Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från augusti, 2011

Lovsång nummer två till dotterns skola

Det var ett tag sedan jag skrev om min dotter skola. Det beror framförallt på att det lätt blir missförstånd, människor har blivit ledsna. Jag vill också att min dotter skall bli mindre exponerad, därför skriver jag mindre om oss, min familj, dotterns skola.

Idag gör jag ett litet undantag (vilket jag kommer att fortsätta att göra ibland).

Mycket är svårt för vår dotter, men skolan hon går på gör så mycket för att underlätta. Visst, allt kan bli bättre, men det är så att skolans personal anstränger sig oerhört för att det skall bli bra. Alla har inte kunskapen omm add och det försvårar, men herregud vad man vill väl.

Igår eftermiddag pratade jag med en person från skolan, häromdagen ringe en lärare och ville prata eftersom läraren inte haft min dotter tidigare, förra veckan likaså... Specialpedagogerna hör av sig så gott som varje dag med olika saker, frågor, hejarop, information. Hela det där gänget gör att skolan, trots allt det jobbiga, fungerar någorlunda just nu. Kostförändringa…

Det är så lite som gör det ibland

Jag träffade en liten grupp människor igår. Jag pratade om svårigheter och lättheter vid npf-diagnoser, jag pratade om hur man kan möta och tänka kring människor som har svårigheter som inte syns, jag berättade om min familjs historia och om undersökningen jag gjort bland 300 föräldrar.

Bland de vuxna fanns en ung tjej. Hon var där med några familjemedlemmar.

- Hur går det sedan då, när man skall skaffa jobb och börja klara sig själv, frågade en nära anhörig till tjejen.

Vi pratade vidare.

Tjejen berättade att hon går på ett lärlingsprogram på gymnasiet. Hon gillar det hon utbildar sig till. Hon skulle kunna tänka sig att jobba som målare, det hon läser på gymnasiet. Det fungerar okej för henne, men det är en sak som gör att allt, som kunde varit bra, kraschar för henne. Hon har praktik varannan vecka. Den veckan förväntas eleverna hitta själva och ta sig själva till platsen där de skall måla. Där ungefär kraschar tjejens framtidsdrömmar.

- Du vet ju, säger hon och fortsätter, jag våg…

Adhd-medicin

Funderar över en liten sak så här på tisdag förmiddag. Många barn i Sverige har ju tyvärr fått Narkolepsi (även kallad "sömnsjukan") efter influensan/vaccinet förra året. Den sjukdomen är inte kontroversiell på samma sätt som npf-diagnoser är. Människor tror att en person som har fått diagnosen "Narkolepsi" av sin läkare - verkligen har det. Medicineringen för den sjukdomen är i stort sett det samma som för människor med adhd. Adhd är ju tyvärr fortfarande misstänkt av somliga människor som "en diagnos som inte finns, som bara sätts av läkare som vill tjäna pengar, som föräldrar tar till när de inte kan/orkar uppfostra sina barn" etc, etc.

Eftersom den medicinska behandlingen, som sagt, är ungefär den samma för människor som har adhd och för människor som har Narkolepsi så är då frågan:

Kommer det bli mer accepterat att ge människor medicin som innehåller små doser narkotikaklassade preparat? Den som lever får väl antagligen svar på det i sinom tid.

Förre…

Dags för läkarbesök

Idag är det dags för ett av alla läkarbesök dottern behöver gå på. För inte så länge Sedan pratade jag med en mamma på Lillagubbens skola. Vi kom in på sjukdomar eller något. Mamman sa att hennes familj inte varit på sjukhus sedan yngsta dottern föddes. Jag stod som en fågelholk, hakan till knäna, blanka ögon, "kan det vara så".

Det är ju så att det som finns närmast kring dig, det är det som blir din vardag, det som är "normalt". Annat som är på ett annat sätt, kanske till och med diametralt annorlunda känns väldigt främmande.

Tankar kring att höra hemma, vara utanför kommer jag bland annat att prata om ikväll då jag skall föreläsa för en anhöriggrupp i Lerum. Men först läkarbesök och lite annat.

Förresten angående "allergifri" mat. Jag fick en kommentar från en mamma som upplevt väldigt stora skillnader i sonens hyperaktivitet efter att han slutat äta gluten. Är ni fler som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!

Om "god uppfostran"

Jag rastade Molly efter lunchen. Molly är en lugn, enkel hund som har lätt för sig. Som har lätt för att bli omtyckt, som har lätt för att lyssna och som har lätt för att "göra rätt". Vår andra hund, Pocka, Mollys dotter, har inte lika lätt för sig. Ibland har hon nog snarare svårt för sig - att lyckas i andras ögon. Pocka är inte med för hon är hemma och håller lillmatte sällskap eftersom hon inte kom iväg till skolan i morse.

En man kommer fram till mig bäst Molly hittat en bra grästuva att kissa på.

- Bra ordning du har på hunden, så där skall det se ut, man märker att du har tränat den bra, säger han och ler mot mig.

- Jo, visst har vi tränat henne mycket, men hon har också så lätt för sig. Hennes dotter har inte alls lika lätt för sig, hon kan göra rätt tokiga saker, svarar jag med ett lika stort leende.

