måndag 30 april 2012

Vi lever!

Vill egentligen bara säga det för jag vet att några av er som läser här blir oroliga när jag inte hör av mig på bloggen på ett par dagar...:)

Vi har haft två intensiva, fantastiskt roliga dagar i Danmark, hela familjen, med nya vänner och massor av nya erfarenheter. Vi kom hem väldigt seeeent i natt.

Nu skall vi äta frukost och packa upp och bara njuta av allt roligt som hände i helgen.

Sedan skall jag skriva ett "riktigt" blogginlägg, jag lovar!

fredag 27 april 2012

Jag ska...

ta "Danmarksbåten" till Danmark i eftermiddag. Lillagubben skall spela sitt livs första TURNERING. Om du tror att han är nervös, pirrig och väldigt glad inför resan - så tror du helt rätt...
Han får en hejarklack med sig i form av mamma (alltså jag), pappa och storasyster förutom resten av laget, då.

Förutom att åka och vara i Danmark i helgen så tänkte jag läsa den här boken som jag fick mig tillskickad idag. Spännande. Någon som har läst den? Vad tycker ni om den?



Njut av fredagen, var du än befinner dig!

torsdag 26 april 2012

Dags för "Den arge snickaren" att utbilda sig!


Jag tittade på "Den arge snickaren" på kanal 5 igår. Jag har haft svårt att sova i natt. Det har rivit och kliat på mig efter programmet...

Kvinnan som fick hjälp i gårdagens program är ingen personlig vän till mig, men vi är vänner på Facebook. Jag tänker inte närmare gå in på hennes medverkan mer än att säga så här; Jag tycker att du, "Majsan" som deltog i programmet var en modig, positiv, kärleksfull, sprallig, vänlig, älskvärd representant och ett viktigt språkrör för människor som har npf-svårigheter av olika slag. Det var väldigt tråkigt att snickaren inte tog din passning om svårigheter när man har diagnoser, för programmet hade kunnat bli så lärorikt för människor som inte vet något om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar då.

Nu till varför det rivit och kliat på mig i natt.

Vecka ut och vecka in kan vi följa den arge, arge, arge snickaren när han läxar upp olika människor i vårt avlånga land. Människor som av olika anledningar inte får ihop alla bitarna i sin vardag. Anders, som jag tror snickaren heter, tror att han kan "banka in vett" i människor som han slår in spikar i brädor. Många av husägarna som snickarteamet besöker har tydliga svårigheter med saker som vi kallas för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Anders bankar och bankar och tror tydligen att "bara man skäller lite och bankar lite till så skall vi nog få ordning på den här token" (precis som alldeles för många människor i samhället fortfarande går omkring och tror). 

Och jag blir lite trött, får jag nog erkänna.

För om man från Kanal 5´s ledning hade haft kunskap om vad npf-svårigheter innebär så hade man kanske skickat Anders på en kurs så han hade fått nya, mer rättvisa glasögon framför sig. Då hade han förstått att människor gör så gott de kan. Att det inte är av lathet man inte får till saker i sitt hus, snarare för att man inte har förmåga. Att man inte vill misslyckas. Att man inte har strategier för att lösa sådant som för oss andra, utan npf-svårigheter, inte ser svårt ut. Och så spär man på fördomar om människor som redan befinner sig ute i marginalen. 

Tänk om Anders istället förstått det han jobbar med (och då tänker jag inte på snickrandet). Då hade han, dels kunnat hjälpa människor som behöver hjälp med sina hus att få ordning på det. Sedan hade han kunnat hjälpa till med att hitta lite strategier, lite förenklingar i vardagen för människor som kämpar frenetiskt varje dag - och sist men inte minst hade han kunnat vara ett samhällsbildande program, där man sett till att kunskap, förståelse och respekt för människor med svårigheter hade ökat. 

Anders och Kanal 5 - vill bara ge er ett tips. Gå några kurser hos människor som kan förklara. Kanske en dag med Lotta Abrahamsson, Marie Andersson, en dag med Pelle Sandstrakk eller någon annan. 

