annan människa med diagnos inte alls tycker att det stämmer in på honom eller henne.

Vilken härlig familj det var och vad de kämpade med sitt hus. Jag hoppas att de snart får ordning på resten av huset också för det behövde de nog för att orka vidare.

Se programmet här.

måndag 18 juni 2012

Om att berätta eller inte berätta...

Fråga nummer två kom från "Maria. Den handlade om när man skall berätta om diagnosen, skall man alltid berätta/aldrig? Här kommer frågan:


"Hej!
Läser ofta din fantastiskt välskrivna blogg men har tidigare inte kommenterat. Har tre barn, varav den äldsta sonen har en ADHD diagnos och en språkstörningsdiagnos. Han har gått i en "språkförskoleklass" men ska nu börjar i den vanliga skolan i höst, skrämmande tycker jag men hoppas så klart han får det stöd han behöver. Ett av mina dilemman är när och för vem man ska berätta om sitt barns svårigheter. Förut har jag tidigare varit mkt öppen och berätta för i princip alla som sonen kommer i kontakt med om hans svårigheter men jag tycker mig märka att han då ofta blir bemött med andra personers föreställningar om hur ett "ADHD barn" ska vara dvs impulsivt och våldsamt och att man liksom blir rädd för honom innan. Min son är snarare en ADD typ som är väldigt lugn och drömmande. Hur kan man hantera detta nu då han börjar i en vanlig klass med andra normalfungerande barn? Stötte på detta dilemma senast igår då han och hans yngre bror går i sommarsimskola. Jag hade inte berättat för simskolafröken om han svårigheter då jag ej tänkte att dessa skulle ha så stor betydelse i poolen. Den första veckan på simskolan gick bra men igår fick han spel och sprang därifrån. Jag som förälder hade då tidigare blivit ombedd att lämna simhallen under klassen för att "barnen lärde sig bättre utan sina föräldrar". Jag hade därför bara varit med på första lektionen men lämnat honom därefter(första lektionen gick superbra) När jag kom tillbaka igår blev jag i det närmaste utskälld just för att jag hade lämnat honom. Jag sa då att han hade ADHD och fick till svar "att det måste du ju berätta". Måste man det? Han brukar inte rymma men förklarde efter klassen att "fröken bara sa att jag gjorde fel hela tiden så jag ville inte vara med". Hur ska jag hantera detta, hur gör andra?"





Hej Maria. 
Det du beskriver är ett dilemma som alla människor brottas med då och då. För människor som befinner sig i "npf-familjen" där man själv eller någon närstående har en diagnos är det något som man nästan dagligen behöver ta ställning till. 


"Hur man än vänder sig så sitter alltid svansen bak" är ett talessätt som väl beskriver problemet för hur man än gör blir det ofta fel. Inte för att vi vill det, men för att det är så mycket som kan missuppfattas. Om man berättar så blir barnet ibland felbemött, skriver du. Om du däremot inte berättar och det blir tokigt, så blir man irriterad eller arg på dig för att du inte berättade. "Hur du än vänder dig har du svansen bak". Om man är medveten om det så blir det lättare att stå ut. Du och din son drabbas för att samhället och dess medborgare inte är tillräckligt kunniga i detta, så är det och det är det du måste förhålla dig till.


Jag tror att du hade haft glädje av att använda dig av tekniken "SOAS" som jag beskrev häromdagen. Att använda sig av den tekniken när man träffas människor som man funderar på om man skall berätta för eller inte. Att Stanna upp och Observera vad som händer. Acceptera att det är som det är och fundera vad som är bäst för dig och din son. Bestäm dig sedan för att Släppa och inte berätta eller Stoppa och berätta. Det är ett bra sätt som gör att du blir medveten om vad du gör och du gör ett aktivt val för dig och din son. 


Vad som sedan händer är egentligen inte ditt ansvar. Du har taget det så långt du kan. Det kommer att bli många missförstånd hur du än gör. Det är inte ditt fel och inte heller din sons, men det är egentligen inte heller mottagarnas fel - de vet helt enkelt bättre. 


Genom att berätta och stå upp för din son så gör du det lättare för honom i längden och du gör det lättare för andra barn som kommer efter honom men det får inte vara till priset av att du känner att du eller han blir felbehandlade. När du vill berätta, vad du vill säga och till vem är ditt beslut, men använd dig av SOAS för att själv bestämma när du vill att människor skall höra det du har att säga.
Lycka till!

Medicinfråga

Det kom några frågor i lördags och jag tänkte beta av dem en efter en idag. Det kommer därför att bli lite fler inlägg en vanligt från mig idag. Jag svarar efter bästa förmåga och är det så att du som läser vill tillföra något så är du mer än välkommen!

Första frågan kommer här:
"Vilka förbättringar brukar man se av medicinering? Har precis börjat och känner att "ilandet" i kroppen inte är lika intensivt. Kan också fokusera bättre på mitt skrivande! Och detta är bara av en mycket låg dos. 
Vilka är de "klassiska" förbättringarna man brukar se? 
Jag har ADD och äter Medikinet. Vet inte om det är nån skillnad i effekterna beroende på om man har ADD eller ADHD. Men både rent praktiskt och på "insidan", vad brukar förbättras mer än det jag sett hittills?"