Mannen gillar inte riktigt svaret, det ser jag på honom. Han fortsätter snabbt samtalet. Förflyttar oss till hans familjs hund. Den är som vår hund säger han. Lätt a…

Ett av många missförstånd kring npf-diagnoser

En facebookgrupp jag är med i diskuterar den här artikeln. Artikeln som publicerades i februari berättar att en forskarundersökning pekar på att barn med adhd kan få lindrigare svårigheter om de äter allergifri mat. En grupp barn fick äta en diet bestående av ungefär 10 livsmedel som är minst allergena. En annan grupp fick äta som vanligt. Efter fem veckor av dietmat kunde man konstatera (i den här enda undersökningen kanske bäst att tillägga) att väldigt många av de barnen som fått 10 livsmedel att kalasa på under fem veckor så hade många "adhd-symtom" lindrats.

I resten av artikeln beskriver journalisten ett aktivitetscentrum för människor med npf där man är noga med att deltagarna får "nyttig" mat (vad nu det är, det ser nog lite olika ut i olika länder det där, jo jag vet egentligen, långsamma kolhydrater, fiberrik kost, sockerfri mat bland annat). Där kunde man konstatera att deras deltagare mår "mycket bättre" när de inte äter "makaroner och k…

En fråga om jämlikhet

Tänkte på en sak när jag och maken följde med sonen på "Sommarcupen", (just namnet kändes som ett hån när vi gick där i höstregnet som till slut till och med trängde sig in i mina vattentäta stövlar...) fotbollsturneringen i Mölndal igår. Fullt av ungar, pojkar och flickor, som kämpade i tusen fotbollsmatcher. Vid sidan av planerna var det traditionsenliga fikastånden med kaffe, bulle, korv och blandade godispåsar. Bredvid fikaståndet stod ett stånd till. Där sålde man matchställ från fotbollens superstjärnor i storlekar som passade barn i åldern 6 - 12 år (maken var sååå ledsen eftersom han först spetsat in sig på en Messi-tröja, men den var alltså lite för liten för honom). Lillagubben ville helst ha Zlatan, men han fick Messi....



Jag frågade om de hade några matchställ med de kvinnliga superstjärnorna, för tjejerna som spelade att köpa och identifiera sig med, typ Marta och Schelin, men se det hade de inte. Inte en enda matchtröja med en kvinnlig fotbollsspelares namn på.

Ingenting särskilt

Eftersom jag har en intention att skriva något i min blogg varje dag så gör jag det även idag, även om jag inte har något speciellt att tillföra. Igår vann Lillagubbens lag priset som schystaste lag efter fotbollscupen. Det priset tycker jag känns finare än första pris i själva tävlingen. En bloggvän har precis åkt härifrån. Vi har ätit gått, pratat mycket, skrattat något (för lite kanske egentligen), myst.

Resten av dagen skall jag göra INGENTING. Det är det bästa med att ha börjat arbeta igen, att ledigheten är så otroligt skön.

Ha en fortsatt skön söndag så hörs vi imorgon:)

Fotbollscup

Lillagubben skall spela fotbollscup hela dagen och regnet ööööser ner. Regnkläder på, tror jag...

Din skola kan gå kurs hos DO kring plan mot kränkande behandling

Även barn som inte blir fysiskt misshandlade, men kränkta genom utfrysning, menande blickar, bortvända ryggar har skolan skyldighet att hjälpa. Det visar en dom från Göteborgs hovrätt.

Utfrysning gör lika ont som fysiska kränkningar, säger Lars Arrhenius, Barn- och elevombudsmannen som förde en tolvårig elevs talan i hovrätten.

Nu kan din skola gå på kurs hos DO för att lära er mer om planering mot kränkande behandling och diskriminering. Läs mer här.

Barn med astma löper större risk att få adhd-symtom

Läs artikel om sambandet adhd-astma i SvD här. Mycket intressant, tycker jag. Min dotter har både astma och allergi förutom sin add-diagnos. Jag har funderat på sambandet (samsjukligheten) kring detta efter att ha hört många föräldrar berätta om sina barn efter föreläsningar. Ofta har de inte bara en adhd-diagnos, men också astma. Intressant, det här vill vi veta mer om, känner jag. Förutom astma finns ju redan kopplingar till fler sjukdomar där kopplingen finns adhd-annan diagnos eller sjukdom.

Apropå telefonsamtalet...

Jag fick en kommentar av Jonas, som förstod att jag var bekymrad och som undrade om personen i telefonen var beredd att lägga skulden på mig och min dotter om det inte fungerar. (Läs inlägget nedan detta om du inte redan gjort det, så förstår du).

Tänker att jag gärna vill skriva lite om tankarna kring möten mellan föräldrar och "professionella".

Ofta när man har de där samtalen, som man inte har om ens barn är helt vanliga "Tommy och Annika-barn". (Tommy och Annika-barn brukar jag benämna de barn som går genom skolan utan allt för ståra svårigheter, det är de barnen, även om alla barn är unika så klart, som vi har flest av i skolan, som det är flest av sedan i vuxenlivet också). Ofta när man har de där samtalen, så finns det en tendens att lärarna, lägerledarna, fritidspedagogerna etc möter informationen med "det kommer gå alla tiders", "inga problem". Men vad man egentligen borde göra är att ställa frågor om just det som föräldern berättar är…

Ett av många telefonsamtal

Jag blir uppring av en person som skall träffa min dotter det här året. Jag berättar lite om vad man bör tänka på, vad som är svårt och vad som är lätt för min dotter.