För kunskapen behöver öka. Och kunskapen kring varför det blir tokigt behöver öka. Man måste förstå varför det blir som det blir och varför det är som det är - få förklaringarna bakom, liksom. Som när en lärare jag lyssnade på häromveckan säger "har ni märkt att människor med adhd sällan har klockor?". Och sedan inte förklarar att människor med adhd ofta har svårt med tidsuppfattningen, alltså kan klocka kännas fullständigt meningslös, att man har svårt att komma ihop saker som känns oväsentliga, samtidigt som många tycker att det är obehagligt när det klämmer på olika delar av kroppen. Då blir ju klockan ännu mera hopplös och meningslös att bära. Om man bara visar på problemen - som arge snickaren och som läraren gör/gjorde så blir människor i allmänhet aldrig mer förstående och accepterande i sina tankar och i sitt förhållningssätt mot dem som redan kämpar så mycket, snarare tvärtom är jag rädd... 

Till Majsan vill jag bara än en gång säga att du gjorde allt du kunde för att förklara just det du har svårt med. Han trampade lite på dig tycker jag. Du fick det väldigt fint, du och dina barn, men du möttes respektlös, tycker jag. Han vet inte bättre, men han borde veta bättre, "den arge snickaren".

Dags att du utbildar dig i npf, Anders. Du är välkommen att höra av dig vilken dag som helst. Jag skall göra allt jag kan för att få dig att förstå lite mer och det är gratis...

onsdag 25 april 2012

Ett inlägg som är lite roligt

Mer än halva äggmackan är uppäten när Lillagubben utbrister i en monolog:

- Den här mackan kommer att lukta äckligt om en stund. Vet du varför? För att det är typ, massa bakterier som börjar äta av mackan och sedan fiser de. De fiser biogas, biogas är bra. Bakterierna äter bananskal också. Och fiser. Av tusen bananskal kan man åka bil tio mil. Det har jag lärt mig i skolan.

Tänk att en nästan uppäten äggmacka kan sätta guldkant på morgonen...


Ja, idag blev det, i motsatts till igår, ett gladare inlägg...

Idag skall jag för övrigt åka till en läromedelsmässa i Uddevalla för att "vikariera" för Lotta Abrahamsson. Det blir en ny upplevelse. Hoppas att det går bra och att Lotta snart är frisk igen!

tisdag 24 april 2012

Tankar i en blombukett och galla

Vissa inlägg tar längre tid att värka fram än andra. Idag är ett sådant och jag vet precis varför det är så. Idag har jag så många olika, trådar som dinglar runt i min hjärna. Saker som hänt, saker som sagts som jag vill skriva om. Det är många trådar, som sagt så idag får du som läser bloggen en "blombukett" av lösa trådar (eller blommor kanske jag skall säga för det låter mycket trevligare) som jag tänker på och som jag vill berätta om.

Jag tänker på:

Psykologen som berättade för gruppen jag satt i (där jag är den enda med personlig kännedom om npf-svårigheter) att människor med adhd behöver motstånd för annars kan de inte utvecklas - samtidigt som jag satt med min telefon i högsta hugg och smsade med min dotter som inte kom iväg till skolan, fast hon ville, men det blev så fel (och då är ändå en släkting hemma hos oss den dagen i veckan då jag inte kan vara hemma tills dottern skall gå till skolan). Jo, motstånd är väl bra, men om man inte klarar av motstånd, tänker jag...

Psykologen som sa (och åhörarna som inte har personlig kännedom om npf, men väl jobbmässig kännedom - nickade i kapp) att det är bättre att kalla diagnoser för tillstånd för det är ett bättre ord och då blir inte personer med adhd så hjälplösa för då förstår de att de kan förändra. Och jag tänker att KALLA DET VAD FAAAN NI VILL (och jag som aldrig svär...), DET ÄR INTE DET SOM ÄR DET VIKTIGA, DET VIKTIGA ÄR ATT NI FÖRSTÅR ATT MAN INTE TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT ATT MISSLYCKAS, ATT INGEN VILL MISSLYCKAS, ATT ALLA VILL LYCKAS!