Jag får erkänna att jag inte är så bevandrad i mediciners påverkan när det gäller npf-svårigheter eftersom min dotter provat tre sorter, men inte märkt av några direkta förändringar annat än till de sämre när hon provat medicin, men de två bitar som du beskriver att du känner av "ilandet i kroppen som inte är lika intensivt" och att du har lättare att koncentrera dig är två av de typiska bitar som man ser kan förbättras med medicinering. Ilandet kan också beskrivas som rastlöshet eller att allt går i "tusen knyck i hjärnan så inget hinns med". När man får hjälp med just de två bitar du beskriver så har hjärnan och därmed "självet" plötsligt tid och resurser att göra annat och det är ju det medicineringen är till för. Att ge personen med npf-svårigheter större tillgång till allt annat en människa "äger". 


Ibland ser man inga positiva effekter och ibland tar biverkningarna en så stor del att man inte klarar av att medicinera, men så som du beskriver de positiva bitarna du fått av medicinen låter det som om du är på rätt väg. 


Malene


Om du som läser här har erfarenhet, bra eller dåliga av mediciner kring npf-diagnoser så får du mer än gärna fylla på och beskriva vilka skillnader bra/dåliga du upplevt att din/dina medicin/mediciner!

söndag 17 juni 2012

Om alla måsten

Imorse vaknade vår lilla övanattande gäst tjugo över sex. Vid åtta kände jag att jag måste gå upp och ta hand om Lillagubben och hans gäst. Sen dess har dagen liksom rullat på, som man brukar säga. Många "måsten" som har avverkats, så som hunpromenad, gräsklippning, hönsutfordring och städning, kantklippning, jordgubssplantsrensning, lunchlagande, aeroibctränande och fläderblomssaftsgörande.

Sedan jag flyttade till hus för drygt tio år sedan har jag varit extremt duktig på att skaffa mig arbete...

Alla träd som planterats och rabatter som skapats. Det var ju kul att göra dem ju, men nu när jag går här så slår det mig att jag faktiskt skapat massor av saker som gör mig stressad när jag inte hinner med dem. Måste skaffa en taktik för att slippa ur fällan "måste" när det gäller trädgården, tror jag.

Kanske skulle jag börja utgå ifrån vad jag gillar att göra, som fläderblomssaft och försöka få andra (läs maken) att göra sådant jag inte gillar, typ kantklippning och ogräsrensning. Alternativt (eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få maken att börja rensa ogräs eftersom han ju faktiskt aldrig bett om ett jordgubbsland, även om han äter jordgubbarna som kommer därifrån) att nöja mig med det som finns och kanske acceptera att kanterna är lite oklippta ibland...

Sommarloooooov!

Nä, nu skall här lagas middag och sedan blir det nog lite rabarbergpajslagande eller något annat, innan hundarna och hönorna skall ha sitt igen...

Strategier för att klara vardagen är viktiga, men kanske är det viktigaste att komma ihåg när man tror att man har så mycket man "måste" göra att det enda måstet du egentligen har på dig, sedan du en gång föddes till denna jord - är att du en dag måste dö.

Vet inte om det var så vidare värst positivt det här inlägget, men jag är i alla fall glad att det är sommarlov fast regnet öser ner här i Göteborg.  Imorgon tänker jag svara på alla (två!) frågor som kom efter mitt förra inlägg!

lördag 16 juni 2012

Funderingar och frågor

Det dimper ner många frågor och funderingar i min mejlbox. Jag försöker svara tillbaka till er som skriver även om det inte blir riktigt så uttömmande som jag skulle vilja alla gånger.

Idag har jag kramp i fingrar och hjärna. Kanske för att livet är så enkelt just idag?

Jag gör det lite lätt för mig idag och lägger ihop de två delarna. Frågelåda och skrivkramp...

Förmodligen har du som läser här idag lust att hjälpa mig. Förmodligen har du en tanke, en fundering, en fråga, ett knep, en idé, ett svar - som du vill lufta här? Jag har haft frågor som gäller syskon och elever och skolor och medicin och utredningar och diagnoser och "hur orkar man" i min mejlbox senaste tiden, men det är bara en liten bråkdel av alla frågor som kommer in och som finns - ibland känns det som om ämnet är oändligt.

Om du har svårt att skicka kommentaren så kopiera den och skicka den till min mejlbox istället så lägger jag ut den här också.

Om du inte har någon fråga eller någon idé eller något svar så får du gärna trycka på en av knapparna nedan där det står "kul, intressant, oj" för då har vi ju liksom kommunicerat ändå och jag tror det är det jag är ute efter idag. Att kommunicera med dig som läser min blogg.

Nu blir det skogspromenad för Lillagubben, Molly, Pocka och mig!

fredag 15 juni 2012

Hur?

Hur förklarar man att det finns en stor skillnad mellan "jag har nästan inga kompisar!" och "jag vet inte hur jag skall göra för att få och behålla kompisar?". För människor som inte har erfarenhet av hur det är att vara utestängd från personer i sin egen ålder för att man inte har förmågan att interagera på det sätt de andra förväntar att man ska göra, (alltså inte för att de andra tjejerna är dumma på något sätt egentligen) är det nog nästan omöjligt att se skillnaden mellan tjejen längst till vänster och resten av tjejerna på bilden. Men det är en stor, stor skillnad...


För fast man vill tillhöra gruppen tjejer som står och pratar och kramas, snälla, gulliga tjejer, så gör man det inte. Man vill ta sig in i den där gruppen av kramande tjejer, men man vet bara inte hur man skall göra. Man väntar och hoppas att någon visar hur man skall göra. Man hoppas att någon kommer fram och ger bort en kram. För själv vet man inte hur man skall göra. Så kommer tjejerna och kramas, en efter en. Då är livet härligt att leva!

