torsdag 30 maj 2013

Om stöd som tas bort


För något år sedan samtalade jag mycket med en ung tjej. Bland mycket annat, pratade vi om det här med npf och svårigheten med att få stöd över tid. När stödet kommer och det så smått börjar flyta på kring den här tjejen så börjar man diskutera att ta bort stödet. "Allt verkar ju fungera så bra nu". 
Tjejen berättade samma sak som andra människor jag träffat med erfarenhet av npf gör, nämligen att man till en början, efter utredning och diagnos om något neuropsykiatriskt funtionshinder får stöd och hjälp. Ganska bra, ibland, till och med. 
Så går det ett tag. Mycket av det som var svårt innan utredning, diagnos, stöd, hjälp och (ibland) medicin fungerar sakta men säkert bättre. Alla blir glada och nöjda. Det flyter på ett tag. Sedan kommer diskussionen igång.
- Men nu går det ju så bra. Kanske att vi skall ta bort stödet några timmar, kanske skall vi försöka med andra böcker, kanske du klarar dig i den stora klassen?
Alla är glada. Barnet för att det fungerar bättre och hon/han känner sig nöjdare med sig själv. Hon är stolt över att det går bättre, att hon lyckas. Föräldrarna som ser att barnet är gladare och fungerar bättre och skolan som ser en elev som det fungerar enklare med. Alla är nöjda och glada. 
Att få stöd under lång tid och att sedan när lite stöd plockas bort, att det görs med väldigt mycket omsorg och  kontroll är oerhört viktigt. Det kan vara skillnad på liv och död. 
Så tar man bort stödtimmar, med extra resurser, liten grupp, annat stöd. Förändrar. Nu har ju barnet lärt sig, "vuxit till sig", "mognat" och nu har ju behovet av att få stöd och hjälp minskat betydligt. Eller?
Krasch. Plötsligt är man på samma, jobbiga ställe som innan allt det bra hände. Ingen förstår varför. Frustration hos de vuxna. Ilska och ledsamhet hos barnet. Varför?
Det var ju stödet, allt fluffande runt barnet som gjorde att det blev så bra. Det var inte barnet som på ett halvår fixade allt - det var stödet. Så när stödet togs bort trillade barnet ihop igen.
Nästa gång är det svårare att resa på sig. Då har man fått ytterligare en smocka som talar om att "du duger inte, du är slö, du är lat, du tar en massa extra tid".
Efter den smockan kanske barnet, jag säger bara kanske, men ändå - inte orkar resa på sig en gång till. 
Tjejen jag tänker på, som jag pratat många timmar med lever inte längre. Hon orkade inte ta sig upp efter sista smockan...

tisdag 28 maj 2013

Njutläsning


Tänk dig ett barn, ja, säg att det är en pojke, runt sju år. Tänk dig pojken, sju år som just börjat glänta på skafferiet till lässkatten. Det glittrar där inne, sprakar och äntligen är springan så stor att barnet kan se hur det glittrar, kan greppa skatterna med sina bara händer. Han är sugen på att öppna mer, tränar hemma på att läsa. Han hittar en bok om rymden. Rymden är det som fascinerar honom mest just nu.
Man har "njutläsning" i skolan. Barnen skall lära sig njuta av en god bok varje dag en liten stund.
Pojken bestämmer sig för att ta med sig rymdboken och njuta av den på lässtunden i skolan. Han har ryggsäcken med rymdboken på ryggen när han går till skolan på morgonen. Han är stolt över boken, han skall visa klasskompisarna. Sedan skall han läsa om planeterna, solen, de svarta hålen och astronauterna. Han längtar lite till "njutläsningen" där han går mot skolan.
Tänk sedan att pojken tar fram boken och fröken säger "den är för svår för dig, den kan du inte läsa, det är en faktabok, den får du inte läsa för på njutläsningen läser vi skönlitterära böcker".
Tänk själv hur pojkens glädje förbyts till ledsamhet och lite skam. "Jag läser så dåligt att jag kan inte läsa den här boken". Dörren till lässkafferiet stängs igen med en hård smäll. För en del barn är det svårt att öppna efter en sådan smäll. 
På eftermiddagen säger pojken till mig "jag läser sämst i klassen, för jag kan inte läsa i rymdboken, den är för svår för mig". Dörren till skafferiet är stängd och lär så förbli ett tag till.
Men vem kan egentligen bedöma och bestämma vad man läser när man njuter, tänker jag?
Återigen säger jag att vi lärare allt för ofta missar poängen med att vara pedagoger. Varför är vi lärare och vad vill vi ge eleverna med vårt arbete?
Vi är ju lärare för att vi vill hjälpa eleverna att utvecklas, inte stänga till, inte agera fängelsevakt, öppna upp, öka förmågor. 

måndag 27 maj 2013

Om att hålla tiden

Jag pratade frånvaro och sena ankomster med några lärare efter en föreläsning för några veckor sedan. Frustrationen är uppenbar. Problemet är vanligt. Hur gör man när eleven med npf-diagnoser inte kommer i tid till skolan? Kontakta föräldrarna så de ser till att deras barn kommer iväg? Anmäla frånvaro så att studiebidraget fryser inne? Socanmälan? Något annat förslag?

En av lärarna tycker att man får göra föräldrarna uppmärksamma på de sena ankomsterna så de löser problemet. Några andra håller med.

- Det är ju bara att se till att gå upp en halvtimme tidigare, säger en annan.

Och jag som vet, av egen erfarenhet, att det inte är så lätt att lösa det problemet genom att "gå upp en halvtimme tidigare" eftersom det att ha svårt att få den inre "motorn" att starta, att sakna känsla för tid och att ha svårt att motivera sig att komma iväg, tillsammans gör det väldigt svårt att lyckas med just den biten - att komma tid. Det är en del av funktionsnedsättningen.

Jag tänkte lite stilla för mig själv där jag stod och lyssnade "om det ändå bara hängde på att gå upp en halvtimme tidigare, om det ändå var så lätt, herregud, om det ändå vore så lätt". 

Fast jag säger inget, för när man inte har mandat att prata, när man är ensam om en åsikt bland flera andra som tycker något annat så håller man gärna inne med det, tyvärr. 

Jag tänkte vidare att om de lärarna som ju jobbar med elever som har olika npf-diagnoser, som ju borde förstå tänker så om sina elever, hur ska eleverna då lyckas? 