Åhörarna som frågade psykologen om det inte är så att föräldrarna ofta gör för mycket för sina barn med adhd att det kan vara det som gör att de blir extra hjälplösa och jag tänker "OH, MY GOOD OM DE ÄNDÅ KUNDE FÅ TA MIN PLATS, ELLER NÅGON ANNAN FÖRÄLDERS PLATS TILL ETT BARN MED NPF - EN VECKA DÅ SKULLE DE FÖRSTÅ". Att det är så lätt att tänka att bara man var lite annorlunda som förälder (som man själv tänker att man är) så skulle inte problemet vara så som det är. Och jag tänker på en av alla tusen miljoner saker som jag fått tänka om och tänka om och tänka om på för att få min dotter att lyckas, att det är otacksamt att vara förälder till npf-barn för hur man än gör så gör man fel i så många ögon. Och det är otacksamt att vara en människa med npf-svårigheter (märk väl att jag sällan använder ordet DIAGNOS eller TILLSTÅND för jag tycker att svårigheter är bättre, dem kan man nämligen förändra och hjälpa till att förminska) för att man så ofta gör fel i andras ögon.

Jag tänker på när min dotter började simskola vid fem års ålder. Jag tänker på hur alla de andra barnen på simskolan började sköta sig själv i duschen och klä på sig själv. Hur jag förhöll mig till att försöka få min dotter att lyckas med det som alla andra barnen klarade. Hur jag kom lite senare till omklädningsrummet efter simskolan, hur jag gick in på toaletten, hur jag låtsades att jag satt och läste - med enda resultat att min dotter stod kvar i duschen medan alla andra var klara. Och jag tänkte då "hur har de andra barnens föräldrar lärt sina barn att duscha?". Ja, hur lär man ett barn att duscha? Svar: Barn lär sig genom att titta på andra, på att få lite instruktion, på att starta sin motor och gör det man insupit vid tidigare gånger - men inte min dotter.

Jag tänker på när psykologen skulle berätta hur man gör när man jobbar med vuxna som har adhd, hur man hjälper dem. Jag tänker på den hjälp vi fått från habiliteringen - man har skickat länkar till olika appar och det är ju bra, men om man inte har någon motor hur skall man då orka lära sig appar som man inte förstår och jag som mamma, som lägger så mycket tid på min dotter, hur skall jag hinna sätta mig in i även det?

Jag tänker på släktingen som varit hemma hos oss en morgon i veckan för att hjälpa Dottern till skolan och det gick ju bra de första gångerna, men nu är smekmånaden slut. Denna gången var det plattången som ställde till det (förra veckan var det något annat som jag redan har glömt), men det kunde lika gärna varit något helt annat. Men släkingen tänker att om vi bara får ordning på plattångandet jag och min dotter så kommer hon att kunna gå varje dag. Idag plattångade vi inget hår, men Dottern kom iväg ändå... (Missförstå mig inte, jag är jätteglad att få hjälp, men jag ser också att det är så svårt att förstå).

Jag tänker mycket i dag. Jag tänker att det kan, från utsidan se lätt ut när man tänker på sin egen situation och på hur ens egna barn reagerar på olika saker, men det är annorlunda på insidan. Jag lovar.

Det var skönt att få spy lite galla idag. Jag försöker att göra det väldigt sällan eftersom det sällan leder någon vart, men ibland behöver man det. Idag behövde jag det. Lovar att återkomma med ett mer roligt och positivt inlägg senare idag...

måndag 23 april 2012

Bamse vs fröknarna

Jag känner en sjuåring som säger;

- Jag hade mycket hellre haft Bamse som fröken än mina fröknar. Bamse säger att straff gör sällan någon bättre. Mina fröknar ger straff.

Straff gör sällan någon bättre. Straff motiverar sällan. Straff skrämmer. Straff manar den som blir straffad - att ge igen, det förstår till och med sjuåringen.

Motivation, kärlek och belöningar i lagom dos, det ger däremot barn växtnäring. Det förstår också sjuåringen. Varför förstår inte alla vuxna det?

bloggtips

Måndag morgon... Bråttom, bråttom, bråttom. Får bli ett riktigt inlägg ikväll istället. Men jag tänkte på vad en av kommentarerna som skrevs. Om tips på bloggar. Jag har ju inte några bloggar som jag länkar till, men jag skulle kanske ta och lägga alla bloggar i en mapp så kan man hitta många lästips hos mig också!

Så, till er som har egna bloggar. Skriv er bloggadress i en kommentar till migidag så lägger jag in den i mappen som jag skall skapa för er som läser min blogg. 

Ha en skön dag så ses vi ikväll! Nu skall jag på en föreläsning om npf och kbt - mycket spännande!

söndag 22 april 2012

Nyfiken

Jag är så nyfiken på var du som läser min blogg bor och hur du hittade min blogg så idag hoppas jag att du som läser här skriver en kommentar till mig. Det räcker alldeles tillräckligt med staden du bor i, men du får också gärna, om du vill, beskriva hur du hittade min blogg. Kanske hittade du hit genom facebook, eller så har du varit på en av mina föreläsningar, läst någon av mina böcker, eller genom en annan blogg.