För övrigt fick jag en himla rolig och speciell förfrågan idag. En mamma som ville ge sitt barns gamla skola en present för att de försökt hjälpa hennes barn - en föreläsning av mig. Jag blev oerhört glad och hedrad. Det tycker jag är att tänka mycket "utanför lådan" och jag som älskar när man tänker just alternativt och utanför det fyrkantiga. . Jag sa klart jaaaa!

torsdag 14 juni 2012

Den som har - skola mer få...

... eller; "jag är inte bitter".

Skolavslutning igår och jag måste säga att jag inte förstår upplägget med att dela ut priser till de två, tjej och kille, som fått högst betyg i klassen. Alltså, de vet väl redan att de är j-ligt bra, eller! Jag fick inte högst betyg av alla i min klass, men jag var en av dem som hade bland de högre betygen när jag gick ut nian. Jag visste redan det. Jag var väldigt nöjd med mig själv, men det är klart, det hade kanske varit extra gott att få visa hela skolan och alla andra elevers föräldrar hur bra jag var...

Nej, jag förstår det inte varför man skall ge åt dem som redan har. De har ju sin motor och sitt fokus, de behöver inte mer uppmärksamhet än någon annan egentligen. Många andra sitter med betyg där inte alla ämnen är godkända. De behöver lite uppmärksamhet, kan jag tycka.

Varför inte ha pris som heter typ; "bästa utvecklingen", "härlig personlighet" eller något sådant, eller varför inte bara lägga ner "skiten" för det där att skolan pekar ut bästa elever, bästa estet elev, "klassföreståndarens val" och priser till idrottselever som tagit pris på något skol-DM - de vet ju redan att de är bra - finns det inget pedagogiskt värde i. Det kan fotbollsklubbar och liknande få hålla på med, men en skola som har värdegrund att alla är lika värda etc, kan hoppa över det.

Är jag bitter? Kanske.
Hade jag skrivit detta även om min dotter var den flickan i klassen som fick högst betyg? Hoppas det.

Annars var avslutningen fin på alla vis, med mycket sång och lite tal.
Nu skolavlutning för Lillagubben och sedan blir det Liseberg för den här familjen.
Ha en skön dag!

onsdag 13 juni 2012

Här är kul att sitta!

Klockan är över nio. Nio skulle D vara i skolan för att tömma och städa ur sitt skåp. Jag har påmint och påmint och påmint. Jag har frågat om hon är klar och påpekat att "nu är det dags". När vi står där i köket, klockan är fem över nio, då och just då väljer D att krypa ner till vår ena hund för att gosa med henne.

- Vad tänker du nu när du sätter dig ner? Tänker du "nu måste jag skynda mig till skolan för nu är jag sen?" eller tänker du  "här var mysigt att sitta?", frågar jag.

- "Här var mysigt att sitta", svarar hon, med ett brett leende.

Som om jag inte redan visste det...:)

Resten av livet

Idag slutar min stora, lilla tjej nian och det är med blandade känslor jag följer henne och delar av släkten till avslutningsceremonin ikväll.

Å ena sidan är kampen över nu.

Å andra sidan har kampen precis börjat.

Hur då, menar jag?

Grundskolan har varit en daglig kamp för oss, även om vi haft dagar då allt fungerat. Nu är det över. Nu väntar resten av livet. Vi lyfter på locket och kikar. Det är spännande, men skrämmer en aning. Allt som inte fungerar nu, som förmodligen kommer att vara svårt imorgon och om tre år också, vem skall ha fördragsamhet med det när hon blir vuxen. Å andra sidan har hon så många fantastiska egenskaper som kommer att göra att allt kommer att bli jättebra. Blandade känslor, som sagt...

Min dotter då hon slutade ettan för nio år sedan...
Tio år senare. Tiden går...

Hur känner du för sommarlovet?

tisdag 12 juni 2012

SOAS

När man hamnar i lägen där man reagerar stark mot något (vare sig man har barn med npf-svårigheter och/eller man själv har svårigheter i området så händer saker man reagerar på varje dag och/eller man bara är en människa...) kan det vara bra att ha något att "hålla sig till". Inom KBT finns en strategi som kan se något olika ut i förkortningen men som går ut på följande (när du t ex får höra något som gör att du känner dig ifrågasatt, anklagad eller ledsen t ex "adhd har väl alla nu för tiden", precis som det jag beskrev i gårdagens inlägg):

S - Stanna upp
O - Observera
A - Acceptera
S - Släpp eller Stopp

När du får höra något du inte håller med om. När du råkar ut för något i trafiken eller något annat där din kropp och hjärnan reagerar momentant, så reagerar du med reptilhjärnan. Amygdala drar i gång. Hjärnan är programerad att göra så sedan vi levde på stäppen och klarade oss om vi var duktiga på att reagera snabbt mot fara. Numera är just den biten av vår hjärna inte så ofta nödvändig - men den gör att vi ofta reagerar snabbt och kanske inte så eftertänksamt. Barn har ju ofta svårt att tänka innan de gör något och kanske framförallt barn med npf-svårigheter - att man reagerar innan man hinner tänka. Det kan det vara bra att träna på SOAS både som vuxen men gärna med sitt barn.

Jag använder mig numera väldigt mycket av SOAS och det gör att det blir lättare att förstå vad det var som hände även efteråt. Att titta på något man reagerat för och fundera på om man kunde göra det på något annat sätt är värdefullt när man skall träna sig i att reagera lite långsammare. Förr fanns ett uttryck som heter "att sova på saken". Det kanske inte behöver gå en hel natt, men vi skulle ha nytta av om vi kunde stanna upp en stund och fundera på saken i alla fall.