Ett förhållningssätt är att inte räkna tiden när man kommer för sent till skolan på morgonen - för att man vet att funktionsnedsättningen gör det så svårt att komma upp ur sängen och att komma i tid - men istället jobba på att hitta lösningar som gör att eleverna lär sig så mycket som möjligt och håller tiderna när man väl är på skolan. Ett annat sätt är att hjälpa eleven att göra ett morgonschema som hen kan följa hemma, om nu inte föräldrarna eller habiliteringen har kunnat hjälpa till med det, ett tredje är att fundera ihop med eleven om hen ska få börja senare just för att hen ändå alltid misslyckas med att komma i tid.

Viktigast är kanske att försöka hitta lösningar som gör att det inte blir ett problem, att man inte blir frustrerad, att man inte dömer. 

Det är nämligen inte lätt att komma i tid, när man har svårt för att hålla tiden. Så enkelt är det. Eller så svårt. Vi pratade om detta ämne lite grann på min skola idag också. Jag tror att vi får återkomma och fortsätta samtalet där också för det är viktigt att hitta lösningar - på allt som gör att man känner sig frustrerad och misslyckad - både som lärare och som förälder, men framförallt som elev. 

söndag 26 maj 2013

Om diagnoser och så lite om läraryrket

Jag läser en artikel i Dn idag som handlar om diagnoser och som jag tycker är så bra och viktig att alla bör läsa.

Igår läste jag en artikel om en författare som heter Samir Said. Han är 33 år och ger i dagarna ut sin andra roman "Monomani". Har inte läst vare sig denna eller hans debut som kom förra året, men jag fastnar för texten i artikeln om honom.

Reportern frågar författaren om han fick bra betyg i svenska när han gick i skolan. Samir svarar;
- Nej svensklärarna var mina fiender. Jag hatade dem. Jag fick tillbaka allting rödmarkerat. En lärare gav mig G- och sedan sade hon till mina föräldrar "Det märks att han gillar att skriva, men det räcker inte".

Jag tänker på en liten kille jag känner. Han har lite ångest över svenskauppgifterna som skall lämnas in. Han har egentligen lätt för att uttrycka sig och för att skriva, men han har svårt att göra dem exakt efter lärarens uppmaningar. Så svårt att han börjar få "skrivkramp".

Och jag tänker i bägge fallen att vi som lärare måste fundera på varför vi gör de saker vi gör i våra ämnen, för eleverna. För vem gör vi det? Till vilken nytta (eller onytta)? Vart är vi på väg?

Ibland tror jag att vi lärare är så rädda för skolverket och skolinspektionen att vi följer det som står, utan att fundera på vad som är rätt och bra för eleven. Ibland tror jag att vi lärare är så rädda för föräldrarna till eleverna att vi gör saker bara för att hålla föräldrarna någorlunda nöjda. Ibland tänker jag att läraryrket pressats in i ett litet hörn där vi lärare ska verkställa det som Jan Björklund bestämt och då blir det bara pannkaka av alltihop...

Vi lärare behöver fundera över varför vi gör det vi gör och hur vi skall jobba för att hjälpa eleverna att utveckla sig så mycket som möjligt, utifrån sina speciella förmågor. Det är inte lätt, men det är viktigt. Det är också viktigt att ge läraryrket status. Det är oerhört komplext att hjälpa en elev, puscha lagom utan att ställa för låga krav, ställa krav utan att stjälpa.

Nu skall jag njuta av en liten stunds ledighet, dessa sista timmar av mors dag. Ha en skön kväll!

lördag 25 maj 2013

Narkolepsi och adhd/autism


Jag hittar en artikel som jag fick publicerad på Newsmill för ett tag sedan. I den funderar jag på hur medias två olika sätt att bevaka och beskriva två liknande funktionsnedsättningar påverkar allmänhetens uppfattning om dem. Det är en viktig artikel, tycker jag. Därför sprider jag den här via min blogg idag. 
Att fylla på med energi flera gånger per vecka är viktigt. Idag ska jag fylla på - med att gräva i jorden och plantera lite fröer samt dricka hallonssmothies. Fylla på med energi. Alla behöver det, du också - fyll på med något du gillar att göra idag, men först  - läs och dela gärna min artikel om hur olika man ser på och förmedlar nyheter om adhd och narkolepsi. 
Två liknande smoothies/funktionsnedsättningar kan betraktas och förmedlas på så olika sätt - fast de är så lika. Det påverkar människors tankar om dem. Därför har media ett extremt stort ansvar i hur man förmedlar  information - framförallt när informationen handlar om människor som är sköra. 
Jag läser i Svenska Dagbladet om narkolepsiepidemin som drabbat Sverige efter massvaccinationen mot Svininfluensan. Jag tycker det är väldigt bra att man tar upp ämnet och beskriver vilka problem som drabbat de barn som utvecklat narkolepsi efter vaccinationen. Förståelsen och respekten är total i media, inte bara SvD har artiklar om problemen. Artiklar spottas ut i en rasande fart från alla mediahåll i Sverige. Man får en känsla av att det är synd om dem som drabbats (vilket det ju verkligen är). Man får en känsla av att de inte kan hjälpa att de har drabbats (vilket de ju inte kan). Man får en känsla av att de drabbade måste äta medicin för att må bra (vilket de ju måste) och man får en känsla av att de behöver stöd under hela sitt forsatta liv (vilket de förmodligen kommer att få).

De är inte så många de här barnen, men alldeles för många ändå! De har fått en livslång funktionsnedsättning vilket är fruktansvärt. Men, de verkar få den livsviktiga förståelse för sin funktionsnedsättning och respekten för att de faktisk kämmpar med svårigheter varje dag.

Ingen ifrågastätter om de  har en funktionsnedsättning eller om det är "föräldrarna fel". Ingen ifrågsätter om barnen gör sig till. Ingen ifrågasätter om man inte bara ger "knarkmedicin" för att läkemedelsbranschen skall tjäna pengar på dem. Alla förstår att det är synd om barnen och deras familjer. Vilket det är, det är fruktansvärt synd om barnen och deras familjer som drabbats av narkolepsi, så missförstå mig inte nu när du nu läser vidare i texten.

Nu skulle jag vilja vända på kakan och jämföra med medias bevakning och förståelse för människor som har neuropsykiatriskafunktionsnedsättningar som har namnen adhd/add/autism/aspergers. Den här gruppen, till skillnad från barnen med narkolepsi, föds med sin funktionsnedsättning, den här gruppen är större och den är också "yvigare", med andra ord svårigheterna kan se väldigt olika ut.