Är du med på det? Jag börjar med mig själv; Göteborg, började skriva blogg för tre år sedan efter ett möte jag hade med en kvinna. Jag kände att hennes historia måste jag berätta, men hur - och så blev det en blogg då.

lördag 21 april 2012

En lördag med många bollar i luften...

Dottern är på månadens läger ute på Ågrenska den här helgen. Hon älskar att vara där med sina vänner i gruppen, både ledare och tjejer.

Lillagubben spelade pingisturnering idag. Jag var med hela dagen och jag njööööööt av att sitta där på bänken och bara vara. Jag kikade på Lillagubben och hans socialiserande med klubbkompisarna. Han pratade, spelade, lekte, busade, umgicks - med klubbkompisarna precis som ingenting. Precis som de flesta andra barn i hans ålder gör.

När man bär med sig en erfarenhet av att ständigt stå på tå, observera, vara redo att rycka in och stödja, förklara, bli ifrågasatt, sopa undan, prata för ett barn som det så sällan "glider på" för. Då blir den motsatta upplevelsen, den som de flesta föräldrar är vana vid - så otroligt fantastisk att man bara njuter. Precis som jag gjorde idag.




Över 70 var vi som tävlade i en handikapptävling där bästa spelarna måste vinna 24 poäng innan de kom till noll och kunde börja vinna 11 poäng till en setvinst och de som aldrig spelat fick 8 poäng att börja med, alltså behövde de bara vinna tre bollar för att vinna ett set. Lillagubben kom femma och blev jätteglad! Jag också...
Vill också passa på att tacka för alla kommentarer ni skickar. Det gör mig glad och det gör bloggen bättre. Någon var det som tänkt att hennes kommentar inte var viktig, därför hade hon inte skrivit tidigare. Det måste jag svara på, känner jag, för ALLA kommentarer som kommer hit till min blogg är VIKTIGA och gör min blogg mer intressant och viktig så fortsätt att skriva!

Nu skall jag lägga mig i soffan och bara njuta av att dagen har varit så härlig!

fredag 20 april 2012

Varför gör du det?

Idag skrev jag ett inlägg som handlade om att jag saknar kommentarer och kontakt med er som läser min blogg - idag fick jag fantastiska kommentarer från många av er. Du som beskrev att du pratar med vänner om "dagens blogginlägg", ni var andra som beskrev att bloggen betyder mycket för just er, någon beskrev att du läser bloggen för att förstå mer och ytterligare någon hade visat bloggen för barnets lärare och andra som behöver förstå mer.

Och jag - jag har läst och läst och läst era inlägg så nu är jag alldeles varm i hjärtat.

Tack!

Någon gång funderar jag över vad jag gör. Någon gång känner jag mig lite ifrågasatt. Någon gång funderar jag på att börja frilansa som journalist igen, eller börja jobba som lärare på någon skola igen.

Men så händer det något som gör att jag återigen förstår varför jag inte kan göra något annat än att jobba med frågor som rör, förståelse, respekt, acceptans för människor med npf-svårigheter.

Som häromdagen, till exempel.

Jag träffade en man som jag började prata med. Det visade sig att han har två barn i förskoleåldern. Vi kom att prata om hundar. Han hade svårt att förstå hundägare som släpper sina hundar lösa. Han var rädd om sina barn. Han var rädd om sig själv. Han var rädd för hundar. Han sa;

- Man kan väldigt ofta se på hundarna vilka slags hundägare de har som matte och husse. Är det stökiga hundar så är det hundägare som inte bryr sig. Det är precis som med människor. Jag har många släktingar som är lärare och jag vet att det är så att träffar man på ett barn som är en "strulpelle" så har de föräldrar som inte är bra föräldrar.

Det där sitter så fast rotat i människor att en person, barn eller vuxen som inte får livet att fungera som andra människor får - per automatik gör det för att den tycker att det är "kul" eller för att föräldrarna "inte duger något till".