Alltså:
Stanna - stanna upp i situationen
Observera - observera vad som händer, vad som sägs, vad du tänker, hur du känner.
Acceptera (kanske den svåraste delen men väldigt viktigt att försöka göra) - acceptera det du inte kan påverka.
Släpp/Stopp - nu kan du släppa det som hände eller sätta ner foten, när du fått en liten stund på dig att fundera på vad som är mest lägligt att göra.

Jag lägger ut två länkar till höstens föreläsningar. Föreläsningarna heter "Att lyckas med alla barn" (som fokuserar mindre på diagnoser och mer på vad man kan göra för att hjälpa alla barn) och "Den borttappade diagnosen" (där jag pratar mer om just de tysta och osynliga barnen med bland annat add) och du får jättegärna hjälpa mig att sprida informationen. Imorgon höjer man biljettpriserna till föreläsningarna, förresten.

måndag 11 juni 2012

Att välja striderna

Min mamma hade 70-års kalas igår. Det blev mycket serverande och det blev mycket diskplockande och det blev också mycket pratande med människor som jag känt hela livet, men som jag inte träffat på länge och så var det ju dem jag inte träffat sedan 60-års kalaset, eller aldrig träffat tidigare.

Några av dem jag aldrig träffat förr frågade, som man ju brukar fråga, vad jag jobbar med. Jag har alltid så svårt för att svara på det. Det brukar bli;

- Jag är lärare och journalist, men jag jobbar framförallt med att informera och föreläsa om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag hann inte säga klart meningen och berätta om min kbt-utbildning förrän sällskapet ville ställa frågor. Var det adhd jag menade då, vad gjorde jag då när jag föreläste? Sedan kom de vanliga frågorna. De frågorna som är hämtade ur medias belysning av adhd. Jag känner bland annat igen dem från "Debatt" som ju gick i mitten av maj. ("Debatt" kan du se här. Scrolla fram till drygt halva programmet så kan du, om du inte redan sett, se delen om adhd). De vanliga frågorna som människor som inte känner till hur det är, frågor...

- Nu för tiden har jag var och varannan människa adhd, är inte det konstigt?
- Ja, och jag har hört att det beror väldigt mycket på kosten!

Då valde jag bort. Jag valde bort att förklara och argumentera. Ibland måste man göra det, precis som Ross Greene skriver i sin viktiga bok "Explosiva barn" (som också skrivit boken "Vilse i skolan" som också är en väldigt bra bok) om barn som har lätt för att explodera. Man kan växla ner, skriver han och man kan välja bort strider. Man kan prata om annat och man kan gå vidare. Det måste man göra ibland. Annars går man till slut sönder...

Jag valde bort. Jag sa att det ämnet är så stort så det hinner vi inte avhandla här. Sedan pratade jag om annat, gick iväg med några urdruckna kaffekoppar. När jag kom in i rummet lite senare satt de fortfarande och pratade om adhd. Jag valde bort igen.

Trött Malene efter trevligt 70-års kalas...


Det måste man göra för att orka. Hur gör du?

söndag 10 juni 2012

Den ofrivilliga ensamheten

För barn och ungdomar med npf är det inte alltid lätt att få och behålla vänner. När min dotter började på sexårsverksamheten, ny i gruppen blev just den delen så tydlig för mig. Varje eftermiddag när jag hämtade henne satt hon själv i ett hörn och lekte med plastdjur medan de andra barnen lekte två och två eller i grupp. Det gjorde ont i mammahjärtat och det var något jag inte sett tidigare när hon gick på dagis. Jag tog upp det jag såg med min dotters förskollärare, att hon var osynlig i gruppen, en tapet på väggen, utan vänner i klassen. Aldrig eller väldigt sällan hade vi klasskamrater med hem på eftermiddagen. Fröknarna, som var väldigt snälla fröknar, men som inte såg det jag såg, svarade;

- Din dotter är ett barn som vill vara ensam.

Det där förstod jag inte då och jag förstår det inte nu heller för ingen vill väl vara ensam, eller? En del har större behov av att få vara ensamma, tanka kraft, vila, göra egna saker - än andra, men alla vill tillhöra. Alla vill ha vänner, alla vill ha någon att luta sig mot, att skratta med, att spegla sig i.
Min dotter var ensam på sexårsverksamheten. Med hjälp av knep som att prata högt om att baka bullar när vi kom hem, eller om att åka på utflykter så lyckades jag ibland få något barn att följa med min dotter, men ofta var det inte.

Ett par år hade hon sedan kompisar i klassen hon gick. Till och från har hon fått någon vän under årens lopp, men ofta, ofta har hon fått kämpa ensam i klassen, mot andra, för sig själv. Hemma har hon haft vänner, yngre grannbarn, yngre kusiner och våra vänners barn. Det brukar alltid sluta med att hon blir lämnad. Ju äldre hon blir, ju oftare känns den där ensamheten besvärande.

Numera drar ungdomar i hennes ålder förbi utanför vårt hus. På väg någonstans. I grupp. Fnittrande, skrattande, puttande, pratande, ropande. De tillhör. De duger. De har varandra.

Min tjej sitter här hemma hos oss. Hon har fortfarande en kompis kvar i samma ålder. De har känt varandra i många år och den tjejen är nog mycket viktigare än någon av oss förstår. Min dotter har också tjejgruppen på Ågrenska. Hon har en ung tjej som är hennes kontaktperson som hon träffar. En kusin. Det är allt.

För det mesta sitter hon här hemma. Ibland behöver hon bara få vara hemma, vill vara ensam, men mycket av tiden hon är ensam är det den ofrivilliga ensamheten som drabbar henne. Ingen ringer hit. Hon ringer tjejer ibland. Tjejer som är ett par eller några år yngre. Flera av dem tackar nej till att vara med henne - fast de är yngre.