När jag söker på adhd/add/autism/aspergers på olika mediabolag så kommer andra typer av artiklar än de förstående upp. Det är ifrågasättande artiklar blandat med en och annan som, trots allt, försöker förstå. De handlar om att man inte forskat tillräckligt mycket på adhd-medicin, att man kanske borde ge barn med npf-diagnoser annan kost för att de skall bli av med sin funktionsnedsättning, miljöns påverkan på barnet o s v.

Jämför själv skillnaden genom att gå in på vilken dagstidning som helst via nätet. Skriv in "narkolepsi" i sökfunktionen och läs artiklarna. Gör sedan samma sak med adhd/add eller autism och skillnaderna blir uppenbara.

Varför är det så stor skillnad på två funktionsnedsättningar som faktisk till stora delar påminner om varandra, där liknande medicin används? Svaret är nog så enkelt att i det ena fallet kan vi människor förhålla oss till en spruta. Där finns beviset på att det inte är föräldrarnas fel, eller barnens för den delen. I det andra fallet finns inget konkret att förhålla sig till. Det är nog det enkla men sorgliga svaret. Under tiden media bevakar och skriver faktaartiklar om narkolepsi forsätter man att granska och ifrågasätta om npf-svårigheter verkligen finns. Om det inte bara är miljön det beror på.

Jag ser verkligen fram emot en jämförande granskning mellan hur media behandlar gruppen människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättning och gruppen människor med narkolepsi. Kanske kan den otroligt viktiga förståelsen och respekten för människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar tack vare synen på narkolepsi?

Två typer av funktionsnedsättningar - lika jobbiga att leva med och bredvid - väldigt olika i bemötande och förståelse.

fredag 24 maj 2013

Vi har ingen mobbning!

Ibland hör jag lärare och föräldrar säga så när jag pratar om barns utsatthet, om hur mobbning kan se ut. Om att mobbning kan vara grym, men fullständigt osynlig för andra - eller upplevas som ingenting av andra.

"Vi har ingen mobbning på den här skolan".

Så är det inte. Jag vågar påstå att alla skolor i Sverige har någon form av mobbning - någon gång.

När man säger "vi har ingen mobbning på vår skola" så gör man ett barn som redan är utsatt - dubbelt utsatt.

Alla vill ha en vän, höra till - bara för att du och jag inte ser  mobbningen betyder inte det att ingen är mobbad.
Bara för att jag som lärare inte ser mobbning - betyder ju inte det att det inte finns. Upplevelsen som jag upplever är bara sann i mina ögon. I någon annans ögon är upplevelsen en helt annan - fast händelsen är den samma.

Ha en härlig fredag.

torsdag 23 maj 2013

Ångest som tar kommando över livet

Så gott som varje dag har jag samtal som rör barn/ungdomar och ångest. Ångesten kan se väldigt olika ut. Någon kan uppleva den som "inte så farlig" (än så länge i alla fall) så som lätt obehag att gå till skolan eller gå från hemmet till riktig dödsångest.

Det finns alltid ett svar på varför ångesten kommer, kanske inte alltid sjävklart och tydligt som ett trauma är, men det finns alltid ett svar på varför när man börjar fundera på varför ångesten uppkomit.

Att vara utsatt för långvarig stress, misslyckanden och nederlag är en riktigt "bra" grogrund för att bilda ångest.

Varför får så många ungdomar ångest idag, då? Jo, för att många, många ungdomar upplever långvarig stress under sin uppväxt, så enkelt är svaret.

Hur gör man för att bli av med ångesten, då? Lägga sig under täcket och vänta ut att det obehagliga ska gå över brukar vara det naturliga att ta till. Att sluta gå ut om det är det som upplevs skapa ångest. Att sluta äta om det är det som skapar ångest. Att sluta åka till kompisar om det är det som upplevs skapa ångest. Tyvärr, eller glädjande nog, kanske jag ska säga, så är det det sämsta man kan göra för att bli av med sin ångest även om det känns bäst och rätt för stunden. När man avstår det som man upplever skapa ångest så ger man "ångestmonstret" mer mat att "föda upp mer ångest".

Jag pratade med en tjej igår som höll på att avstå det hon älskar mest - åka på ridträningen - eftersom hon upplevde massor av ångestpåslag igår. Hon ville slippa ångesten - därför ville hon slippa åka på det som hon känner skapar ångest (att lämna hemmet och åka och rida på ett sätt som hon inte är van vid).

Det naturliga är att ta bort det som man upplever skapar ångest, men i förlängningen göder man bara gärna till att utveckla ångesten ännu mer.

För att bli av med sin ångest behöver man "ta tillbaka makten över sin hjärna" brukar jag säga. Man behöver gå rakt igenom ångesten, uppleva all den hemska ångest, kanske dödsångest och det flera gånger, för att komma ut på andra sidan flera gånger, där man märker att det bara var hjärnan som ställde till det, inget hände annat än att den förbannade ångesten var väldigt obehaglig. Det är det ända sättet, som jag känner till i alla fall, som man jobbar med att hjälpa patienter med ångest.

Något annat? Ja, för varje barn/ungdom som bär på ångest så måste vi ta reda på vad det var som triggade hjärnan att utveckla ångest och ta bort, förändra, förbättra, förenkla, förtydliga så att stressen, om inte försvinner, så i alla fall minskar.

Hur det gick för tjejen och ridningen? Efter ett långt samtal, där ingen skuld lades på henne, där hon själv fick komma fram till att hon skulle klara det, där några målbilder om vad som skulle göras efter träningen kom fram - så kom hon iväg. När hon kom hem var hon en glad och nöjd tjej.

Nästa gång blir det förmodligen lite samma sak, ångesten knackar på igen, men då gäller det att ta sig igenom, igen och igen och igen och igen.

Tillslut försvinner faktiskt ångesten. Efter att ha tagit sig igenom den, med hjälp av någon som kan stötta i det jobbiga, gång efter gång, samtidigt som stressen i livet försvinner så kan ångesten försvinna tillslut.

tisdag 21 maj 2013

Jag hatar och älskar Arga snickarn!

Jag har en slags "hatkärlek" till Arga snickaren. Alltså jag ser att Anders vill hjälpa dem han och hans team åker hem till, men på det sättet han ofta gör det, alltså...