Jag fortsätter inte just ikväll att diskutera här kring det han sa. Jag nöjer mig med att konstatera att vi tyvärr fortfarande, trots att vi är på väg framåt, fortfarande är allt för långt ifrån ett accepterande samhälle där man vet och förstår att alla, även "strulpellen" och hans/hennes föräldrar vill lyckas - men att det är så förbaskat svårt när man inte har samma förutsättningar som andra.

Ibland ser jag svaret så glasklart till varför jag måste fortsätta jobba med det jag gör. En man som säger ett par meningar - och alla ni som skrev fina och tankeväckande kommentarer till mig under fredagen - och allt faller på plats.

Därför gör jag det!

torsdag 19 april 2012

Det känns lite ensamt...

Ibland känns det som om jag skriver och skriver och skriver och skriver. Och så är ni flera hundra varje dag som läser och läser och läser, men ni hör så sällan av er. Jo, några av er hör av er, men det börjar bli väldigt glest mellan kommentarerna.

Jag känner mig ensam utan gensvar, lite som vår ena höna "Summer" som kikar in genom fönstret utan att få komma in. Lika utanför som hon, känner jag mig.






Ville bara att du skulle veta det. Bara ett enkelt litet knapptryck på "kul", "intressant" eller "oj" skulle faktiskt göra att jag kände mig mindre "utanför glaset" och mer "inne i rummet".

Ville bara att du skulle veta det.

Fast en liten, liten kommentar hade faktiskt gjort mig ännu gladare, om varför du läser min blogg. Det hade varit roligt att läsa om, tycker jag. Som en liten fredagspresent som jag hade blivit vääääldigt glad att få.

Ville bara att du skulle veta det...

Magiskt

Tänk att vi haft ytterligare en dag som varit magisk av lycka och av framsteg och av mod! Det som ledde fram till min första mening i det här inlägget var att min dotter blev medbjuden på Eric Saades konsert i Lisebergshallen igår kväll. Hon som åkte spårvagn själv in till stan i måndags, tackade ja till inbjudan.

Sedan hörde hon inget från sin vän, som hon lärt känna genom lägerverksamheten på Ågrenska - för vännen visste ju att min dotter skulle med. (Det här med att ha svårt att tänka sig in i andra människors tankar ställer ofta till det för människor med npf).

Igår fick de tag i varandra och visst skulle det bli konsert. Dottern och hennes snälla kompis skulle bli körda av vännens snälla pappa. Bägge tjejerna var nervösa. Bägge tjejerna hade mobiltelefoner och hörselskydd med sig. Bägge tjejerna var uppklädda och väldigt förväntansfulla.



Tre timmar senare kommer en fantastiskt glad och lycklig Dotter ut genom vännens bil. Det hade gått JÄTTEBRA. Eric Saade var asgrym och man hade stått längstfram eftersom vännen fått VIP-biljetter!

Nu har Dottern och Lillagubben cyklat iväg (Lillagubben på pakethållaren) tjattrandes till sina skolor. Och jag, jag går här hemma och bara myser. Vissa dagar är magiska av lättheter. Och när man får uppleva det flera gånger på en och samma vecka då, då blir det verklig magi!

Nu skall jag till jobbet. Samtal med en förälder som kämpar massor.

Sedan undrar jag en liten sak som jag hoppas gör att ni skickar massor av kommentarer till mig. Arbetet med min tredje bok går vidare. Vad skulle du, som följer min blogg, vilja läsa om i min bok. Beskriv vad du vill läsa om. Jag vet ju vad jag skriver om/vill skriva mer om, men jag vill veta vad just du vill läsa om!


onsdag 18 april 2012

Kognitionssimulation

Måste bara tipsa om "kognitionssimulatorn" där du kan gå in och få en aning om hur det kan kännas att sitta i ett klassrum när man har svårigheter inom det neuropsykatriska funktionsområdet.

Gå in och känn hur det kan kännas här.

Energiförbrukning

Jag har precis vinkat av Dottern och Lillagubben. Bägge är på väg till skolan idag. Själv skall jag ta mig en sovmorgon alldeles strax. Efter åtta timmars bilkörning igår (till och från Köping) med kvällsföreläsning och hemkomst vid halv ett så behöver jag en liten extra sömn idag. (Du som eventuellt oroar dig för min bilkörning sent på natten kan lugna dig med att jag har en liten metod för att inte bli trött. Jag sätter helt enkelt på radion på höööög volym och ylar med i varje låt. Jag lovar ingen kan sova vare sig i bilen eller på tio meters avstånd från den samma när jag sjunger falsk till "What doesn´t kill me makes me stronger...).