Det gör ont i mammahjärtat. Jag ser och hör att hon vill ha vänner. Hon vill tillhöra en grupp, eller åtminstone ha en vän att göra saker med, att skratta med, att, fnissa med, att prata med, att skvallra med, att spegla sig i, men det är sällan det fungerar.

Jag fortsätter att vara mamman som hittar på roliga saker, som är extra snäll, som bjuder på saker för jag vet att det är ett sätt att bjuda in barn som kan vara vänner. Men det räcker ofta inte längre.

"- Din dotter är ett barn som vill vara ensam."

Pyttsan heller, men hon kan inte ha vänner som de andra barnen i hennes ålder har. Barn och ungdomar med npf-svårigheter har ofta svårt med just den biten som är så oerhört viktig för oss sociala varelser - människan. Hur går det sedan när hon skall ut i världen själv? Jag tror att vi vuxna måste lära "de andra barnen"/"majoritetsbarnen" som har lätt att vara med andra, som knyter kontakter här och där, som lämnar sina vänner eller som blir lämnade - att också ta med och acceptera de barn som har svårt med det där. Hur skall vi annars kunna hjälpa de som ofta eller alltid är ensamma?  

Känner du igen dig, som barnet, eller som föräldern? Hur gör du?

lördag 9 juni 2012

Konstigt tycker jag


Man säger att min dotter har svårt att sätta sig in i andra människors tankar, svårt med empati. Ändå är det de andra, de utan diagnoser som delar ut priser på festen hon går på, där man hissar och dissar enskilda individer i min dotters skola. Är inte det, att dissa någon offentligt, väldigt oempatiskt? Min dotter, var lite ledsen för just den detaljen när hon kom hem från festen i förrgår, hon som, enligt oss andra utan diagnoser, har svårt att sätta sig in i andra människors behov...

Det är konstigt också att det var de barnen som inte har diagnoser som mobbade min dotter. De som sägs äga empati och som har lätt att sätta sig in i andra människors tankar mobbade den som inte har det. Det är konstigt tycker jag. 

Kanske är det så att skillnaden är att de andra ungdomarna vet när man kan vara dum, när man kan dissa eller mobba utan att någon ser det. Kanske är det egentligen det som är skillnaden. Man väljer sina tillfällen, för man vet när man kan vara elak, medan en person med adhd/autism inte kan läsa av, men vet vad som är rätt och fel och håller sig till det?

Konstigt är det i alla fall, tycker jag. Vad tycker du?

fredag 8 juni 2012

Allt gick bra

Vill egentligen bara säga det, att allt gick bra igår. Vad mer kan en mamma begära...:) Eftersom det inte blev något vidare långt inlägg här idag, så kan jag rekommendera er som inte läst inlägget jag skrev igår kväll (här nedan) när jag väntade på att åka och hämta dottern, att läsa det. Tack för alla fina och snälla "hejarrop" på facebook igår, förresten:)

Fin och koncentrerad Dotter , som är väldigt olik sig själv på den här bilden, kikar en sista gång i spegeln... En trött flicka viskade i mitt öra "jag är så stolt över mig själv, att jag vågade stanna kvar på middagen och att jag vågade stanna kvar och dansa"...

torsdag 7 juni 2012

Npf-diagnos - till nytta för vem?

Jag och maken väntar på att klockan skall bli efter tolv då vi skall hämta Dottern efter hennes avslutningsbal. Vi är spända, men förhoppningsfulla att kvällen varit roligt för henne. Vi har ännu inte "ta i trä" fått något sms eller meddelande som tyder på något annat.

Dottern fick hjälp av sin fina, fina vän att sminka sig inför kvällens bal... 

Under tiden vi väntar så tänkte jag berätta om tankarna jag fick efter en föreläsning jag var på för ett tag sedan. Föreläsningen handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Jag pratar ganska mycket ur ett personligt perspektiv. Den här föreläsaren pratade ur ett neutralt, proffessionellt perspektiv. Det var, som sagt, en riktigt intressant föreläsning. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser. 
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet för omgivningen, för behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor i den tiden av vårt liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Vi måste se till att barn får utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 
Man pratade också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 
Diagnosen är till för den som har svårigheter, för att hitta sina lättheter och få förståelse, acceptera och slippa skulden det innebär att ha svårigheter som inte är riktigt "okej" att ha i vårt samhälle idag. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. Barn (och vuxna) med npf är en tillgång till samhället som när de får tillträde till sina lättheter, kan använda sina tillgångar. Tillgångar som få av oss andra har...

På väg mot balen och nu är det bara att vänta...