I det här avsnittet är Anders igång igen. Hela Anders team är så innehelafriden pigga, snabba, alerta, käcka, ordningsamma, fixiga och trixiga och det är JÄTTEBRA för de hjälper familjer som ofta är i kris. Men när familjerna måste stå ut med att visa upp sig i all eländighet och måste stå ut med att få hundra skopor ovett över sig så blir jag störd.

Alltså mannen i det här avsnittet som jag kikat på ikväll säger ju själv att han väldigt svårt att göra klart saker, att hans "förra fru" inte heller stod ut med att han höll på att försöka få klart saker, att han behöver äta "lyckopiller" för att orka. Han har svårigheter som inte signalerar en funktionsnedsättning, som rullstolen för en rörelsehindrad, eller blindkäppen för en synskadad - men han har svårigheter, så sant som jag heter Malene Larssen. Jag är ingen läkare eller psykolog så jag lämnar diagnosticerandet - det är heller inte det viktigaste. Det som är viktigt är att man möter en person med någon slags svårighet med respekt och förståelse och det kan man bara göra när man äger kunskap om funktionsnedsättningen.

Familjen själva och Anders rör sig med beskrivningar som lat, slö, seg, långsam, måste skärpa sig. Säg samma som en en som inte kan gå så blir det ungefär "du är så himla lat, slö och långsam att du inte kan ta dig upp för trappan, släpa med dig rullstolen bara, du får skärpa dig".

Att det ska vara så svårt att förstå och förhålla sig till. Jag kommer mer än gärna och hjälper Anders och övriga i teamet i vad en funktionsnedsättning inom det neuropsykiatriska området ställer till det för människor eftersom det så ofta är sådana människor man hjälper i programmet.

Det är klart som korvspad att pappan vill att dottern ska ha ett eget rum, han får bara inte till det för det är för svårt för honom. Tyvärr är det som vanligt, man vet inte att man inte vet, man förstår inte att man inte förstår - därför förstår man inte att man måste ta reda på fakta för att förstå och sluta döma en människa som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar och förmågor.

Du behöver inte be mig om hjälp, Anders, men du och programmet behöver skaffa hjälp så att ni istället för att sprida fördomar om människor med funktionsnedsättningar ökar föståelsen. Det är dit vi måste komma nämligen, att människor utan funktionsnedsättning i det neuropsykiatriska funktionsområdet börjar förstå och slutar döma.


måndag 20 maj 2013

"Jag har ADD"

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg som jag kände var så viktigt och bra att jag är tvungen att lägga ut den som ett eget inlägg. Det handlar om en tjej som berättar hur det är och har varit att vara annorlunda, att ha ADD. Sista meningen i texten är så fin och så riktigt. Man väljer inte att få en funktionsnedsättning i det neuropsykiatriska funktionsområdet, men man väljer att lära sig, att acceptera, att hjälpa...

Hej!
Tack för många bra tankar!!
Jag är en tjej på 15 år som för ett halvårsen fick diagonsen ADD. Och när jag gick i 2:an så fick jag diagnosen Dysleksi!
och jag går på medcin nu! Min medecin har ökat livskvaletin jätte mycket för mig! I LOVE IT!!

Mina föräldrar har hela tiden vetat att jag är unik så att säga.Jag lärde mig inte prata för änn mycket sent. Jag har haft mycket stora sömn poblem! Jag har alltid tyckt det är jätte svårt att springa hoppa och gå m.m.
Under många år har jag varit mobbad både från andra elever och för den delen lärare också. Mamma och pappa har sökt för i huved sak sömnen. Men läkaren bara skrattade åt oss!Alla lärade har bara sagt att det går över.

Men så kom en dag i 6:an så mamma och pappa tog mig till ett möte innan utreding eller vad man nu ska säga. Vi hamnade hos en person som var trött på jobbet. Och när hon sa att jag skulle utredas för ADD/ADHD så blev jag hur arg och ledsen som helst!
Så då ansåg dem att man skulle vänta till jag skulle vara moteverad...
Och jag "moteverad" nu i 8:an.
Där gick 2 år till spilo!
Och under tiden så hann jag läsa vad ända grej om ADD/ADHD på internät. Jag hann då fatta att jag hade ADD. Det var jätte jätte tufft att förstå att jag har ADD helt ensam. För då var inte bup inblandan. Så när jag satt och utredes så visste jag i primsip redan svaret!

Varje dag hör jag att man säger till varandra i klassrummet " Har du damp eller?"
Eller: han har säkert ADHD!
Varje dag jag hör detta så känns det så ett slag i magen! Det är hämskt!

Det finns JÄTTE dålig kunskap bland lärare!!!(Dock menar jag inte alla men 9 av 10 har dålig kunskap)

Kort och gott:
Jag har inte valt att ha det.
Men ni som har det omkring er har ett val att hjälpa mig.

söndag 19 maj 2013

Återigen - om smygkritiserande av npf-diagnoser

Återigen är det någon som vill diskutera ADHD. Den här gången är det Svenska Dagbladets Ledarskribent IVAR ARPI som vill säga vad han tycker om adhd-diagnoser. Svenska Dagbladet - det är en ganska "tung" tidning. Ledarsidan - det är en ganska "tung" avdelning i tidningen. Ivar Arpi, vill diskutera och har många intressanta och viktiga åsikter som han för fram i sin ledarartikel. Icke desto mindre slutar det, som så många gånger förr med en eftersmak av att ADHD egentligen för det mesta bara är en "hittepå-grej" som därför är svår att förhålla sig till och ta på allvar. Som journalist/opinionbildare/folkbildare har man ett mycket stort ansvar för vad som kommer ur en ens dator eller ur ens mun och framförallt när man jobbar på ett mediabolag som har så högt förtroende bland människor - som SvD har.

Därför tycker jag att det är på sin plats att titta på texten och fundera på vad den gör mot oss som läser den, även om det är tio dagar sedan texten publicerades. Vill du läsa texten där den är införd så kan du gå in här och läsa, eller läs hela texten här under. Efter den kommer min analys och åsikter på delar av Ledaren.