- Det kommer gå jäätebra, det här. Det brukar funka, så länge man inte går iväg eller surar, eller så, hör jag i luren.

Jag tänker "uppfinna hjulet ige, var det någon som pratade om och undrar hur många sådana här samtal jag haft de senaste 15 åren" och så krossar jag mina fingrar och hoppas att det den här gången skall fungera, flyta på så där fint som det kan göra.

Håller tummarna, det gör jag och jag vet, av erfarenhet att det behövs

En till om morgonrutiner

Att komma upp och iväg till skolan är ofta ett problem för familjer där det finns barn (och kanske vuxna) med någon form av npf-svårigheter. Hur gör man då för att få en någorlunda bra morgon? Går det?

Jag tror att det är svårt, ibland näst intill omöjligt att få till en bra morgon. Inte för att barnet och föräldrarna tycker att det är roligt att ha en kaosmorgon, men för att det är så många delar som påverkar morgonen för oss. Med inspiration från Ross Greenes föreläsning skall jag försöka beskriva hur jag tänker om hur man kan lösa, eller i alla fall minska "morgonkaoset".

Första steget till en bra morgon är nog att acceptera att morgonen inte fungerar bra och att det är små steg som måste tas för att förändra.

Andra steget är att se vilka komponenter som gör att morgonen inte fungerar, att barnet inte kommer upp ur sängen/ inte kommer iväg till skolan.

För att hitta orsakerna till morgonkaoset måste man sitta ner och ta reda på vad barnet tycker är svårt inte då när all…

MorgonrutIner

Barnen kom iväg till skolan - glada, nöjda, ostressade, mätta. Maken också, för den som undrar. Jag njuter av en kopp varm te och lingonmacka i min ensamhet. Snart ut på promenad med hundarna...

Det är lätt att det blir stökigt, rörigt, ilsket, argt, misslyckat på morgnarna (har vi inte alla varit där ett par gånger...).

För att morgonen skall bli bra krävs, som Ross Greene, lärde mig för några år sedan, att plocka ner problemet, vilket är egentligen orsaken? Att bli arg och skälla på barnet som inte hinner, fungerar ju inte, har vi ju lärt oss som har barn med npf, i alla fall. och att bli arg just då det hettar till, då det är bråttom är det sista ett barn (framförallt barn med npf) behöver.

Våra morgnar var kaotiska för några år sedan. Inget jag rekomenderar till någon. Nu flyter det ganska bra sedan ett par år (långt ifrån varje morgon kommer dottern iväg i tid/iväg över huvud taget men morgonen skall kännas bra, trots det).
Morgonen är så viktig för hur resten av dagen känns för…

Om en pojke som var väldigt klok

Det var en gång ett fotbollslag med nioåringar som precis vunnit sin tredje match på tre år. Mycket svett hade spillts. Inte så mycket blod, men ganska många tårar under åren som gott. Efter matchen var spelarna väldigt glada. Målvakten var glad. Föräldrarna var jätteglada. Men gladast av dem alla var nog ändå en av ledarna, tillika pappan till en av pojkarna.

Man samlades i ring efter matchen. Alla berömde varandra, någon var ändå besviken för att det inte blev fler mål. Ledarna sa att alla kämpat väldigt bra och gjort sitt bästa. Då kunde inte pappan/ledaren hålla sig längre, han sa;

- Idag gjorde ni det viiiiktigaste av allt - ni VANN!

Några av pojkarna tittade upp på pappan lite undrande. En pojke sa nog vad de flesta av barnen tänkte;

- Alla gånger när vi förlorat brukar ni säga att det viktigaste är att vi har roligt, men nu säger du att det viktigaste är att vi vinner.



Vad svarar man på det? Ingenting.
Ofta är barn väldigt kloka...

Om utanförskap som aldrig tar slut

Min fina, modiga dotter lägger ut den här meningen på sin facebooksida;


Har vart osynlig för mina klasskamrater i både låg och mellanstadiet och högstadiet är så klart inte någon skillnad.


Ingen klasskamrat svarar, ingen vågar, ingen bryr sig, tittar bort, någon annan får ta ansvar för hennes ledsna rop på hjälp. Min dotter får ett meddelande från en gammal klasskamrat. Ett fint, snällt, omtänksamt meddelande. Meddelandet innehåller också ett "förlåt för att jag var en av dem som mobbade dig när vi gick i samma klass" och jag tänker att när man pratade med föräldrarna i min dotters klass på låg- och mellanstadiet så var det ingen som ville kännas vid att min dotter var mobbad, att något barn i klassen mobbade. Inget barn ville erkänna det då heller. Nu, idag får min dotter ett erkännande av en av tjejerna i klassen, att hon var med och mobbade min dotter. Det är stort, riktigt stort. Det är ett oerhört fint meddelande som vill hjälpa min dotter. Min dotter blir så glad att hon…

Känner mig som en länkcentral

Och det har jag ingenting emot så här kommer en länk till, men den här gången bara för att ni som läser här skall bli lite glada. Tänk att man kom på den här hundens "lättheter" och att hon fick utnyttja dem.