Om adhd, Luther och skuld

Min hjärna har "kokat soppa" som jag kokat och kokat - ner till en liten, liten klick reducerad sås. Soppan som blev sås handlar om adhd och skuld. 
Vi i vårt samhälle är uppfostrade med Luther. Luther som sitter på vår axel, som följer oss överallt och talar om när vi gjort fel. Som ser till att vi tar vår skuld... 
Man skall ta på sig skulden om man har gjort något. Om något blir fel, mååååste vi hitta syndabocken. Vems är felet? Leta efter den "svarta lådan" och ta reda på vems felet är. Okej, ditt! Ta på dig skulden!!!
När det gäller de frågorna som rör adhd ( och till viss del även autism, även om den diagnosen tack och lov gått från att vara en "sjukdom" barn fått som hade mammor som var väldigt känslokalla, till att vara en funktionsnedsättning som man föds med...) så finns det ingen svart låda att ta till. Visst, det finns de barn som fått en sådan "dålig" uppväxt att mycket blivit så fel att man, fast man inte har några biologiska svårigheter inom adhd-området så kan man verka som om man har det. 
Jag vänder på det och tänker att om jag varit en förälder som inte varit kapabel att hjälpa min dotter, så hade hon haft en mycket svårare uppväxt än vad hon har nu - trots sin funktionsnedsättning. 
Adhd är ju en i ganska hög grad ärftlig funktionsnedsättning, vilket innebär att många barn och vuxna själva är barn till människor med npf. Det visste man inte förr. Då la man skulden på människor som gjorde sitt bästa, fast det aldrig blev bra ändå. Nu börjar man bli bättre på att hitta och på att förstå att människor som ständigt misslyckas, faktiskt inte gör det för att det är kul att misslyckas, utan för att det är så förbannat svårt för dem att lyckas. Även om vi är långt ifrån den förståelse vi behöver få. 
Vems skulden är tycker jag är ointressant. Jag tänker att om jag ser en människa - barn, ungdom, vuxen - som har svårt att få till vardagen, som sällan lyckas - att jag behöver hjälpa den. Inte lägga skuld på den, inte stjälpa den. Jag hoppas att samhället är på väg åt det hållet. Att förståelsen ökar att vi kan släppa skuldmentaliteten, borsta "Luther" av axeln och hjälpa dem som har det svårt. 
Jag vet inte om vi är på väg dit, men jag hoppas. Jag hoppas att vi kan fokusera på att hitta svårigheter och utredning/diagnos är ett sätt att hitta och hjälpa människor som har det svårt, att slippa skulden, att slippa skammen, att hitta strategier. Jag hoppas vi kommer dit att alla människor får chansen att lyckas utifrån var de är.
Artisten "Petter" har förstått att han har adhd. Han kommer till ro i det, att allt som varit svårt för honom, till stor del beror på hans hjärna som är "ett kryddmått" annorlunda än "majoritetshjärnan". Han har också haft tillgångar som väldigt få människor har. De har hjälpt honom att bli en fantastisk artist, älskad av många. Alla har inte så stora tillgångar, men alla borde få växa i sina lättheter och bli lyckliga människor. 
Det hoppas jag!

onsdag 6 juni 2012

Tack och grattis

Ibland, som igår, får jag mejl eller kommentarer från människor som har läst mina böcker. De som hör av sig har ofta läst min första bok och ofta har de själva en diagnos inom det neuropsykiatriska området, eller så har de en dotter, en son, ett barnbarn, en pappa, en mamma som har det.
När jag skrev den där texten, som så småningom blev en bok, så gjorde jag det för att överleva. För att ta mig igenom en sorg som var seg som klister. För att orka möta de människor som kränkt min dotter, mig och min familj så länge. Som skadat oss så mycket.
När jag hör människor som har fått ut något av att läsa min bok, min terapi, min räddning så blir jag så oerhört glad, stolt och rörd över att jag har kunnat hjälpa någon annan, med mina erfarenheter. Tack vare boken har jag kunnat sträcka på ryggen igen. Ibland träffar jag de människorna som skadadade oss. Numera viker jag inte undan längre, jag tittar inte bort, jag sjunker inte ihop med axlarna.
Numera tittar jag på dem när jag rakryggad går emot dem. Ibland, när jag känner för det, hälsar jag, men ibland väljer jag också att inte hälsa. Händelserna då och nya händelser nu, påverkar oss fortfarande. Boken har hjälp mig och hjälper mig fortfarande att må bra.
Så tack till dig som läser och som hör av dig. Det betyder så oerhört mycket för mig. Japp, jag ville egentligen bara säga det. Det känns bra på något sätt, även om jag blev lite väl gråtmild i det här inlägget. För det är så jag känner.
För övrigt ville jag egentligen bara önska er alla en skön nationaldag, var ni en befinner er, kanske på ert lantställe, eller i stan i er lägenhet, eller på en båt, på en klippa, eller som min polska vän - i slottskogen för att välkomnas som svensk. (Gratttis E och alla andra svenskar!)
Här i Göteborg skiner solen över mig och över henne.

tisdag 5 juni 2012

Fäääääärdig!

Nu är kbt-utbildningen slut. Dikterna är lästa (jag läste mitt förord till Mika från min bok "Är jag normal, mamma?" för gruppen, vilket resulterade i en och annan tår..). Sångerna är spelade (Barbro Hörberg, lyssna här). Betygen är utdelade och jordgubbstårtan, den slank ner den också.



Här är bilden på mig och mina klasskamrater och två av alla lärare vi träffat det senaste året. Nu är det sommarlov, i alla fall från skola...





Förordet till min bok;


Till Mika

Du låg i min famn. Ny i världen var du. Jag tänkte, jag gör det ingen, förlossningens smärtor, samma kväll. Bara jag får uppleva just denna stund med dig.

Med skrynklig näsa tittade du på mig. Liv som funnits på jorden i miljoner år speglades i dina kloka, mörka ögon.

Händerna så små och så fina. Handlovarna minns jag. De var rosa och vackra - och din hals.

Jorden slutade snurra en stund den natten, allt var oviktigt - och ofantligt viktigt.

Några år for livet illa med dig Mika, men för ett tag sedan vände det. Utredningen var klar, skolan fungerade och mobbningen var äntligen stoppad.

Bara så du vet Mika, du är normalt klyftig, men onormalt rolig, busig och skojig. Normalt glad och numera bara normalt ledsen. Du är ofta lycklig. Jag med när jag ser din livsglädje.