Här kommer ledarartikeln i sin helhet, där jag har "gulat" det jag reagerar på, som jag tar upp här nedan. Hör gärna av dig och säg vad du tänker om detta, du som läser och om Ivar Arpi läser - du är hjärtligt välkommen att bemöta det jag skrivit till dig1

ADHD är även en samhällsdiagnos

Antalet barn och vuxna som får diagnosen ADHD växer hela tiden. Det gäller inte bara i Sverige. I USA får var femte pojke diagnosen och elva procent av skolbarnen har någon diagnos med koncentrationssvårigheter. Man har kunnat visa att runt hälften av dem som sitter i fängelse har diagnosen ADHD. Skolinspektionen gör under 2013 en granskning av situationen för elever med ADHD, meddelade man härom dagen. Upplägget är att se hur skolmiljön är anpassad efter enskilda elever som har fått diagnosen. Det är en bra satsning. Som de konstaterar i forskningsöversikten så gäller att ”forskning kring skolsituationen för elever med ADHD kan betraktas som sparsam”. Ju tidigare barn kan få hjälp med sina problem desto mindre är risken att det går åt pipsvängen.
Frid och fröjd då eller?
Nej, det finns problem både med diagnosen ADHD, och hur den används. Kriterierna är så diffusa att risken för att diagnosticera för många är överhängande. Det finns inget exakt blodprov att ta, som visar på ADHD bortom alla tvivel, så att säga. I stället handlar det om en sammanvägning av olika symptom. Den enes ADHD-diagnos liknar inte alltid den andres. Risken med diagnoser som inte är väl avgränsade är att man börjar behandla symptom hos individen som egentligen finns i den bredare kulturen. Det står utom alla tvivel att det finns människor som har ADHD, och som i en annan tid hade haft svårt att ingå i samhället. I dag kan de få behandling som hjälper. Men det är mycket som talar för att det sker en överdiagnosticering, att man försöker behandla ett större samhällsproblem på individnivå. Och i fallet med skolan kan det handla om att individualisera problem som egentligen har att göra med bristfällig pedagogik. Övergången till en skola där eleven ska arbeta alltmer självständigt missgynnar dem som har ADHD. Men det kan också vara så att diagnosen ökat i vanlighet på grund av flumskolans låga och diffusa krav.
I en artikel i Sydsvenskan från 2011 konstaterar man att ADHD-diagnoserna fördubblats på tre år, men också att diagnosen kan bli ett sätt att legitimera varför vissa förtjänar mer uppmärksamhet än andra. Dessutom fördelas diagnosen ojämnt mellan könen och samhällsgrupper. I USA har särkilt pojkar från olika minoriteter fått diagnosen på senare år.
– Utöver de barn som har adhd-dia­gnos finns det ytterligare en grupp som har adhd-symptom, men som inte uppfyller alla kriterier för dia­gnos. De barnen kan ha lika stora svårigheter i vardagen och behöver också stöd och hjälp, säger psykologen Gunilla Granholm som arbetar med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Malmö. (Sydsvenskan)
I Skolinspektionens litteratursöversikt som de gjort inför granskningen skriver de just att medicinska diagnoser ofta är ett sätt att motivera fördelning av resurser. ”Medicinsk diagnos anses av ca 70 procent av rektorerna i granskningen ha stor betydelse för tilldelning av resurser för särskilt stöd. Detta bekräftas även av andra studier, där diagnos anses kunna bidra till att skolan får resurser och för att förklara problem kring en elev för andra föräldrar.”
På samma linje i Lärarnas tidning konstaterar man i en artikel från 2012 att var fjärde grundskollärare vägras extra resurser till elever i behov av särskilt stöd om eleven inte har en diagnos.
På en samhällelig nivå rör vi oss också mot en kultur där problem patologiseras, och psykologiseras – en terapikultur. I nyutkomna boken Homo patologicus skriver Fredrik Svaneus, professor i filosofi, om medicinska diagnoser i vår tid, och hur dessa även har blivit en politisk och filosofisk fråga. ”Diagnosen talar om för oss vad som är ett verkligt problem, och den ger också vårt lidande en riktning och en form som kan tjäna som en ny identitet”.
Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt vad gäller ADHD. Det är otvivelaktigt så att många som tidigare ansågs bortom räddning i dag kan få hjälp. Här har det skett fantastiska framsteg. Å andra sidan finns det mycket som tyder på att för många får diagnosen. När extrastöd i skolan blir beroende av en diagnos skapas en osund incitamentsstruktur för både lärare, föräldrar och skolor.


Här kommer mina åsikter om Ledaren. Jag har klippt ur och "gulat" de delar som jag vill ta upp till diskussion.

"Antalet barn och vuxna som får diagnosen ADHD växer hela tiden."
Ja, precis som astma, allergier och vissa cancersjukdomar, bland många andra, växer i antal varje år. När ökning av andra, medicinska diagnoser beskrivs så finns det inget ifrågasättande i riktigheten av att läkare sätter diagnoser/upptäcker sjukdomar/funktionsnedsättningar hos sina patienter. Konstigt tycker jag, borde det inte vara samma sak, vad än diagnosen/sjukdomen/funktionsnedsättningen sitter och vad den heter?

 "Ju tidigare barn kan få hjälp med sina problem desto mindre är risken att det går åt pipsvängen"
Bara genom att skriva denna mening avslöjar Ivar Arpi sin okunskap om vad adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär. Ett barn med adhd behöver "inte få hjälp med sina problem" för att det inte ska "gå åt pipsvängen". Ett barn med adhd behöver bli mött på rätt sätt  av människor med kunskap om vad adhd innebär. Det är något helt annat än att se barnet med adhd som varande den som har "problem".

Nej, det finns problem både med diagnosen ADHD, och hur den används. Kriterierna är så diffusa att risken för att diagnosticera för många är överhängande.
Ivar Arpi skriver att det finns en risk som är "överhängande" att för många får diagnosen adhd eftersom kriterierna är överhängande. Då undrar jag Ivar Arpi, rent logiskt - borde det inte finnas en lika stor risk som är "överhängande" att för få får diagnosen...? Och gäller inte det för alla diagnoser/sjukdomar/funktionsnedsättningar där man inte kan ta ett blodprov för att bevisa att en person har en diagnos/sjukdom/funktionsnedsättning - till exempel sömnsjukdomen Narkolepsi, varför skrivs det aldrig om det - att risken kan vara överhängande där, att för många får diagnosen - bara som ett exempel? Det finns inget självändamål med att göra en utredning och ge/få en diagnos inom det neuropsykiatriska spektrat - en utredning och en eventuell diagnos får man för att ens vardag inte fungerar!

Men det är mycket som talar för att det sker en överdiagnosticering, att man försöker behandla ett större samhällsproblem på individnivå
Jag skulle bra gärna vilja veta, vad det är som talar för det - annat än att fler får diangosen adhd idag än för fem, tio år sedan, vilket ju inte alls svarar på om det egentligen sker en överdiagnosticering.