Mer kunskap till lärarna!

Eller hur? När jag läste till lärare för över 20 år sedan hade vi en veckas undervisning som handlade om specialpedagogiska frågor (som jag minns det, det är ju några år sedan...). Vi skulle under en veckas tid, på Idrottshögskolan i Örebro, lära oss om barn med väldigt många olika särskilda behov.

Nu efteråt, med mina erfarenheter tänker jag att om man tänkte mer ur specialpedagogiskt perspektiv hela tiden, för alla barn, så skulle alla barn tjäna på det, både barn med särskilda behov och dem utan.

Se inslaget på tv4-nyheterna sedan igår kväll här. Att man inte skulle kunna lägga in undervisning som handlar specifikt om hur man undervisar och möter barn med adhd/autism (de pratar tyvärr inte om add) är nonsens. Det kallas för "prioritering". Att inte få med sig hur man undervisar och möter barn med npf, som varje lärare har i varje klass är, när man går en lärarutbildning på 4-5 år, under all kritik, om jag får säga vad jag tycker...

Ge mer kunskap om det här till lärarna…

Om lösningar på svårigheter

Jag har precis avslutat ett samtal med en klok tjej som kommer att finnas med i min nästa bok. Vi pratar "lösningar på svårigheter", vilket inte är en lätt uppgift. Hur gör man när ett barn är utanför? Hur gör man när ett barn aldrig gör läxan? Hur gör man när ett barn skolvägrar? Hur skall man orka igenom hela skolan? Hur skall man lyckas få ett jobb, som man orkar gå till?

När man har ADD, då förstås. För oss andra är de frågorna inte så relevanta. För de flesta av oss, som inte har mer svårigheter än "normalt" har skolan, utanförskap, läxor och jobb varit lite småjobbigt ibland, men inte så att det ställt till några större problem.

När man har ADD gör det ofta det, ställer till problem, alltså. Det är en dålig nyhet för många.

Den goda nyheten är att det faktiskt finns massor av lösningar som gör att det fungerar, bra eller åtminstonde någorlunda bra och ibland fantastiskt bra!

Att klaga på att det inte fungerar är en del i processen, men sedan måste vi, förä…

Om skolstarten imorgon

För många barn börjar utanförskapet imorgon igen. För dig som är vuxen och som läser detta ber jag dig att vara uppmärksam och stötta de barn som inte är med i gemenskapen. Det går att förändra om vi finns med och är uppmärksamma!

Både Lillagubben och dottern längtar lite till skolan nu och det är ju passande eftersom skolan börjar imorgon... Lillagubben längtar till att träffa alla kompisar i klassen och i andra klasser. Han längtar inte direkt efter lärarna eller efter lektionerna (även om han inte har några svårigheter att göra läxan och hänga med i skolan). Dottern längtar till skolan säger hon, men inte till klasskamraterna, men till lärarna och till lektionerna.

Lillagubben har spenderat de sista veckorna med kompisar här eller hemma hos kompisarna. Dottern har varit ensam, utom när hon varit på läger eller hos sin kusin.

Vi har vant oss vid att det är så, både hon och vi föräldrar ändå är det svårt att inte bli berörd när gamla klasskamrater till henne cyklar förbi i grupper, s…

Om en annorlunda gurka

Bara för att gurkan inte är rak och "normal" som de flesta andra gurkor, utan rund och fin betyder inte det att den är sämre på något vis, bara annorlunda...


En fredag utöver det vanliga

Efter föreläsningen med Ross Greene tog jag spårvagnen hem igen. Väl hemma mötte jag maken, Lillagubben, Lillagubbens två kompisar, dottern, min mamma och min pappaa i nämnd ordning. Jag klappade lite på hundarna, gosade lite med hönorna och sedan bytte jag om inför grovjobbet. Min pappa klöv stubbar som vi haft liggande på tomten, medans jag förflyttade dem till vårt förråd. Under tiden jag förflyttade vedklabbar ihop med min pappa fixade maken middagen och strax efter det kom våra goda vänner Håkan och Ann-Charlotte. Nu har de åkt hem men deras son sover över. Jag tänker mycket på Ross Greene och hans föreläsning, inte så att det var några direkta nyheter för mig, men jag tänker på människosynen, eller som Håkan sa "Malene, du kanske har för mycket empati". Kanske har jag det, tänker jag, men så tänker jag också, kan man någonsin ha för mycket empati?

Jag tänker på det Ross Greene sa att man antingen är "medvetet inkompetent" eller så är man "omedvetet inkom…

Det regnar i Göteborg

Jag sitter på spårvagnen mot Järntorget och dag två av föreläsningen med Ross Greene, mannen som hjälpt mig så mycket genom sina böcker. Synen på barn som jag delar med honom och alla kloka, kreativa lösningar han har på svårigheter. Det regnar utanför mitt spårvagnsfönster, men det hade inte spelat någon roll om solen sken från en klarblå himmel... Att lyssna på Greenes tankegångar är viktigt.