Att köra bil och lyssna på p1 är en av mina favoritsysselsättningar, men att sjunga högt och falskt är en nödvändighet för att hålla mig vaken när jag kör sent på kvällarna...


Jag brukar sova på hotell när jag är så långt hemifrån, men igår gick inte det. Maken skulle på jobbresa tidigt i morse och därför skulle ingen vara hemma på morgonen om inte jag kom hem. Alltså körde jag hem genom natten, falsksjungande och pommesfrittätande.

Jag funderar på det där med energiförbrukning och energipåfyllnad idag. Idag skall jag ta en sovmorgon för att "sova ikapp", men om jag inte hunnit med att sova ut, så hade det gått bra också. Energin är påfylld och när jag vaknar på morgonen så brummar motorn igång lite sakteliga för att sedan puttra på under dagen, vare sig jag gör roliga eller mindre roliga saker.

För människor med npf-svårigheter är det inte lika enkelt. Energin fylls på under natten - om man får sova. Men energitanken kan bli fnösketorr på en sekund - om något som skall göras känns omotiverat eller svårt. Energin kan också ha tagit slut dagen innan och då kan det ta mycket längre tid att fylla på tanken. Det är svårt att förstå, men absolut livsnödvändigt att förstå och acceptera för att människor med "energipåffyllningsproblem" skall orka, lyckas och känna sig bra. Exempel:

Bägge mina barn vill lyckas! Bägge mina barn vill göra rätt!

Ändå.

I måndags åkte Dottern spårvagn in till stan. Själv. För första gången i sitt liv. Det gick bra, men det tog ofantliga mängder av energi. I går morse skulle barnen till skolan. Det står i svensk lag att alla barn har en rättighet, men också en skyldighet att vara i skolan. Det ligger på oss föräldrar att se till att barnen kommer till skolan om de inte är sjuka eller skadade.

Räknas "energiförlust" som sjukdom? Skulle inte tro det och ändå ställer det till så mycket problem för dem som drabbas så ofta.

I går morse märkte jag ganska snabbt att det inte var någon idé att försöka få Dottern till skolan. Energin var slut och när energin är slut så finns inget att göra förutom att vänta - vila. Lillagubben var ett par minuter sen när han stack iväg. Han småjoggade och vinkade när han sprang förbi köksfönstret. Hans motor brummar igång, vare sig han sovit alla timmar han borde eller om han gjort något väldigt anstängande dagen innnan.

Lillagubben kom, som vanligt, till skolan i tid igår. Dottern låg kvar i sängen och tankade energi. Klockan tolv vaknade hon och var på ett strålande humör. Skall jag då lägga en kommentar om att "du är ju inte trött nu minsann!"?

Så klart inte. Om du, jag och alla andra förstår och accepterar att det är annorlunda att vara annorlunda. Att man måste bli bemött på ett annorlunda sätt och att det är OKEJ att göra på annat sätt en de flesta andra människor - så blir livet så mycket lättare för alla.

Idag fanns energin hos både Lillagubben  och hans storasyster. Lillagubben fick till och med skjuts av sin storasyster till skolan.

Så olika kan det vara. Det måste vi acceptera och kanske viktigast - skolan och samhället måste acceptera att det är så. För att inte hetsa föräldrar att köra slut på sina barn - som behöver energipåfyllning så mycket oftare än andra barn.

Båda mina barn vill lyckas, men ett av dem behöver mer hjälp för att göra det.

Hur är det för dig eller ditt barn, din elever?

Jag hörde förresten att Bo Hejskov rekommenderade min blogg under en föreläsning i Borlänge i går. Vad glad jag blir! Tack Bo! Det är så himla roligt att höra att min bloggs läses av er läsare, även om jag ju ser att ni läser på besöksstatistiken så blir det extra kul att höra vilka ni är. Fortsätt läs och fortsätt skriva kommentarer!

tisdag 17 april 2012

Den bortappade diagnosen

Nu är höstens öppna föreläsningar bokade. Gå gärna in på länken och kolla in städerna om du är intresserad - eller om du vet någon, t ex skolan ditt barn går på, eller som du är lärare på - dela vidare. Hjälp mig sprida informationen. Tack!