 ”Diagnosen talar om för oss vad som är ett verkligt problem, och den ger också vårt lidande en riktning och en form som kan tjäna som en ny identitet”.
Ja, diagnosen skapar en slags identitet, men det är nog framförallt människor som inte befinner sig i närheten, eller själva har en adhd-/autismdiagnos som tror att människor "blir sin diagnos". Däremot slipper många, när man fått sin diagnos att slippa identifiera sig med "värdelös" och "hopplös". Efter diagnosen blir det mer "jag är först och främst mig själv och sedan har jag en diagnos", precis som det är för människor med, låt oss säga, astma eller allergi.

Å andra sidan finns det mycket som tyder på att för många får diagnosen. När extrastöd i skolan blir beroende av en diagnos skapas en osund incitamentsstruktur för både lärare, föräldrar och skolor.
Återigen, som slutkläm låter Ivar Arpi oss förstå att det är många som får en diagnos - som inte borde ha det, men han förklarar inte heller här vad det beror på, eller några bevis på att det faktiskt är som han skriver två gånger i artikeln.


Nej, låt oss, en gång för alla börja jobba med att människor med en funktionsnedsättning inom det neuropsykiatriska funktionsområdet ska få slippa artiklar som smygkritiserar en funktionsnedsättning som faktiskt finns. Ingen annan funktionsnedsättning (vad jag känner till, rätta mig gärna om jag har fel) behöver utstå detta ständiga ifrågasättande som människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller de som jobbar proffessionelt med frågorna - behöver utstå.



torsdag 16 maj 2013

Från en annan mamma till Fredrik Reinfeldt


Det här kom till min facebooksida och jag tycker att det är så bra och positivt att mamman tagit initiativ till detta mejl. Den modiga mamman heter Petra Canberger och hon har gett mig tillstånd att lägga ut det hon skrivit. Ju fler vi blir, desto mer kan vi påverka. Tillsammans kan vi göra skillnad!

Hej statsminister Fredrik Reinfeldt. 

Jag läser regelbundet en blogg som heter "alla har lättheter". Den handlar om barn med särskilda behov. Barn som inte (ofta) ses på rätt sätt i skolan och som inte får den hjälp de behöver. Min son är en av de all
a barn med npf-problem som inte "passar in" i den mall som barn i Sverige ska pressas in i enligt dagens skolsystem. 

I den här bloggen har jag uppmärksammat ett öppet brev till Jan Björklund och till dig. Ett brev som inte verkar ha blivit besvarat på något endaste sätt, inte ens att det är mottaget. Det känns faktiskt riktigt riktigt oförskämt. Inte bara för att ni väl måste ha någon sekreterare eller prao-elev som kan skicka tillbaka ett "tack för ditt brev..." utan för att just du som statsminister är och kan vara med och påverka dessa barns välmående. Tystnad kan bara tolkas på ett enda sätt enligt min mening. Jag hoppas att du efter detta brev bemödar dig eller din administrativa personal med att faktiskt besvara brevet från Malene. För det här är en extremt viktig fråga för Sverige idag!

Jag kan beskriva det med ett exempel ur min familjs vardag:

Min sons lärare har börjat arbeta med bildstöd för att få min son att delta i gymnastiklektionerna. För att motivera VARFÖR har de skapat ett bildschema på tre bilder. Den första är Sveriges flagga, den andra en person som sitter vid ett skrivbord och den tredje barn som leker tillsammans. Barnen symboliserar ganska naturligt barnen som har gymnastik tillsammans. Personen vid skrivbordet är rektorn på skolan, som är chef över skolan. Flaggan, som i detta sammanhang är själva poängen, motsvarar Sveriges chef. Som ytterst bestämmer över Sveriges rikes lagar. Sveriges statsminister. Idag heter han Fredrik Reinfeldt. För att motivera min son till VARFÖR han ska vara med på gymnastiklektionernan så är DU Fredrik Reinfeldt en del i kedjan till detta VARFÖR. Så statsminister Fredrik Reinfeldt, VARFÖR kan du inte bemöta frågor från engagerade, kunniga, insatta människor i det land du styr och ansvarar för? Ta ditt ansvar som chef för Sverige NU!

Med vänlig hälsning
Petra Canberger

PS. För kännedom så kommer jag att lägga ut detta meddelande även på min Facebook-sida samt på den Facebook-sida som tillhör bloggen jag skriver om, den författare av brevet som Sveriges regering inte vill svara på. DS

Tack till alla er som hjälpt mig sprida informationen om mina föreläsningar. Fortsätt påverka och fortsätt gärna sprida min och andras föreläsningar för det är ju bara med kunskap som vi faktiskt kan förändra i grunden!

onsdag 15 maj 2013

Föreläsningar om ADD och autism

Nu har jag ju väldigt mycket skoljobb till hösten, som det ser ut nu i alla fall och därför har jag inte kunnat planera så många föreläsningar, men några ska det allt bli.

Du kan gå in och läsa om dem här och du kan hjälpa mig att sprida informationen om dem, eftersom jag inte har någon tid över till att sprida information om dem nu när jag jobbar heltid på skolan. Lättast att sprida infon är att du går in på den här länken och sedan klickar på knappen "F" för att dela på facebook. För er som är anhöriga eller själva har diagnos inom npf-spektrat finns ett alternativt pris. Hör av dig till mig på min mejl så förklarar jag hur du gör i så fall.

Tack!

söndag 12 maj 2013

Jag lovade ju, men det får bli Loreen istället...

Jag lovade ju att skriva mer om konsekvenspedagogik och kanske framförallt INSE B-pedagogik, som jag gillar att kalla det för.

Men.

Jag har varit sjuk en ganska lång period nu och behöver ta det lite lugnt, lyssna på kroppen, göra som den säger. Därför skriver jag inget idag, men bjuder gärna, nu i dessa Eurovisiontider (Euriviosnfinalen går på lördag) på en "Loreentolkning" som blev till spontant under en maskeradfest hemma hos oss i höstas. Om du orkar titta på filmen mer än två minut så får du njuta av min man som tolkar Loreens dansare. Då blir det ganska skojigt, tyckte ialla fall våra gäster när vi sjöng för dem:)

Vi hörs snart igen, måste bara vila lite först...

lördag 11 maj 2013

Det måste få konsekvenser!

Vi var några som diskuterade hur vi ska få eleverna att bli snällare mot varandra, att sluta använda så fula ord mot och med varandra.