"Gott och blandat" med Ross Greene

Första dagen är avslutad. Ross Greene föreläser två dagar i Göteborg. Jag som har läst hans två böcker känner igen mig i väldigt mycket av det jag läst, men hans budskap blir än mer tydligt och än mer viktigt när man hör och ser honom livs levande i Folketshus kongressal i Göteborg.

Här kommer några söta och salta karameller från dagens föreläsning (som ni som läst hans böcker kommer att känna igen).

När man arbetar/hjälper barn som har "challenging behaviors" (utmanande beteende) så måste man ställa sig frågan; Varför är det utmanande barnet utmanande?
Det finns två sätt att se på den frågan, nämligen; "Ett barn gör bra om det VILL" eller "Ett barn gör bra om det KAN".



Enligt Greene (och undertecknad också för den delen) så gör barn alltid bra om de KAN.

När ett barn inte kan/inte har förmåga kommer reaktionerna. Greene undrar varför ett barn som har förmåga  att göra bra saker, skulle göra saker som upplevs som dåliga eftersom alla barn vill vara bra/vi…

Föreläsning med Ross Greene!

Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att skaffa mig idoler. Kan inte minnas att jag haft någon, förutom kanske då, mannen som alltid går klädd i långklänning och är vegan (bara det gör att jag gillar honom lite extra...) DiLeva. Minns att jag var på Ullevi för evigheter sedan med min vän som kommit hela vägen från Trondheim för att se: David Bowie. Hon kunde alla låtar, hade hela sovrummet hemma i Trondheim inklätt med idolbilder på honom. Jag minns också när jag såg hennes röda skor sväva över mitt huvud (med henne i dem så klart) efter att hon svimmat av anspänning... Nej, jag har aldrig förstått det där med idoler.

Men en nästanidol har jag faktiskt. Jag "fick" honom efter att ha läst hans första bok "Explosiva barn" och sedan blev jag ännu mer förtjust i honom efter att ha läst hans andra bok "Vilse i skolan".

Idag skall jag få lyssna på honom och jag är så, så, så himla glad!!!

Se här hur han beskriver synsätten "barn gör om de kan" …

Lillagubben har ett visst matematiskt tänkande...

Idag har vi gjort iordning planerings- och strukturhjälp för dottern. Vi har pratat mål inför höstterminen och hur schemat kommer att se ut i skolan. Ett av hjälpmedlen är "motiavtionsstegen". Den här gången blev det en Salamander som jag ritat och som jag sedan delat in i många steg där en stjärna skall sättas för varje sak som gjorts. Den här terminen fortsätter vi att samla stjärnor när dottern kommer i tid till skolan (vilket kommer att bli tufft i år eftersom man troligtvis fyra av fem morgnar kommer att börja tio över åtta), stannar hela dagen, är med på idrotten, bäddar sängen, gör läxan och lagar en middag. Efter 20 stjärnor blir det överraskning och sedan börjar vi om.



Lillagubben vill också ha ett stjärnsystem. Eftersom han egentligen inte behöver hjälpmedlet är jag lite "latare" med honom. Han får klistra fast stjärnor på dörrkarmen. När han samlat 20 stjärnor så får han en sak värd 100 kronor. Han skall fokusera på att bädda sängen, städa sitt rum, tvät…

Positiva saker med hösten

Om fem dagar börjar skolan och då är hösten snart här. Jag är inget fan av hösten, men positivt tänkande underlättar när mörkret börjar tränga sig på. Jag har några saker som är bra med hösten, de är;

1 Tända ljus!!!
2 Struktur, vilket ju uppskattas av många.
3 Inga tvestjärtar i morgontidningen.
4 Härlig höstluft.

Har du några bra saker att fylla upp denna något torftiga lista med?


En till om mobbning

Lyssna på SR här.

Min dotter är inte mobbad längre (just nu är kanske bäst att skriva), men jag kan, när jag tänker tillbaka på de svåra åren hon hade på låg-, mellanstadiet känna mig kränkt av den behandling hon och jag fick av rektor, lärare som var ansvarig för att barn på min dotters skola inte skulle bli mobbade och andra lärare på skolan. Jag vet, eftersom jag själv är gammal lärare, att det är enormt svårt att stoppa mobbning och att se all mobbning. Att man inte förstod det och att man inte mötte mig och min dotter med respekt, utan såg oss som problemet, fast det var vi som var utsatta, det kan jag fortfarande känna mig kränkt över, när jag någon gång, som just nu, tänker på det.

Vi fick upprättelse genom en fantastisk rektor, som hjälpte oss och genom min bok som alla lärare på min dotters skola läste, men för alla andra barn och deras föräldrar som inte får vara med om det utan stångar huvudet blodigt dag ut och dag in. För dem måste vi fortsätta hitta lösningar på hur vi s…

Första dagen på resten av ditt liv

Imorgon är det en sådan dag igen, första dagen på ditt liv. För mig och för min make är det också första dagen på vårt nionde år som gifta!

Skillnad mellan ADD och ADD med hyperaktivitet (ADHD)

Jag fick ett tips om den här sidan som beskriver som beskriver skillnader på ADD och ADHD utifrån att ADD är ADD och ADHD är ADD med hyperaktivitet. Man vänder lilksom på det. Intressant och bra tycker jag för som det är nu får aldrig människor med ADD komma fram. Man har ADHD och så har man tillägget, den andra, lilla gruppen som inte gör något väsen av sig, vare sig i skolan eller på andra ställen.