Det blir många städer i närheten av Göteborg i höst och det beror framförallt på att min dotter börjar gymnasiet och allt blir nytt och därmed finns risken att mycket blir svårt i början. Att finnas hemma varje morgon kommer att vara viktigt.

Varför jag föreläser? Den frågan har jag fått ett par gånger och svaret är väldigt enkelt.
Människor (barn/ungdomar/vuxna) med liknande svårigheter som dem min dotter har får sällan höras i samhället idag. Den enkla anledningen till det är att det inte finns någon som pratar om dem - och de själva har svårt att göra sig hörda. Därför är det så viktigt för mig att fortsätta sprida information och kunskap om hur det kan vara och vad man kan göra när man själv har ett barn med add, eller om man träffar ett barn/ungdom/vuxen med add.

Ett annat svar är att jag faktiskt inte fixar att ha ett jobb där jag är anställd och där jag skall passa tider på morgnar, för då skulle väldigt mycket bli väääldigt tokigt här hemma och Dottern skulle komma väldigt mycket i kläm (ni som har barn med diagnoser förstår nog precis vad jag menar...). Jag blir inte rik på mitt arbete, men jag gör nytta och familjelivet fungerar ganska bra tack vare det.

Tänk om alla ni som läser min sida idag, delar denna sida på er facebook, då blir det många som får möjlighet att ta del av informationen... Tack!

Den borttappade diagnosen – barnen och ungdomarna med ADD

-  Barnen med ADD är så osynliga att vi inte förstår att vi inte ser dem. Därför misslyckas de ofta genom hela skolan, säger Malene Larssen.

Malene är grundskollärare som arbetar med KBT i syfte att hjälpa barn/ungdomar med npf och deras föräldrar/lärare att hitta lösningar. Föreläsningen är personlig, rolig, sorglig och tankeväckande i en mix av pedagogiskt kunnande och föräldratankar.

Föreläsningen vänder sig till dig som jobbar med människor i skola, omsorg, sjukvård, men även till föräldrar och människor med egna diagnoser.

Efter föreläsningen skall du ha fått;

•    En upplevelse utöver det vanliga, samt gråtit lite och skrattat mycket.
•    Kunskap om senaste forskningen inom området.
•    Djupare förståelse för hur det är att leva med adhd/add 24 timmar om dygnet.
•    Verktyg för hur du möter din/dina elever/barn med adhd/add så att de lyckas.
•    Tankar på hur du som professionell möter föräldrar till barn med adhd/add

Publikröster:

”Den bästa föreläsningen som jag har varit på - engagerad person!!”

”En mycket bra föreläsning, objektiv utan pekpinnar men med mycket värme.”

”Alla deltagare från vår skola (Backatorpsskolan) var lyriska över en fantastisk och givande föreläsning.”



Boka 5 biljetter och betala för 4!


RubrikDatum & TidOrt & PlatsBiljetter
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-04-17
18:00 - 20:30
Köping
Hotell Schele
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-04-18
18:00 - 20:30
Töreboda
Meddelas senare
Inga platser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-04-24
18:00 - 20:30
Trollhättan
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-09-17
18:00 - 20:30
Vänersborg
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-09-18
18:00 - 20:30
Varberg
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-09-24
18:00 - 20:30
Västerås
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-09-25
18:00 - 20:30
Alingsås
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-01
18:00 - 20:30
Stockholm
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-02
18:00 - 20:30
Örebro
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-03
18:00 - 20:30
Kungsbacka
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-08
18:00 - 20:30
Trelleborg
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-09
18:00 - 20:30
Lund
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-15
18:00 - 20:30
Halmstad
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-16
18:00 - 20:30
Uddevalla
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-22
18:00 - 20:30
Falköping
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-10-23
18:00 - 20:30
Ulricehamn
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-05
18:00 - 20:30
Kungälv
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-06
18:00 - 20:30
Helsingborg
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-12
18:00 - 20:30
Strömstad
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-13
18:00 - 20:30
Lidköping
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-14
18:00 - 20:30
Göteborg
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-19
18:00 - 20:30
Malmö
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-20
18:00 - 20:30
Båstad
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-21
18:00 - 20:30
Vara
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-26
18:00 - 20:30
Stenungsund
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser
Den borttappade diagnosen
Aduct AB
2012-11-27
18:00 - 20:30
Borås
Meddelas senare
Platser kvar
Olika priser

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...