- Det måste få konsekvenser när de inte är snälla mot varandra, var det några som sa.

Men, tänker jag.

Konsekvenspedagogik är inte lätt att förhålla sig till.

För det första, är det inte lätt att hålla reda på allt som skall hända och göras när någon (ett barn för det mesta då) har gjort något som vi kommit överens om (eller som vi vuxna bestämt) är fel. Om jag gör det - så händer det. Men om jag gör nästan det men inte riktigt det - vad händer då? Och om jag gör lite mer än det - vad blir det mer för konsekvens/straff då?

För det andra; om det är något just de här eleverna som jag jobbar med, har fått prova på så är det konsekvenspedagogik - som inte fungerar - det är ju därför de kommit till oss i de flesta fall.

Nej, att fixa till det som blir fel - till nästa gång - så att det inte kan bli fel nästa gång - det är pedagogik som heter duga och det fungerar, det gör att eleverna/barnen lyckas!

Hur man gör det, tänker jag fundera på imorgon.

Ha en skön lördag!


torsdag 9 maj 2013

Värsta sortens stress

Igår skrev jag om stress som kommer när kraven är för höga i förhållande till de förmågor en människa äger. Jag skrev också om det livsviktiga i att skaffa sig tid till återhämtning.

Men det finns stress som man inte kan göra så mycket åt, annat än att acceptera att den finns och försöka leva med den och om möjligt välja bort den som förorsakar stressen, människor som inte förstår...

Jag har fyra barn. Två är "bonusbarn" och två är "egenfödda". Två av barnen har astma, ett av barnen har många olika allergier. Samma barn har också diagnoserna add och atypisk autism.

Det att vara mamma till flera barn har gett mig intressanta, men också sorgsna och frustrerande erfarenheter.

Att vara mamma till barn utan diagnoser eller funktionsnedsättningar, som fungerar i skolan och som växer upp som de flesta barn gör med små "busutflykter" till höger och vänster, men aldrig mer än vad man kan förvänta sig av ett barn som växer mot vuxenlivet, då är det inte svårt att vara förälder. Ingen ifrågasätter ditt föräldraskap.

Att vara förälder till ett barn med astma och allergi innebär heller aldrig skuldbeläggande från sjukvård, andra föräldrar, skola och samhälle i övrigt. Där, i min mammaroll till en flicka med astma och allergi behöver jag aldrig bära mer tyngd än att det faktiskt är mycket jobbigare att vara förälder till ett barn som kan bli dödligt allergisk mot vissa livsmedel. Ingen lägger skuld på mig för att min dotter ibland blir väldigt sjuk. Jag blir ofta stöttad i det att det måste vara jobbigt, även om många inte förstår hur farligt det kan bli. Ingen ifrågasätter att jag är en dålig förälder som inte klarar min föräldraroll på grund av att jag har ett barn som har särskilda behov.

Att vara mamma till ett barn med atypisk autism och add har däremot gjort att jag belagts med skuld under flera år. Tysta, misstänksamma kommentarer bakom min rygg eller rättframma råd om hur jag skulle vara som mamma från skola och andra föräldrar framförallt.

Alltså den där stressen man bär med sig varje dag, varje timme, hela året för att ens barn har så många fler behov än andra barn, som ställer så många fler krav på dig som förälder - den stressen räcker egentligen gott och väl. Bägaren är liksom redan full. Det är den stressen man kan jobba med att minska genom att ställa lägre krav på sig själv och på sitt barn.

Men.

Den stress det innebär att man har ett barn med funktionsnnedsättning inom det neuropsykiatriska funktionsområdet som i sig för med sig att man alltid måste försvara sitt föräldraskap, att man faktiskt är en bra förälder, en fantastiskt, jävla innehelvete bra förälder just för att ens barn har så många fler behov och kräver så mycket mer stöd, den stressen är dödande för själen.

Den stressen är en stress som rullar på hela dygnet. Som för dig fram och tillbaka, upp och ner på svart hav utan hamn. För du kan inte styra själv. Andra människor styr, andra människor tycker. Andra människor är experter.

Under några år levde jag med konstant stress. Alla förståsigpåare visste och talade om för mig vad jag gjorde för fel, men ingen förstod faktiskt förrän vi fick utredning och diagnos och sedan när jag läste på och lyssnade på kloka människor, experter på området och lärde mig. Då blev det rätt och då slutade jag lyssna på de andra som inte visste - fast de trodde att de visste. Stressen finns kvar, men numera är det bara den där stressen det innebär att vara förälder till ett barn som kräver så mycket mer av dig, för att hon har särskilda behov. Och den stressen är överkomlig, helt okej faktiskt.

Jag vet föräldrar som fortfarande kämpar på det där öppna havet, det svarta, stormande, där man far som en vante fram och åter utan att se hamn. Den stress de kämpar med för att människor i deras närhet inte förstår att de inte förstår. Den är dödande för själen.

Det är väl därför jag skriver den här bloggen tror jag, för att hjälpa människor att förstå så att sönderstressade människor någon gång får komma in i hamn, i lä, i trygghet.


onsdag 8 maj 2013

Stressens påverkan på oss

Det finns en ekvation när det gäller stress, som är viktig att känna till och som är viktig att hålla sig till.  I samhället vi lever, med skola, arbete, sociala relationer, att passa in, att nå upp till, att duga - då kommer massor av krav. När kraven och förväntningarna är för höga tar det inte lång tid att slipas ner till att inte orka någonting.

Enkelt förklarat kan man säga att lagom krav som är anpassade till förmågan ser till att stressen hålls på en rimlig och gripbar nivå.

Att leva med eller bredvid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är oerhört krävande och stressande. Att ha en funktionsnedsättning är jobbigt i sig, men det jobbigaste är nog ändå det där att inte bli trodd, att bli avpolleterad som någon som inte gör sitt bästa, som inte försöker, som ställer till det för sig, som misslyckas för att man inte vill eller känner för det. Den stressen är svår att ta bort, men vi måste försöka för att orka vidare.

Ekvationen, som kan användas till mycket och som förklarar mycket ser ut så här. 


När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.




Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. 

Problemet med stressen är att man kanske inte kan öka sin förmåga, men att omgivningen inte förstår det utan fortsätter sätta press och förvänta sig saker som är omöjliga att lyckas med. Då måste man själv se till att sänka kraven på sig själv och eventuellt på sin omgivning. Ingen mår bra av att ha krav som är omöjliga att nå upp till. När omgivningen inte förstår det, då blir risken stor att stressen ökar och därmed kommer följdsjukdomarna "som ett brev på posten". Med ständig stress utvecklar människohjärnan fobier, ångest, självskedabeteende etc, etc.

Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett och därmed minska stress är:

Försöka ställa lagom krav så att det blir lagom i förhållande till förmågan (man kan ju ha skyhög förmåga i ett område där det tyvärr inte ställs krav och då hjälper inte det att man är jätteduktigt på världens ormar tex). Sänka kraven och därmed sänka stressen på personen i stress.

Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man gör saker som ger energi och därmed minskar stress och ökar motståndskraften mot stress.

När man lever i ständig stress av att andra människor, skolpersonal, socialtjänst, släktingar och vänner tycker saker om familjen som man vet att man inte kan hjälpa/lösa för att man lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar då får man försöka hitta andra människor som vet, som förstår, som kan stötta, acceptera och respektera. Då minskar också stressen.

(Just nu är jag väldigt stressad, kanske därför det blev ett ganska rörigt inlägg och kanske därför jag inte skrivit något på en vecka, jag återhämtar mig kan man nog säga...)

Läs fler inlägg om stress i familjer med neuropsykologiska funktionsnedsättningar hos neurobloggarna.

onsdag 1 maj 2013

Svar på ett inlägg i Lärarnas Tidning

Som medlem i Lärarförbundet får jag två nummer av Lärarnas Nyheter hem i brevlådan varje månad. I senaste numret finns en insändare. Rubriken lyder:

"Inkludering - inte bra för alla"

Jag blir ju så klart extra intresserad eftersom rubriken beskriver en av de frågor som jag funderat mycket på, både utifrån mitt lärarperspektiv, men också utifrån föräldraperspektivet. Jag kan se att det finns elever med funktionsnedsättningar som tjänar på att gå inkluderade i den vanliga grundskolan, men jag kan också se att många elever inte mår bra av att gå inkluderade. Att det finns elever som istället blommar upp när de får gå på "specialskolor" där det finns kunskap och där det är okej att tänka annorlunda. Där det är okej att vara "unik". Där det finns möjlighet att hitta lösningar som gör att en elev som tidigare misslyckats i skolans ämnen och bland skolkamrater plötsligt kan lyckas och äntligen får börja blomma..

Jag blir intresserad av rubriken och därför läser jag nyfiket vidare i själva inlägget:

"Vi pedagoger har matats med flera olika mantran som skulle styra vårt arbete. Det har talats om "samlad skoldag", "uppnåendemål" och "strävansmål". Nu har det kommit ett nytt ledord: "inkludering". Oavsett hur utagerande och svårarbetad en elev är, ska man sträva efter att eleven finns kvar i klassen. Enligt expertis är det bevisat att inkludering leder till bättre resultat än exkludering. 
Jag undrar bara hur kamrater till en utagerande elev upplever inkludering under kanske tio skolår, med ständiga utbrott, hot och allmän oro. Vilken vuxen skulle på sin arbetsplats acceptera ideliga utbrott och både verbala och fysiska påhopp från en arbetskamrat under någon längre tid? Frågan är om inte talet om inkluderingens förträfflighet är mer politiskt/ekonomiskt motiverat än pedagogiskt."

Jag lägger ifrån mig tidningen, ledsen och arg, men inte förvånad. Tänker att jag måste svara på mellanstadielärarens inlägg. Mitt svar kommer här:


Till dig, läraren som skrev inlägget (och eventuellt andra som tänker som läraren).

Vi tänker lika du och jag, i två bitar av ditt inlägg. Jag, liksom du, tror inte att inkludering är bra för alla. Jag, liksom du tror att "talet om inkluderingens förträfflighet är mer politiskt/ekonomiskt motiverat än pedagogiskt."

Sedan är det slut på vår samsyn.

Du ser elever som "utagerande", jag ser dem som elever med svårigheter som du (och kanske jag ibland också) inte förstår och därför möter fel.

Du ser det som den inkluderade elevens fel - jag ser det som att jag som lärare kan göra massor av saker för att hjälpa eleven att må bra, att arbeta förebyggande så eleven slipper hamna i situationer där hen blir utagerande.

Du ser den inkluderade elevens klasskamrater som offren - jag ser den inkluderade eleven som offret.

Du undrar på vilken arbetsplats man skulle acceptera ideliga verbala och fysiska påhopp - jag undrar på vilken arbetsplats man skulle stå ut med att bli exkluderad från övriga gruppen, som den utagerande eleven faktiskt blir av sina klasskamrater för det mesta.

Du ser det som en "svårarbetad elev"- jag ser det som att du inte har kunskap (och förmodligen inte heller resurser och stöd) för att hjälpa en elev som löper oerhört mycket högre risk att fortsätta bli marginaliserad av dig och andra lärare upp i skolåren, som löper en oerhört högre risk att utveckla ångest, självskadebeteende, fobier, depressioner,  kanske drogberoende, kriminalitet o s v. Inte för att hen vill, men för att hen varje dag springer rätt in i en betongvägg - nämligen dig, som ser eleven som problemet, när det egentligen, till stor del, är du och ditt tankesätt som är det.

Tyvärr möter jag alldeles för ofta människor i alla samhällsområdet som tänker som dig. Det gjorde mig oerhört ledsen att läsa ditt inlägg och tänka att du förmodligen har några elever i din klass som du bara ser som "problem" och "svårarbetade" - vilken chans har de eleverna, mot dig och resten av klassen?

Jag inser att det jag skriver här inte här "politiskt korrekt" att jag med mina ord skrämmer bort många lärare som egentligen skulle behöva komma på en av mina föreläsningar och lyssna för att förstå lite mer om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men idag är jag för ledsen för att ta hänsyn till det.

Att tänka att du har elever i din klass som just har de svårigheter du beskriver, att tänka på dem, att de inte har en chans, men att de aldrig får reda på det på grund av din grundsyn på dem - det gör mig så oerhört ledsen och förbannad. Därför måste jag skriva detta, även om det är politiskt inkorrekt i landet där vi bara skall skriva "lagom" saker.

Det finns inte ett enda barn som vill misslyckas, men för vissa är det svårare att lyckas, nästan omöjligt - än för andra. Då måste vi vara beredda att förändra, förbättra vår pedagogik - för att även ge de elever som har svårt att lyckas - chansen att lyckas.

Mvh
Malene Larssen

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...