Det är dags nu.

Det är dags att människor med ADD och deras svårigheter/lättheter får uppmärksamhet, för det är faktiskt så att de barnen med ADD kan vara de som har mest behov i en klass, men eftersom de bara tolkas som ointresserade, sega, slöa, lata, introverta så gör man inget med dem. De får sitta still i klassrummet och göra just ingenting. Det är dags nu. Läs sidan och lär dig mer om ADD.

Gå också in på den här länken och läs om/lyssna på om nyheten (som ju inte är någon nyhet egentligen) att Aspergers syndrom kommer att försvinna i nya diagnosmanualen för npfdiagnoser bland ann…

EXTRA, EXTRA! Dawn har lagt sitt första ägg, inte så stort, men väldigt fint.

  
 

Apropå Sanna Lundell

Vi är duktiga på att utgå ifrån facit, vi människor. Ett facit som utgår ifrån oss själva. Hur många gånger har du inte hört eller sagt själv för den delen "så skulle jag aaaaldrig gjort" eller "jag förstår inte hur man kan gööööra så, nähe det hade jag då inte gjort". Vi är duktiga att jämföra oss med andra och för det mesta går jämförelsen ut på att jag som jämför gör rätt och den jag jämför med gör fel/tänker fel/är fel.

Men det finns inte ett sätt att göra en sak på, det finns massor av sätt. Ditt sätt att leva på är rätt så länge som du trivs med det och så länge du inte skadar någon av det. Mitt sätt att leva är rätt så länge jag trivs med det och så länge jag inte skadar någon.

När människor är annorlunda/har svårare för saker/gör saker annorlunda så är det fritt fram för människor att tycka, tänka och lämna "facit" för hur man egentligen borde vara/göra.

Men om jag inte har gått i dina skor och du inte har gått i mina så vet vi ju inte, vi kan ana…

Sanna Lundells kolumn i Aftonbladet

Läs den här och säg gärna vad du tänker och tycker. Jag blir mest ledsen och uppgiven, för visst finns det säkert några föräldrar som "skyller" på diagnos (även om inte jag träffat någon), men Herregud, de allra flesta av oss föräldrar (med eller utan diagnoser själva) till barn med npf-diagnoser anstränger oss oerhört mycket för att få vardagen att fungera för våra barn, med eller utan medicin.

Hur förklarar man saker som inte syns

Min dotter är hemma. Hennes rum är nystädat, av mig. Vi brukar göra så. Hon åker på läger en gång i månaden och jag grovstädar hennes rum tills hon är hemma igen. Hon älskar att komma hem till sitt nystädade rum och till oss, men hon älskar också att åka på läger.

Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?

Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina…

Om drömmar som talar

Jag drömmer. Jag skall åka skidor med min dotter. Vi ställer oss på ett brett rullband. Det skall frakta oss högt upp till kabinbanan. Rullbandet har inget staket eller så som skyddar mot att trilla. Vi är ensamma. Utan förvarning lutar rullbandet uppåt mer och mer. Jag tänker "vi klarar oss aldrig upp till toppen, vi kommer trilla av". Plötsligt dansar jag en härlig "tryckare" med min man klädd i mörk kostym. Han är lätt orakad och vi dansar "cheek to cheek", det är en innerlig, kärlekfull dans. Så står jag på rullbandet igen, trillar nästan av i den branta uppförsbacken. Rullbandet lyfter, jag och min dotter svävar uppe i skyn, jag har svindel och är livrädd för att vi skall trilla av. Skräcken viker undan för det visar sig att vi har fallskärmar på oss. De vecklar ut sig. Vi svävar långsamt neråt. Stora, säkra, mjuka fallskärmar tar oss till fast mark igen.
Maken är där nere, vi dansar igen. "Cheek to cheek".

Vi människor drömmer mycket inför…

Längtar

Nu längtar jag efter att min fina, goa dotter ska komma hem från Ågrenska. Lägret slutar imorgon eftermiddag, då blir det finmiddag på kvällen!
Vad längtar du efter?


Positiva tankar ger positiv energi

Jag skall gå och lägga mig, jag lovar, men så här i de sista skälvande minuterna innan sommarlovet tar slut och jobb och skola tar vid kan jag inte låta bli att suga lite på den lilla, lilla karamell som är kvar. Lillagubben fick ett erbjudande han inte kunde tacka nej till - att få sova över hos en av sina bästa kompisar, så han rullade iväg på sin cykel för flera timmar sedan. Dottern är på Ågenska och har det toppen. Det vet jag för att jag fått några korta, glada, lyckliga sms från henne. Maken, jag, hundarna och hönorna är ensamma hemma eftersom de stora barnen inte är på besök just ikväll.

Det är skönt att vara ensamma ibland och det är skönt att tänka på allt fint och fantastiskt vi fått vara med om i sommar. Glada positiva tankar är bra och viktiga att ha. Jag tror att det är så att ju mer positiva tankar man orkar producera i hjärnan, desto mer positiva tankar dyker det upp av sig själv i huvudet. Yttre saker påverkar naturligtvis och inre. De senaste fem dagarna har jag inte…

Bara positiva tankar idag

Idag har jag bestämt mig - jag skall börja se positivt på allt som händer och sker, eller jag skall börja se mer positivt på saker som händer och sker. I alla fall idag... Som att jag idag inte hann städa det allra minsta i dotterns rum för jag gjorde en massa andra saker som inte var särskilt nyttiga, men väldigt roliga.