Det här skall gå bra nu Mika!

Du är unik.

Glöm aldrig det, älskling!

Mamma
December 2007

(En och annan liter vatten har runnit under broarna sedan jag skrev detta. Allt blev inte så lätt som jag hoppades på när jag skrev den här texten, men det skall jag och min dotter berätta om i ett annat forum).

måndag 4 juni 2012

Om "vi" och om "dem" och om vad det gör mot oss.

Imorgon är jag klar med min kbt-utbildning så nu tänkte jag börja jobba mer med kbt-samtal. Är du, som läser här i behov av samtal kring saker som är svåra i din vardag? Är du förälder till ett barn med npf-svårigheter, eller har du själv liknande svårigheter? Är du lärare/skola med elev/elever som har svårigheter i det neuropsykiatriska området?

Hör av dig till mig på min mejl; malene.larssen@aduct.com så berättar jag mer.

Jag läste GP igår. Jag fastnade för berättelserna och rapporteringen av de narkolepsidrabbade. Jag har skrivit om skillnader och likheter mellan npf och narkolepsi tidigare. Idag tänkte jag bara nämna något som jag kom att tänka när jag läste artiklarna om narkolepsi - nämligen skillnaden i hur media skriver om de två ganska lika, men ändå olika diagnoserna.

Det handlar om "vi" och det handlar om "dem" väldigt ofta. När media berättar om narkolepsidrabbade och beskriver deras svårigheter så gör man det i kontexten "vi" - alltså, "vi alla kunde ha drabbats av detta och det är därför inte ingens fel, men det är väldigt synd om de som drabbats" (vilket det ju är).

När man berättar om adhd och då framförallt i artiklar som ifrågasätter och som letar andra förklaringsmodeller än att man har en funktionsnedsättning, så gör man det i kontexten "de" - alltså, "de andra, konstiga, som inte är som vi, de som inte hade haft några svårigheter om de bara gjort si eller så".

När man inte är medveten om det som läsare och som journalist så blir naturligtvis allt väldigt snedvridet, fast det ju faktiskt är två liknande svårigheter som ställer till det väldigt mycket i vardagen för de drabbade. Det är orättvist, det gör att människor med npf kommer att fortsätta att vara utestängda och oaccepterade från övriga samhället, medan narkolepsidrabbade (vill understryka att jag inte försöker bortförklara allt det jobbiga de kämpar mot varje dag när jag skriver detta) har en viss fördel eftersom de inte blir ifrågasatta av media och därmed får oerhört mycket mer förståelse.

Det är viktigt och intressant att ta upp och titta mer på på/jämföra de olika diagnoserna. Kan man dra lärdom av detta? Kan npf-familjen på något sätt få "åka med på tåget" och därmed bli mer accepterade än nu?

Jag skall skriva mer om detta snart, men just nu nöjer jag mig eftersom jag måste gå och lägga mig.

God natt, syns imorgon.

Allt blir inte som man tänkte sig...

Förr, innan barnen dök upp i mitt liv (känns som en evighet sedan fast det bara är 17 år) var jag väldigt säker på hur allt i mitt liv skulle bli och hur man uppfostrar barn.

Punkt, med utropstecken efter...

Mina barn skulle bli riktiga friluftsmänniskor och aldrig sitta inne. De skulle inte få spela tv-spel och se på film bara när vi gick på bio. En timme, högst skulle de få se på tv och då skulle det vara "Bollibompa", högkvalitativt barnprogram som skulle avhandlas.

Godis skulle de få äta - PÅ LÖRDAGAR, när jag såg ett barn äta klubba någon annan dag än lördag så fnös jag tyst åt det och tänkte ´"hur kan man ge barnen något med socker när det inte är lördag!". Mina barn, de skulle minsann inte äta godis. Jo, kanske en tablettask på lördagar.

För 17 år sedan hade jag många åsikter om barnuppfostran, hur barn skulle vara och hur föräldrar skulle bete sig. Att barn blev som sina föräldrar och barn som inte kunde "uppföra sig" hade föräldrar som inte var något vidare bra föräldrar...

Så slog bomben ner. Första barnet föddes och jag blev mamma och herregud vad annorlunda allt blev. Sedan kom de två bonusbarn in i livet och inte allt för lång tid efter det dök vår plutt (som snart är tio år) upp, herregud, herreguuuuuud var livet blev annorlunda.

Nu sitter barnen och spelar tv-spel med kompisar, medans jag sitter här och BLOGGAR, va, vilken förälder jag är! (Samlar energi, kallar jag det för när jag bloggar...). 

Ibland känns det som om jag får slå knut på mig själv för att få ungarna bort från tv´n. Dataspel smyger de iväg och spelar så fort jag inte har koll på  dem och idag käkade sonen choklad - MITT PÅ BLANKA SÖNDAGEN! Och om jag föreslår en lång promenad (ja, eller bara en halvlång också) med hundarna så tittar de frågande på mig och fnyser på näsan, "skall det verkligen vara nödvändigt, vi kan ju sätta oss i uterummet och andas frisk luft, typ".

Ja, livet blir inte som man tänkt sig, men ibland när jag vänder på det och tittar på det snett utifrån så känns det faktiskt som om det blev bättre än jag tänkte mig.
För inte har man någon aning, innan de kommer, hur underbara, härliga upplevelser man får och hur underbara, härliga känslor man får för sina barn!