Istället för att tänka "det var dåligt av mig" så tänker jag "tänk vad kul jag, maken och Lillagubben hade idag" och vi hade faktiskt kul när vi lämnade in bilen på verkstad, käkade en något torr lunch på Volvo, flanerade på Hornbach, busade i trädgården och gick ut och åt på restaurang - allt medan dotterns rum stod och var rörigt...

Ikväll tittade vi också på K-special istället för att städa rummet. Kvällens avsnitt handlade om Marla, fyra år, och hennes familj. Till en början handlade det mest om Marla och hur fina tavlor hon kunde måla, fast hon bara var fyra och hur mycket pengar tavlorna kostade. Tänk, hon målade direkt efter frukost, hann i…

Skolstarten börjar närma sig

Idag skall jag lägga energi på att förbereda dotterns rum på skolstart. Det skall röjas, rensas, förbättras, förtydligas och förenklas. Genom nya och gamla lösningar så hoppas jag att den här skolterminen skall bli den enklaste och bästa för min dotter!

Ännu så länge är det så pass lång tid kvar till skolstart och dottern är på läger och har kul så den där riktiga skolångesten har inte infunnit sig ännu, det tackar man ju för, så klart. Men förberedelser inför starten måste göras nu så allting fungerar när det är dags.

Vad har du som läser min blogg för knep inför skol- eller jobbstart?


Om migrän, vänner och npf

Om det är något i mitt liv som jag skulle vilja ta bort (förutom alla svårigheter min dotter behöver stångas mot varje dag) så är det min migrän. Idag har jag migrän. Jag har haft det sedan jag var nio år ungefär och jag får migrän någon/några gånger i månaden. Numera finns det så fina migränmediciner att det är sällan jag blir så dålig som jag blivit den här gången.

Jag har vänner som tycker att migränmedicin måste vara onödigt och att det skadar kroppen, att jag borde använda mig av avslappning, akupunktur, naturpreparat, andning, mindfulness, ändra matvanor. Been there, done that - funkar inte, på mig! Jag hade en kompis som var väldigt tydlig om vad hon tyckte om migränmedicin (inte bra!) innan hon själv drabbades av det en dag. Hon ringde till mig på jobbet, undrade om hon kunde komma förbi och om jag möjligtvis hade migränmedicin som hon kunde få låna. Hon pratade inte om migränmedicinernas skadeverkan efter det, eftersom hon ju själv varit med om hur befriande det var att slipp…

Om läsinlärningens svåra konst

På väg hem efter en härlig dag med min vän Katarina på Gunnebo slott först och sedan på yoga satte jag mig i bilen och lyssnade på P1 och programmet som handlar om skolan (skolakuten är det så det heter?). Jag lyssnar så ofta jag hinner på programmet, tycker det ofta är intressant och duktiga programledare har det också begåvats med.

Igår kväll pratade man om läsinlärning. Man intervjuade forskare och man följde med på en förskola där man jobbade mycket med läsinlärning. I Spanien börjar barn att träna på att läsa vid tre års ålder, i England vid fem (tror jag att man sa) och i vårt grannland Norge har man inte förskoleklass längre. Sexåringar börjar i första klass där. Forskare menade att man kanske kunde börja tidigare även här, att barn som inte lär sig läsa så lätt måste få extra stöd, att man inte kan "vänta in dem".

Jag tänker, som alltid, när vi pratar barn och deras utveckling - att det ser så olika ut och att vi inte kan stirra oss blinda på det ena eller det andra …

Oj, då

Igår kväll blev det plötsligt en väldans trafik på min blogg av bloggläsare som besökte mig. Då blir jag alltid orolig eftersom många, plötsliga besök på min blogg nästan alltid är förknippat med att någon läst något här och blivit arg eller känner sig kränkt eller så. Nu väntar jag därför på att få en utskällning eller något annat "kul" av någon...

Förövrigt väntar dottern på att jag skall köra henne till Ågrenska för hennes andra sommarvecka ute på den fantastiskt fina halvön i söder om Göteborg. Efter det skall jag samla energi hos min bästaste Katarina på Gunneboslott och så lite yoga på det.

Känner mig lite skakig i knäna. Vem är arg på mig idag? Vad har jag skrivit som gjort någon upprörd? Berätta gärna för mig och om du inte är arg på mig eller upprörd över något jag skrivit, signalera gärna det genom att trycka på "kul" här nedan. Då blir jag glad.

Kram.

Moderna barn av sin tid

Jag känner två pojkar i nioårsåldern som skulle sova i tält igår kväll. De förberedde sig så som sig bör, genom att sätta upp tältet, bära in liggunderlag, sovsäck, kuddar, chips, godis och Nintendo DS.

Runt elva tiden somnade de, när en av pojkarnas mamma (jo, jag får nog erkänna - det var jag) satt i tältet och höll dem sällskap.

Mamman gick och la sig med fönstret öppet (direkt under fönstret befann sig tältet). Kvart i tre vaknade mamman av att de ösregnade ute. Eftersom tältet inte använts sedan näst yngsta barnet i huset hade sin "sovaitältperiod" för sisådär sex år sedan blev mamman orolig för att barnen skulle bli lite blöta där ute i ösregnet. I morgonrock och foppatofflor tog hon sig ut, drog upp dragkedjan och möttes av två par ögon. Pojkarna hade också vaknat av skyfallet. Mamman förklarade att det kanske, eventuellt kunde bli lite blött i tältet, nu när det ösregnade så. Pojkarna gjorde, så som moderna barn gör, la chipspåsen över sina Nintendo DS, vände sig om …
Dottern kom hem idag, efter äventyret till Malmö med morfar. Hon fullständigt sprudlade av glädje över att ha sett fälttävlan i Malmö och lyckan över att ha klarat av det!





Bilder från ridtävlingen och på Pocka vår hund, som min fina dotter tagit.

Så alla i världen skulle sitta ihop

Som nästan alla barn i lågstadieåldern funderar min son på sitt ursprung.
-Tänk om man är adopterad och har en annan mamma och pappa egentligen,Utan att man vet om det, funderar han.
Jag förklarar att det är vanligt att man funderar så i hans ålder och försäkrar att det inte blivit någon förväxling av honom och något annat barn.
- När du kom ut till oss tog barnmorskan upp dig till mig på en gång och sedan fick din pappa klippa av navelsträngen, förklarar jag.
- Så om man inte klippte av den så skulle alla människor sitta fast i varandra och då skulle det räcka om bara den äldste åt mat...
Där någonstans kände jag att det räckte med biologiundervisning för idag, fast tanken, att alla sitter ihp med varandra, alla är släkt, alla är beroende av varandra, är väldigt fin i dessa tider av terrordåd, börskrascher och svältkatastrofer.

Malmö - here she comes!

Idag åker dottern iväg till Malmö med sin morfar!

En del av er som läser kanske tänker; "vad är det med det, hon är ju sexton år, so what, en resa med en övernattning i Malmö"?

För oss i det här hushållet är det en sensation. Första resan med övernattning där inte jag är med -i hela hennes liv! Därför tycker vi att det är en sensation och därför är vi så glada. Mjölkfri mat är packad och allt annat som kan behövas. Sensation, är precis vad det är!

Lillagubben ger sin mamma en komplimang (eller något i den stilen)

Vi lämnar kontoret med några brev. Böcker som beställts och som måste levereras. Frimärkena har jag egenhändigt klistrat fast på kuverten. De föreställer drottning Silvia. Lillagubben har fått i uppdrag att posta breven i närmaste brevlåda. Han tittar på frimärkena, sedan tittar han på mig innan han skiner upp
- Malene, är det DU på frimärkena, ropar han stolt.
Vet inte om jag skall känna mig hedrad eller sur, men ett gott skratt får vi allihopa...
Någon som ser likheten mellan mig och drottning Silvia. Det skulle väl i så fall vara den eleganta hållningen av soppåsen då kanske...

Om att dra nytta av erfarenheter kring npf

Jag och maken städade garaget hela dagen igår. Idag satt vi i kök till återvinningcentralen med alla saker som maken, med stor möda, lyckades släppa ifrån sig (han har lätt för att köpa saker, men svårt för att göra sig av med saker...). Egentligen ville jag åka ut med båten igen när solen äntligen skiner, men när makens "fönster" är öppet för städning av garaget, är det bara att bita ihop och hjälpa till.

Jag gjorde väl kanske inte den största insatsen, men jag gjorde en väldigt bra sak (om jag får säga det själv) och det var att namna alla hyllor och lådor, precis som jag  numera gör i dotterns och Lillagubbens rum. Jag har lärt mig det att namna saker inte bara hjälper min dotter, det hjälper alla att hålla reda på var saker skall ligga.

Ibland säger man att barn med npf tar för stor plats, att lärarnas resurser inte räcker till, det är nog delvis sant, men jag ser det lite från den andra sidan och tänker att om alla lärare först och främst fick kunskap om hur man undervi…

Om vikten, konsten och nyttan av att kunna kommunicera

Vi promenerar hem i natten efter en fantastiskt god och trevlig middag hemma hos min äldsta vän och hennes familj, jag och maken. Barnen skall sova över hos våra vänner som har barn i ungefär samma ålder.

Vi har samtalat, kommunicerat med varandra. Vi har mötts, vi har förstått varandra. Vi har varit sams, inte ovänner, inte missförstått. Jag tänker på det i augustinatten, när jag och maken traskar hem med våra två hundar för att "lägga" hönorna som somnat utanför hönshuset.

Min mormor var en snäll mormor. Hon älskade att sy. Jag älskade henne. Hon sydde kläder till mig och mina syskon. Jag kunde kommunicera med henne. Jag hade förmågan. Jag var omtyckt av min mormor. Jag kunde kommunicera med min mamma och med min pappa. Fortfarande har jag tillgång till min komunikativa sida. Jag blir sällan missförstådd och därför blir jag sällan arg.

En gång hade min mormor sytt en klänning med blommor på mörkröd botten till mig. Den var jättefin, klänningen. Den hade volang kring urring…