Du får gärna trycka på knappen "kul" om du tycker att du känner igen dig i min beskrivning...

söndag 3 juni 2012

Hemmma igen

Efter ett dygn av husbilsåkande (det blev lite längre än planerat på grund av ett mindre missöde, som inte är värt att nämnas här mer) är vi nu hemma hos barn, hundar och hönor. Här kommer bilderna som jag lovade; 

Min vän, Maria som nyss varit på reportageresa till Madagaskar hade ordnat en fantatstisk fest, med god mat, härliga uppträdanden och underbara gäster... 




Ja, så hade vi, på grund av missödet, några fler timmar att umgås i Skåne. Då åkte vi till ett fint vandrarhem, från 1700-talet och kikade lite. Husbilen var fin, men väääääldigt kall eftersom vi aldrig startade någon värmare i bilen...

Hörs imorgon igen. Då lovar jag skriva något mer intressant...

lördag 2 juni 2012

Aldrig i livet...

Idag blir det inget inlägg - mer än att idag skall jag göra något som jag aldrig gjort i mitt, snart 45-åriga liv. Förutom att vi skall på ett kalas nere i skåne så skall jag och maken också bli "husbilsägare" för ett dygn. Vi hittade inget övernattningsalternativ (eftersom vi, som vanligt var lite sent ute) så då kom idén om att hyra husbil upp..

Lovar så klart att lägga upp bilder över äventyret - imorgon.

Ha en skön helg allihopa!

fredag 1 juni 2012

Egoisternas tidsålder

Jag har snöat in lite på det här med att förstå och acceptera andra, kanske, eller förmodligen, skall jag säga, för att jag ser hur viktigt det är för min dotter att man förstår och accepterar henne för den hon är.
Så nu mina vänner är det dags att föreläsare runt om i Sverige börjar prata om att förstå (och i vissa fall förlåta) andra runt omkring oss. Det finns fullt av föreläsare som mässar "förstå dig själv", "lär känna dig själv", "du är bra som du är" och så vidare och så vidare i all oändlighet. Men jag tycker att vi svenskar i allmänhet ofta nästan är FÖR bra på att tycka om oss själva och vår egen familj. Vi är för egoistiska, för självcentrerade helt enkelt.

Men vem skulle gå på en föreläsning som heter "förstå andra", "uppskatta andra och acceptera dem som de är"? Nej de drar inte någon storpublik, för det känns inte intressant.

Är det inte för sorgligt, att vi inte är intresserade av att förstå och acceptera andra, bara oss själva?

Nu, idag är det hög tid att vända trenden och börja tänka "förstå andra så förstår jag mig själv", "acceptera andra så accepterar jag mig själv", "förlåt andra så förlåter jag mig själv".

Jag försöker förstå andra, inte bara min dotter, försöker förlåta andra, bland annat de som varit dumma mot min dotter och acceptera andra, de som har andra värderingar, annan tro, annan sexuell läggning, annan hudfärg, ögonfärg, utbildning, bil, uppfostringsmetoder (och så vidare i all oändlighet) för då blir jag bättre på att acceptera mig själv också, tror jag.

Ja, jag vet, jag låter som min man meschersmitten när han pratar om mat, och jag vet, jag är inte bättre än någon annan, jag har fördomar om andra och har åsikter om än det ena och än det andra, men man måste ju börja försöka, börja ändra sitt tänkande, för annars kan man aldrig förändra.

Så fortsätter man tänka på att döma mindre, acceptera mer och så misslyckas man i sitt tänk lite mer sällan och så fortsätter man att försöka och vips har vi fått ett mer accepterande och snällare samhälle.

Så du, nästa gång du läser om en föreläsning som vill att du skall "säg ja till dig själv" eller något i den stilen, så går du bara vidare, och stannar inte förrän du ser en föreläsning som handlar om andra vägen (läs ovanstående om du inte förstå vad jag menar).

Att förstå och acceptera varandra - vinner vi alla på i längden.

Dags att ta debatten vidare!


"För några veckor sedan släppte Socialstyrelsen en rapport som visar att barn, och då framförallt pojkar, löper större ”risk” att diagnostiseras med adhd ju senare på året de är födda. 

Det är en intressant rapport som är viktig att titta på och fundera över. Men kanske är det ännu viktigare att titta på vad rapporten väcker hos media och skribenter. Media spelar en mycket viktig roll i förståelsen av npf-svårigheter eftersom hur media väljer att vinkla och beskriva ett ämne i mångt och mycket påverkar vad människor förstår och accepterar av ämnet. Det media berättar om, hur de berättar - blir sanningen för allmänheten. 



Tyvärr är det så att för varje gång en rapport om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) så som adhd, add, autism och aspergers syndrom dyker upp, hamnar diskussionen alldeles för ofta kring frågor i området ”finns det, är det för många som diagnostiseras, tjänar inte läkemedelsbolagen på medicinerna (vilka mediciner tjänar INTE läkemdelsbolag på), är det inte bara för dem att skärpa sig”? Det i sin tur gör att människor som läser tidningar, hör och ser på radio och tv får en sanning som kanske inte är sann... 


Den här gången var inget undantag. 


Plösligt hade de flesta medier artiklar och ledare som mer eller mindre insinuerade att adhd bara är en ”hittepådiagnos" och alla de gamla frågorna ställdes åter igen.


Jag tycker att det är dags att ta debatten om adhd ur mögelskåpet nu . Det är dags att inse att människor med npf-svårigheter inte har svårt för saker för att det finns en viss sorts människor på vår jord som som råkar tycka att det är roligt att misslyckas... 



Det är dag att gå vidare nu. 


Vi måste sluta skuldbelägga och ifrågasätta människor som redan ligger ner. Vi måste börja prata om hur vi skall göra för att människor med npf-svårigheter skall få chans att utvecklas och lyckas – som alla andra."

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...